Så är jag tillbaka hemma efter fyra intensiva dagar på Bokmässan i Göteborg. Jag har varit runt på mängder av spännande seminarier och andra presentationer av nya böcker. Extra roligt var det att stöta ihop med människor jag inte träffat på många år. Som Leif Larsson som jag spelade stråkkvartett tillsammans med under tonåren men inte sett sedan dess!

Jag var också själv aktiv, och vid fem olika tillfällen fick jag möjlighet att offentligt samtala med Cecilia Kerstell från Norstedts om min nya bok Leka för livet. Det kändes bra och jag var glad att så många ville komma och lyssna trots allt som hände runtomkring.

Strax intill scenen för barn- och ungdomslitteratur höll Opsis Barnkultur till. Det senaste numret, som är ett temanummer om Den livsviktiga leken, hade just utkommit. Där finns ett långt samtal mellan mig och Birgitta Fransson om min bok. Också Manne Klintberg, clownen Manne, är intervjuad angående Lekfrämjandets projekt Barn som inte leker. Opsis är för övrigt en helt oundgänglig tidskrift för den som är intresserad av barnkultur. Bara ”smakprov” är tillgängliga på nätet, från det senaste numret bland annat Birgitta Franssons utmärkta krönika Den allvarliga leken - läs den här!

I Speaker’s lounge fick jag också möjlighet till ett samtal med Ingrid Pramling Samuelsson, pedagogikprofessor i Göteborg och ordförande i den internationella förskoleorganisationen OMEP. Ingrid berättade då om den nya General Comment till artikel 31 i barnkonventionen (den som handlar om lek, vila och fritid) som Barnrättskommittén nu enats omkring. Det är ett mycket viktigt dokument som jag ska återkomma till. Du kan läsa det genom att klicka på länken nedan.

Här vill jag bara understryka att lek inte bara är en sysselsättning vilken som helst - utan en mänsklig rättighet!

Artikel 31 General Comment

För några dagar sedan skrev jag om den nyutkomna boken Från apati till aktivitet - se här. På bokens omslag finns ett foto på Knutte Westers bronsfigur Gzim och den frusna sjön. Gzim var en flyktingpojke från Kosovo, och bronsskulpturen gestaltar hans känslor, någonstans vid en frusen sjö i Norrland, sedan han fått ett avvisningsbeslut. Inte välkommen.

När jag idag tillsammans med min syster vandrar genom Västerås centrum kommer vi förbi Gzim. För nu sitter han här på sin träbänk, mitt på Smedjegatan. Ensam och ledsen.

I vilka register finns han, tänker jag idag. Väntar han på polisen eller på att någon ska röntga hans handleder för att se hur gammal han är? Är han ett ärende eller en människa? Vem ser honom som den övergina pojke han är? Vem hjälper honom att återfå den känsla av värdighet som varje barn ska garanteras enligt FN:s barnkonvention?

Just när jag tänker så kommer en flicka i femårsåldern fram. Hon hoppar upp och sätter sig på bänken bredvid Gzim. Så ser hon på honom och smeker försiktigt hans arm. Hon söker hans blick och ler. Den frusna sjön börjar knaka. Fler borde vara fem år.

Jag lovade återkomma till David Eberhards Hur barnen tog makten. Idag gick jag förbi bokhandeln Arkens skyltfönster, och där stod den strax intill min Leka för livet. Så då är det väl dags nu.

Eberhards bok är uppfriskande läsning. Han skriver lättsamt kåserande och lagom provokativt. Boken består av ett stort antal korta kapitel, där han strör mängder av åsikter omkring sig. Många av dem delar jag. Också jag tycker det är välgörande om synpunkter på barn, deras livsvillkor och föräldrars fostran grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Eberhard skriver också fint om den fria lekens betydelse och om risken för överbeskydd. Här hamnar han nära tankar jag för fram i Leka för livet.

Men jag är också kritisk på flera punkter. Eberhards sätt att raljant och snarast föraktfullt avfärda auktoriteter han inte gillar känns onödigt. I bokens slutord berättar Eberhard att han som sexbarnspappa tidigare inte läst en enda bok om barnuppfostran eller barns utveckling, men att han nu ”förmodligen läst allt”. Det har han inte. Då skulle han knappast kunna avfärda Jesper Juul så lättvindigt som han gör. Juul är kontroversiell på flera sätt men förtjänar en mer nyanserad och rättvisande granskning.

Men det jag mest har emot boken är frånvaron av barnrättsperspektiv. Det blir tydligt i de få rader där Eberhard närmar sig de komplexa frågorna om barnets rättigheter. Han beklagar sig först över att så många menar att barn ska få ”ännu mer rättigheter” och fortsätter:

Organisationer som Rädda Barnen och Bris… värnar barnens rättigheter på ett synnerligen lovvärt sätt. Även andra organisationer gör detta viktiga arbete, inte minst sociala myndigheter. Det finns emellertid också behov av motsatsen. I de leden är det glest. Någon organisation borde påtala också barnens skyldigheter.

Formuleringen visar att Eberhard inte förstått mycket av vad barnrättsarbete är och av vad Barnkonventionen innehåller. En grundtanke i konventionen (liksom i alla traktater om mänskliga rättigheter) är nämligen kopplingen mellan rättigheter och ansvar - eller skyldigheter om man nu vill föredra det ordet. Det blir tydligt om man rätt förstår innebörden i konventionens artikel 2, den om alla barns lika rättigheter.

Budskapet till ett barn blir alltså: ”Ja, du har rättigheter. Och med varje rättighet följer ett ansvar, nämligen att respektera att alla andra ska ha samma rättighet som du. Du kan aldrig göra anspråk på en rättighet om du inte är beredd att ta det ansvaret. Till exempel: Du har rätten att inte bli mobbad. Det ger dig ansvaret att aldrig mobba.”

På motsvarande sätt kan man inte avkräva någon ett ansvar, eller skyldighet, om det ansvaret, eller den skyldigheten, inte tar sin utgångspunkt i en rättighet.

Om detta har jag talat med barn, ungdomar, föräldrar och andra hur många gånger som helst. Och min erfarenhet är att de som först fattar detta är - barnen. I Förskolebarnets mänskliga rättigheter har jag utvecklat resonemangen kring dessa frågor - läs den gärna om du vill veta mer!

Till slut: Jag har arbetat med barn hela mitt yrkesverksamma liv. Jag har mött många vilsna föräldrar, och när jag tänker på en del av dem kan jag le igenkännande åt några av Eberhards formuleringar. Men att påstå att barnen är vår tids makthavare - glöm det! Barn växer fortfarande upp på de vuxnas villkor. Och alltför många barn far illa utan att någon lyssnar på dem.

Ändå är Eberhards bok nyttig. Den blir ytterligare en påminnelse om att vi som arbetar för barnets rättigheter och ansvarstagande måste vara noggranna i vår argumentering och grunda den i både faktisk kunskap och tydligt redovisade värderingar.

Det är nu drygt tio år sedan debatten började om de så kallade apatiska barnen, det vill säga de asylsökande barn som visade tecken på så djup depression att de till slut tappade all livsvilja, slöt sig inom sig själva och slutade äta. Grundlösa rykten spreds om att barnen var manipulerade eller till och med förgiftade. Och vi som mötte barnen i vårt arbete var från början också ganska handfallna - vad handlade detta egentligen om?

Nu vet vi mycket mer, och i den nyutkomna boken Från apati till aktivitet - teori och behandling av flyktingbarn med svår psykisk ohälsa (utgiven av Studentlitteratur) finns den aktuella kunskapen samlad. Boken är en antologi med de båda barnläkarna Henry Ascher och Anders Hjern som redaktörer. Flera av landets främsta specialister inom området har medverkat, och den som tar sig tid att läsa boken får en god inblick i vad som händer när barn förlorar hoppet - men också om vad som kan göras för att de ska kunna få det tillbaka.

Jag ska inte recensera boken här, eftersom jag själv medverkat med kapitlet Att möta barn som gett upp - en fråga om vetenskap, rättigheter, etik och människosyn. Jag sammanfattar där mina erfarenheter från många års arbete med svårt traumatiserade barn och försöker beskriva den plattform vi måste stå på för att inte själva tappa fotfästet när vi försöker hjälpa dessa utsatta barn och deras familjer.

Jesper Juuls senaste bok, Aggression: ett nytt och farligt tabu, handlar om rätten att få bli arg. En rättighet för både barn och vuxna.

Jag har recenserat boken i senaste numret av Pedagogiska magasinet, och du kan läsa recensionen här. Det är en trevligt skriven bok. I huvudsak är jag positiv, men jag har också en del kritiska synpunkter.

För det mesta hamnar Jesper Juul och jag på liknande ståndpunkter. Men inte alltid, och det är väl tur. Så har vi något att diskutera.

En som är långt mer kritisk mot Jesper Juul är psykiatern David Eberhard. I sin nyutkomna bok Hur barnen tog makten går han hårt åt den danske familjeterapeuten. Det ska jag ta upp i ett kommande inlägg.

Lördag. Orgelkonsert med Tomas Willstedt klockan tio i en fullsatt domkyrka. Temat för konserten är koralen Hur fröjdar sig i templets famn med sin gamla 1500-talsmelodi. Willstedt sitter vid kororgeln och börjar med att spela melodin enstämmigt. Så övergår han till Bachs Preludium och fuga i a-moll (BWV 543). I programbladet hänvisas till forskare som menar att den gamla koralmelodin finns gömd i Bach-preludiet. Willstedt spelar sin Bach lätt, lekfullt och med improvisatorisk touch.

Så följer Willstedts egen improvisation över melodin. Vi som brukar gå på domkyrkans orgelkonserter vet vad vi har att vänta oss. Tomas Willstedt hör till världseliten när det gäller orgelimprovisation, och ingen blir besviken idag heller. Det är andäktigt tyst i kyrkan. Och samtidigt som jag försjunker i musiken får jag anledning att än en gång fundera över sambandet mellan lek, improvisation och musik. För här sitter Tomas och leker vid orgeln. Precis som Bach gjorde en gång i Weimar och Leipzig. Men det är inte en lek vilken som helst. För samtidigt som den är både fri, nyskapande och ibland vild i både melodik och rytmik så finns här regler som Tomas satt upp för sig själv.

Han utgår hela tiden från den melodi han valt. Formmässigt är improvisationen stramt uppbyggd som en variationssats. Och så är det en sak till: Tomas har valt att begränsa de klangliga möjligheterna. Han hade kunnat sitta vid stora orgeln men väljer i stället den lilla kororgeln. Dessutom spelar han på bara en av orgelns båda manualer. I min bok Leka för livet har jag intervjuat Tomas om improvisationens konst:

Tomas säger att det finns ännu ett sätt att utmana sig själv när man improviserar: att ålägga sig begränsningar. Han jämför med hur Lars von Trier arbetade med dogmafilmerna, då han använde enbart handkamera och ljud från liveupptagningen utan pålagda effekter. Samma slags begränsningar kan man införa när man improviserar. Tomas tar som exempel en konsert då han bestämde sig för att enbart använda en av orgelns fyra manualer. Och jag tänker att det är just så barn gör i sin lek - de inför egna regler för att det ska bli svårare.

Men, typiskt nog, avslutar Tomas improvisationen idag med att bryta också mot den regeln genom att spela den gamla medeltida melodin på båda manualerna unisont. Tyst och stilla tills den fått klinga ut under valven. Så en lång, varm applåd innan vi, fortfarande gripna, tumlar ut i septemberljuset.

Och där ute möter mer musik i form av en ungdomsmusikfestival med många inslag. Jag blir stående en stund på Stortorget och lyssnar på Höör Marimbaband från Höörs musikskola. Ett helt annat slags musik. Och ändå: också här, i den afrikanska musik ungdomarna spelar, finns både det formmässigt stringenta och utrymme för lek och improvisation. Musik. Och glädje. Bättre än så här kan inte en helg inledas.

När jag var två år kom Kaj till vårt hem i Uppsala. Han kom från Helsingfors som krigsbarn och stannade i vår familj under ett år. Mamma var starkt engagerad för de finska krigsbarnen, och under många år hade hon fortsatt brevkontakt med Kajs mamma Alecia. Kaj är död nu, men under sommaren besökte jag Helsingfors och träffade hans barn. Det var en stor upplevelse.

Jag har varit i Helsingfors vid många fler tillfällen, och varje gång har jag känt en märkligt stark samhörighetskänsla med flera av dem jag mött. Jag vet inte om det beror på Kaj, eller om det finns andra orsaker. Jag har också blivit djupt berörd av det jag småningom fått veta om vad våra vänner på andra sidan Östersjön fått utstå under 1900-talet och hur det fortfarande lever kvar både hos många individuellt och i det kollektiva medvetandet.

Allt detta har gestaltats i den finländska litteraturen. En som starkt bidragit till det är Kjell Westö. Jag har just läst hans senaste bok Hägring 38. Det var länge sedan jag blev så omskakad av en roman. Vid sidan av en djupt gripande gestaltning av de två huvudpersonerna, advokaten Claes Thune och hans kontorist Matilda Wiik, ger romanen en initierad och trovärdig skildring av de stämningar som rådde i Helsingfors och Stockholm året 1938, strax innan andra världskriget var ett faktum. Det fanns likheter mellan de två huvudstäderna, men också skillnader. I Helsingfors levde minnena från inbördeskriget bara tjugo år tidigare kvar som ett avgrundsdjupt svart hål och präglade många på djupet, bland dem Matilda.

Westö tar mig som läsare på allvar. Utan att predika eller moralisera berättar han ingående om sådant som jag först vill värja mig emot. När jag läst boken till slut har jag svårt att sova, samtidigt som jag är tacksam för en läsupplevelse som känns alldeles nödvändig.