Ersättningsnämnden är den nämnd som avgör om de barn som vanvårdats i samhällets regi ska få den ersättning på 250000 kronor som riksdagen fastställt. När nu 847 beslut fattats visar det sig att 362 sökande, dvs 43 procent, har fått avslag. För de flesta av oss som deltog i arbetet på att skapa underlag för detta försök till upprättelse, det vill säga för oss som på olika sätt varit knutna till Vanvårdsutredningen eller Upprättelseutredningen, är detta en förfärande hög siffra. Hur kunde det bli så?

Göran Johansson, ordförande i Vanvårdsutredningen, menar i ett inlägg på sin läsvärda blogg, att felet ligger i regeringens proposition. Jag delar hans uppfattning.

Upprättelseutredningens förslag innebar ”att ersättning ska kunna beviljas för övergrepp eller försummelse av allvarlig art.” Bakom uttrycket ”av allvarlig art” fanns ett långt resonemang, där det bland annat sägs:

Vanvårdsutredningen har i sitt delbetänkande påtalat att ett barns lidande och utsatthet inte låter sig definieras av vilka synsätt som för tillfället varit förhärskande. Utredningen ställer sig bakom denna inställning. Bedömningen av vad som ska kunna ge rätt till ersättning bör därför inte heller vara knuten till gränsen för vad som var straffbart eller tillåtet vid tidpunkten för händelsen. I stället bör bedömningen utgå från ett barnperspektiv, där särskild vikt läggs vid risken för skada enligt resonemanget ovan.

Och:

Frågan om övergreppet eller försummelsen har varit av allvarlig art ska utifrån ett barnperspektiv bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid tidpunkten för händelsen. Särskild vikt ska läggas vid om övergreppet eller försummelsen har medfört en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling allvarligt skadas.

Alltså: Vad barnen varit med om måste förstås ses i sitt historiska sammanhang. Men avgörande för om ersättning ska utgå ska vara vilka konsekvenser vanvården kunde tänkas få för barnens hälsa och utveckling, oberoende av hur man i omgivningen uppfattade det skedda när det inträffade. Allt ska i stället ses utifrån det vanvårdade barnets perspektiv.

Det är detta resonemang regeringen valt att misstolka i propositionstexten. Man har menat att ersättning inte ska utgå om barnet behandlats på ett sätt som vi nu uppfattar som vanvård men som då ansågs tämligen ”normalt”.

Hur katastrofalt fel ett sådant resonemang kan leda framgår med all önskvärd tydlighet i en artikel på DN Debatt den 28/10, författad av barndomshistorikerna Bengt Sandin och Johanna Sköld vid Linköpings universitet. De påpekar att det inom den sociala barnavården redan tidigt fanns tämligen strikta regler om hur barn fick och inte fick behandlas och avslutar sin artikel med orden:

Samhället svek de här personerna när de var barn och nu sviker man dem igen genom att inte erkänna att det fanns regler för hur de skulle tas om hand.

Och Göran Johansson tillägger:

Om inte riksdagen tar initiativ till en ändring i de frågor som regeringen negligerat eller okunnigt och utan vetenskaplig grund behandlat i propositionen kommer de att förfölja och besudla upprättelseprocessen under hela den tid som Ersättningsnämnden arbetar.

Som en av de sakkunniga i Upprättelseutredningen kan jag inte annat än hålla med. Här handlar det om ett sexdubbelt svek: Först vanvårdas de här barnen i sina familjer. Så i den samhällsvård som följer. Så i ett utredningsarbete som tar orimligt lång tid. Så i en upprättelseceremoni, där statsministern väljer att inte närvara. Så av regeringen som först deklarerar att någon ersättning inte ska utgå alls. Och så av Ersättningsnämnden som hårt kringskuren av en snäv lagstiftning nu låter nästan hälften av de sökande bli utan ersättning.

Idag blev jag uppringd av Lisa Röstlund på Aftonbladet. Hon berättade att Svenska Dagbladet gjort en undersökning av hur barn uppfattar föräldrarnas mobilvanor. Många barn var störda av att föräldrarna var så upptagna av sina telefoner - läs om undersökningen här!

Nu ville Aftonbladet ha en kommentar av mig. Den kan du läsa här. Jag höll förstås med de oroade barnen. Men allt gick i flygande fläng, och jag kunde kanske ha uttryckt mig mer nyanserat. Som barnläkare tänkte jag först på olycksriskerna. När man är med barn i riskfyllda miljöer, på en strand, i ett badhus, på en lekplats med farlig utrustning eller i trafiken, då måste man ha full koll, och då är det bara att stänga av mobilen.

Den andra frågan gäller barnets behov av att ha kontakt med en närvarande förälder som ser vad jag gör, har tid med mig och som jag kan spegla mina upplevelser i. Men föräldrar som är frånvarande i anden har barn minsann fått uppleva i alla tider - och i alla familjer. Och så måste det nog också få vara - ibland. Barn mår bra av att då och då lämnas i fred, och vuxna har rätt till att ibland få korta stunder för sig själva. Det gäller bara att finna en rimlig balans, och frågan är om mobilerna förskjutit den balansen åt fel håll. Ja, kanske.

Min dotter Signe, själv mamma till en tvååring, kom med en bra kommentar:

Jag brukar tänka på Alfons Åbergs pappa. Ibland försvinner han bakom tidningen, och då vill han inte bli störd. Så gör jag också ibland. Då säger jag till min dotter att nu vill jag sitta vid datorn eller kolla min telefon en liten stund, och då får hon vänta lite. Men när jag sedan är med henne igen försöker jag vara så närvarande jag bara kan.

Det tror jag är en klok strategi, bara inte stunderna vid skärmarna blir för långa. Det viktigaste för barnet är nog att veta vilket tillstånd som gäller. Att få full uppmärksamhet tillräckligt ofta och tillräckligt länge. Men också få förtroendet att få klara sig på egen hand ibland.

Och ett par saker borde vara självklara: Att man stänger av telefonen då man besöker Öppna förskolan eller när man stannar till en stund på den vanliga förskolan. Och att alla måltider och godnattstunder är garanterat telefonfria!

Efter att i höst ha läst två moderna men mycket olika tegelstenar, Gillian Flynns Gone girl och Therése Söderlinds Vägen mot Bålbeget (som jag skrev om i mitt tidigare inlägg) känns det skönt att återvända till den mer knappa prosa jag ofta känner mig mer hemma i. Så nu läser jag Alice Munro igen, förstås. Och funderar över skillnaden mellan novell och roman.

En som lyckas bygga en bro mellan dessa båda konstformer är Amos Oz, en av mina favoritförfattare under senare år. I sin senaste bok, Vänner emellan (utgiven nu i höst av W&W) låter han åtta personer träda fram i åtta korta berättelser om livet i en kibbutz. Varje berättelse har karaktären av en fristående novell. Men den som är huvudperson i en av berättelserna återkommer i utkanten av de övriga. På så sätt väver Oz med små medel ett förunderligt rikt mönster, där livet på kibbutzen gestaltas sett genom olika ögon. Amos Oz använder här samma grepp som i Lantliga scener från 2011 (som jag skrev om här) men lyckas nu om möjligt ännu bättre att skapa en helhet av delarna.

Amos Oz har en sällsynt förmåga att med bara några få ord förmedla en bild eller en stämning. Hans porträtt av de olika personerna är ömsinta och respektfulla. Jag tycker mycket om hans sätt att både gå nära och ändå låta varje person behålla sin integritet. Mycket får stanna mellan raderna. Ett förhållningssätt som för övrigt stått som ett slags ideal för mig under alla år i läkaryrket.

Genom mötet med människorna växer också bilden av kibbutzen fram. Eller snarare bilden av vad mänsklig gemenskap kan vara och inte vara. Bilden av det vi kallar samhälle, med allt vad det rymmer på gott och ont. Vår plats tillsammans.

Jag har nyligen läst ut Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, en stark roman med dokumentär bakgrund. Berättelsens fokus är den uppmärksammade händelse 1 juni 1675 då 68 kvinnor och 3 män först halshöggs och sedan brändes på bål på Bålberget nordväst om Kramfors. Mer information om den faktiska bakgrunden kan hämtas här.

Therése Söderlind kommer själv från Ångermanland men bor nu i Uppsala. Hon debuterade 2010 med den uppmärksammade romanen Norrlands svårmod. Det är också en läsvärd bok, men personligen föredrar jag den nu aktuella, som trots formatet på nästan 600 sidor känns mer sammanhållen. Författaren har gjort grundlig research och utgår från autentiska källor.

Hon lyckas på ett trovärdigt sätt förmedla hur det kom sig att så många kvinnor inför prästerskapet, som fungerade som åklagare, faktiskt erkände att de gett sig iväg till Blåkulla och där umgåtts med djävulen själv. Och man kan till slut också förstå varför så många barn vittnade om att detta verkligen skett och att de sett det med egna ögon. Barnens vittnesmål blev i flera fall direkt avgörande för att kvinnorna skulle kunna dömas.

Det är en uppfordrande skildring, som har aktualitet också idag. Den är en påminnelse om hur viktigt det är att barn hörs på ett korrekt och kompetent sätt, inte minst när det handlar om händelser inom familjen - och om vilket oerhört trauma som uppstår när barn lockas att vittna falskt mot sina närmaste.

Kyrkan och rättsväsendet har förstås också anledning att begrunda sin roll i dessa dystra skeenden. Det är trots allt inte så många generationer tillbaka i tiden som detta kunde inträffa. I Nyland och Sandslån med omnejd är historien fortfarande levande.

Det har varit en orolig höst. Flera i familjen har varit sjuka. Det har varit mycket att tänka på. Jag har också varit lite krasslig.

På väg norrut, för att fira yngsta barnbarnets ettårsdag och för att sedan föreläsa om barn i kris, stannar jag ett dygn i Vadstena. Mest för att vara ensam en stund och för att komma till Klosterkyrkan, en av de vackraste kyrkor jag känner.

Jag går in för att vara med om en eftermiddagsvesper men kommer lite tidigt. Så jag tänder ett ljus i ljusgloben och blir sittande för mig själv. Då får jag se ett antal betongstenar längst fram i kyrkan. Från sidan och på lite avstånd tycks de ditlagda mest på måfå. Men när jag kommer närmare ser jag något helt annat:

Idag finns en artikel av mig på Sydsvenskans kultursida med titeln Vuxna, väx upp! Där skriver jag om den oro som finns bland barn och unga över en vuxengeneration som är på väg att tappa greppet. Artikeln är ett svar på den debatt som förs bland vuxna om hur det är ställt med våra ungdomar.

Vuxna har alltid oroat sig över den yngre generationen. Diskussionen bland barn om hur vuxna egentligen har det är inte heller ny. En artikel med liknande innehåll, och med titeln Vuxenproblemen ökar, de unga oroade fanns införd i Upsala Nya Tidning den 7/7 1981, alltså för mer än trettio år sedan. En jämförelse mellan artiklarna visar att vuxenproblemen snarast ökat. Så nu måste något göras! Annars finns risk att de vuxna som lever nu kommer att räknas som en förlorad generation.

Artikeln i UNT 1981, för övrigt skriven av samme författare, finns också att läsa i min bok Barn idag, föräldrar imorgon, utgiven 1983.

Och visst har ni väl hört talas om FFG?