Göteborgsposten har under mellandagarna inbjudit ett antal personer till en debatt om barnuppfostran. Först ut var David Eberhard. Du kan läsa hans artikel här. För den som har läst hans bok Hur barnen tog makten (som jag skrev om här) innehåller artikeln inte så mycket nytt. Eberhards huvudtes är att de problem som finns med barn idag beror på en brist på respekt för auktoriteter. Det har gjort både föräldrars fostran och lärandet i skolan omöjligt. Föräldrar och lärare måste därför återta makten över barnen.

Eberhards främsta måltavla tycks vara Jesper Juul, och det är därför utmärkt att Jesper är den som fick ordet efter Eberhard. Läs Jesper Juuls artikel här! Det är en artikel skriven i en helt annan ton, mindre polemisk och mer resonerande. Jesper varnar för att se förhållandet mellan vuxna och barn som en maktkamp, som då underförstått ska vinnas av de vuxna. Barn är människor, och vad som behövs är snarare ett samarbetskontrakt på lika villkor. Istället för att återfalla i gammal auktoritär fostran eller försöka få barnen dit vi vill med manipulativa metoder behöver vi förbättra vår relationskompetens. Jesper Juul är bekymrad över att den inte alltid är vad den borde vara. Det leder till onödigt destruktiva konflikter inte bara mellan vuxna och barn, utan också vuxna emellan.

Jag står förstås i mitt tänkande mycket närmare Jesper Juul än David Eberhard. Men i den artikel jag själv bidrar med, och som publiceras i GP endera dagen, väljer jag en helt annan ingång. Jag återkommer om det när artikeln finns i tryck.

När Lima, två år, och hennes mamma kommer på besök idag slår det mig att det är dags att ta upp krubban från källaren. Så då gör vi det. Tillsammans ställer vi den på flygeln. Och så börjar uppackningen. Lima leder det hela. Med omsorg och andakt placerar hon ut figurerna. Och vi förklarar: ”Barnet heter Jesus, mamman Maria och pappan Josef.”

Lika spännande är djuren. Och herden som bär ett lamm över sina axlar!

När vi är klara återgår Lima till annan lek. Hon sitter på golvet med det enkla djurpusslet, som hon nu klarar utan hjälp. När hon ska lägga haren på plats tänds ett ljus i hennes ögon, och hon börjar sjunga: ”I ett hus vid skogens slut/ liten tomte tittar ut./ Haren skuttar fram så fort/ klappar på dess port.”

Hon tar haren i handen, springer med den tillbaka mot krubban och börjar banka på flygeln. Hon pekar på krubban, full av iver: ”Tomten bor också där!”

Dags för årets julnöt: Vad svarar morfar?

alt 1: Ja, det gör han förstås! Så bra att haren bankar!

alt 2: Nej, tomten bor inte där! Det finns inga tomtar i Betlehem!

alt 3: Men kära vän, vad du hittar på!

GOD JUL TILL ER ALLA!

Den 13 november sändes ett brev till Maria Larsson och till medlemmarna i socialutskottet angående Ersättningsnämndens arbete - se här. Brevet var undertecknat av 80 forskare och sakkunniga. Några av dem hade medverkat som sakkunniga i antingen Vanvårdsutredningen eller Upprättelseutredningen. Jag var en av dem.

Idag berättar GP historien om vad som hände med skrivelsen - se här. Den nådde av outgrundlig anledning inte Maria Larsson, trots att adressen var rätt angiven. I efterhand har hon nu läst den men har inga kommentarer. Den fortsatta tystnaden från ansvariga politikers sida är både sorglig och talande.

I GP finns också en intervju med en av dem som fått avslag på sin ansökan om ersättning - se här.

Idag blev jag bjuden på bio av min dotter Nora. Tillsammans gick vi och såg Philomena, en stark film i regi av Stephen Frears och med Judi Dench och Steve Coogan i huvudrollerna. Precis vad jag behövde just nu som motvikt mot skrivandet.

Filmen handlar om en äldre kvinna, Philomena, och hennes sökande efter en förlorad son. Hon födde honom som ung ensamstående mamma. Hennes far lämnade henne inför förlossningen på ett irländskt katolskt kloster, där man tydligen hade som affärsidé att ”hjälpa” unga kvinnor i den situationen genom att förlösa dem och sedan tvinga dem att arbeta en tid på klostret innan barnen så såldes till rika par i USA.

Philomena får hjälp av en journalist, Martin Sixsmith, som just avskedats från ett jobb på det brittiska regeringskansliet. Filmen bygger helt på dokumentärt underlag. Hur det hela avlöper ska inte avslöjas här. Men den berör mig starkt, främst av två anledningar. Dels för att den på ett spännande sätt tar upp frågan om hur vi ska förhålla oss till vår personliga historia, hur långt vi ska gå i vårt sanningssökande och om hur vi ska se på möjligheterna till försoning - ett tema som tangerar det som också togs upp i en annan av årets starkaste filmer, den kanadensiska Stories we tell av Sarah Polley. Dels också för att den påminner oss om hur barn kunde behandlas i en tid som inte är så avlägsen - och om vilken roll kyrkan hade i detta. Hur kunde man hamna så långt från den syn på barn som snickarsonen Jesus från Nasaret en gång gav uttryck för?

Om någon undrar var jag hållit hus under de senaste veckorna kan jag berätta att jag befunnit mig i skrivarbubblan. Alltså det märkliga tillstånd man hamnar i när man är i slutfasen av skrivandet på en ny bok. I början kan man skriva ett kapitel i sänder, och då liknar författandet mer ett vanligt arbete. Men mot slutet måste man ha hela boken i huvudet på en gång, och då får det inte plats med så mycket mer. Man blir med andra ord en ganska avskärmad person en tid, beroende av förståelse och tålamod från de närmast drabbade.

Men det går över. I fredags morse var jag med om luciafirande på Limas förskola. Igår lyssnade jag på juloratoriet i domkyrkan. Och idag har jag umgåtts med både särbo och döttrar. Så jag börjar få viss verklighetskontakt igen. Någon sa förresten att det är jul snart. Den vill jag ju inte missa.

Första söndagen i advent. Jag var uppe tidigt för att sätta igång baket. Så snabb promenad till domkyrkan för härlig gudstjänst med kör och trumpeter. Tillbaka till baket och så adventskaffe för familj och ingift släkt från Mexiko.

Jag bakade adventsfåglar förstås - se historien om dem här. Eller fåglar… en av mina svenska gäster sa: ”Ser den inte mer ut som en fisk?” - ”Marulk kanske”, inflikade en annan. - ”Eller en snigel?” föreslog en tredje.

Man kan bli trött för mindre :). Fler förslag?

Men goda var dom - det tyckte faktiskt alla. Receptet finner du här.