På omslaget till sin nya bok Den stora matchen presenteras Arnaldur Indriđason som ”Nordens bästa deckarförfattare”. Men frågan är om Norstedts inte här gör Indriđason en otjänst. För den här boken är knappast en deckare i vanlig mening. Visserligen finns här en ramberättelse som innehåller de vanliga deckaringredienserna. En pojke blir knivdödad på en biograf. Kommissarien Marion Briem kopplas in. Mordet visar sig ha samband med storpolitiska skeenden, och Indriđason ställer en del frågor av moralisk natur. Vad är en pojkes liv värt i ett sådant sammanhang? Efter en del komplikationer blir mordet uppklarat. Så långt läser vi en deckare av ganska vanligt slag.

Men här finns sidoberättelser, som snart tar över och blir alltmer centrala. Händelserna utspelas i Reykjavik sommaren 1972, då VM-matchen i schack pågår mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij. Indriđason har gjort grundlig research och ger en rad inblickar av dokumentärt slag i denna märkliga föreställning, en match som också den fick inslag av storpolitik. (Lyssna gärna här på Ulrika Hjalmarson Neidemans fantastiska radiodokumentär, så förstår ni vad jag menar!) Matchen blir i boken ett exempel på ett alldeles oförsonligt möte mellan människor, där det gäller att förgöra den andre. Indriđason citerar Fischers berömda uttalande om att den mäktigaste känsla han upplevt som schackspelare var när han ”lyckats krossa motståndarens ego.”

Mot det ställer Indriđason ett möte av ett helt annat slag. Det handlar om kärleken mellan Marion och Katrín. Kommissarien Marion Briem, romanens huvudperson, blev tidigt föräldralös sedan pappan övergivit sitt barn och mamman omkommit i en drunkningsolycka. Marion togs om hand av en äldre man, trädgårdsmästaren Athanasius. Som tonåring fick Marion tuberkulos och vårdades på sanatorium, först på Island och sedan i Kolding på Jylland. Det var före den moderna medicineringens tid, och sanatorievistelsen blev lång och plågsam. På sanatoriet i Kolding fanns en jämnårig flicka, Katrín, också hon med isländsk bakgrund men med en svårare form av tbc än Marion. De båda ungdomarna fann varandra och utvecklade en djup vänskap.

Sedan Marion kommit tillbaka till Island fortsatte de att hålla kontakt. Det hela utvecklades efter hand till ett kärleksförhållande på distans - Katrín stannade i Danmark. Marion blev så småningom polis, medan Katrín arbetade för danska Röda Korset med hela världen som arbetsfält. 1972, då ramberättelsen äger rum, har de fortfarande tät brevkontakt men ses bara med flera års mellanrum.

Det är ett ovanligt kärlekspar. Vem är Marion Briem? I början av romanen påpekar någon i förbigående att man inte på utseendet kan avgöra om Marion är man eller kvinna. Det får vi heller aldrig veta. Indriđason leker med vår förförståelse och våra föreställningar. Inte på någon av romanens 300 sidor används ordet han eller hon om Marion - bara namnet. Katrín är kvinna. Men i ungdomsåren görs en stor operation där man tar bort flera revben för att kunna kollapsa hennes ena lunga. Det är ett vanställande ingrepp. Ett bröst försvinner, Katrin får en djup grop i bröstkorgen och känner sig berövad sin kvinnlighet. Det är mellan dessa två som ett försiktigt men ömsint och respektfullt kärleksförhållande så småningom växer fram.

Här vävs ännu ett tema av existentiell natur in i berättelsen. Under sin sanatorievistelse funderar den unge Marion mycket över livets innehåll och mening. När det är som mest oklart om den förtrogna vännen Katrín ska överleva skriver Marion ett brev till sin beskyddare Athanasius, en man som sedan länge lämnat allt vad gudstro heter bakom sig. Brevet slutar med orden: Det är lättare att tro på gud om man vet att han inte finns. Ord som Athanasius sedan bär med sig utan att någonsin riktigt förstå.De skulle ju kunna uppfattas som en bekräftelse på Athanasius icketro. Men Indriđason antyder att det kanske inte alls är så. Snarare är det Marions sätt att försöka formulera det som man kan kalla den gudomliga paradoxen och som varit föremål för mycket diskussion i den tidiga kristna kyrkan, liksom i tidig judendom - och islam: Först när vi gjort oss av med alla våra mänskliga föreställningar om vem Gud är, till exempel dem om Gud som man och far och allsmäktig (så att Gud i den meningen inte längre finns) kan vi börja ana en annan Gud bortom allt och större än allt.

Indriđason skriver oss det inte på näsan, men som läsare ser jag förstås parallellen till kärlekstemat: Det är lättare att tro på kärleken om man vet att den inte finns. Alltså: Först när vi gjort oss av med alla våra stereotypa föreställningar om vad kärlek är kan vi ana att det finns en annan kärlek, bortom allt och större än allt, oberoende av könsschabloner, tid och avstånd.

Så utvecklas Den stora matchen, presenterad som en deckare, till en idéroman om trons och kärlekens innersta väsen. Om det är ett lyckat grepp kan man ha olika uppfattningar om. Själv blev jag starkt berörd av boken. Ramberättelsen kommer jag snabbt att glömma, men det övriga kommer jag att bära med mig länge.

TV4 har genom sin Tittarservice nu svarat på den kritik som i olika sociala medier riktats mot de nya nannyprogrammen. Efter att först ha hänvisat till nannyn Kathryn Mewes meritlista kommer så slutklämmen i TV4:s svar:

Självklart kan man som tittare känna sig starkt berörd när man i programmet får se barn som är ledsna och arga, men det är ju just de problemen som föräldrakonsulten Kathryn Mewes är där för att lösa med sin välbeprövade metod.

TV4 missar hela poängen. Jag är barnläkare och har mött många ledsna och arga barn - det är inte vad jag reagerat mot. Det jag däremot bestämt vänder mig mot är att nannyn rekommenderar föräldrar att använda metoder som står i direkt strid med bestämmelserna i vår svenska föräldrabalk - i det här fallet isoleringsstraff. Jag upprepar: att stänga in en ledsen treåring 20 minuter ensam på sitt rum är helt enkelt INTE okej.

Det finns en annan syn på disciplinering av barn i de anglosachsiska länderna. Man accepterar där fortfarande metoder (också aga) som vi sedan länge tagit avstånd ifrån. Idag påminns vi för övrigt på nytt om det, då Unicef Sverige protesterat mot att flera stora boksajter marknadsför den förfärliga boken To train up a Child av Michael och Debi Pearl, där de amerikanska författarna rekommenderar inte bara aga med käpp utan också iskalla bad, indragna måltider och utlåsning i dåligt väder som metoder för att få barn att lyda (läs mer om Unicefs protest här).

Vi har trots allt i vårt land kommit en bit på väg i vår syn på barn och deras rättigheter, en syn med starkt stöd i FN:s barnkonvention. Att så många nu reagerar mot försöken att återinföra kränkande behandling som medel för barnuppfostran ser jag som ett hälsotecken. Att inte TV4 inser det är bara sorgligt.

Häromdagen skrev jag om regeringens nya skolförslag, som bland annat innebär ett avskaffande av förskoleklassen - se här. Och idag finns i Expressen en läsvärd debattartikel i samma ämne, författad av Gustav Fridolin - läs den här.

Fridolin vill behålla förskoleklassen. Han stöder sig bland annat på den forskning som presenterats i en utmärkt av översikt av Sven Persson och hans medararbetare på Malmö högskola. Översikten har titeln Perspektiv på barndom och barns lärande och kan laddas ner här. Jag vill verkligen varmt rekommendera den som är intresserad av de här frågorna att läsa den skriften. Här finns mycket att lära och reflektera över.

En sak förbryllar mig allt mer: Vår utbildningsminister Jan Björklund värnar om kunskap. Varför kan han inte börja med att ta del av den kunskap som redan finns, innan nya reformer sätts i sjön?

Gustav Fridolin är själv lärare. Kanske är det därför han utgår från vad vi faktiskt vet. Och hit hör kunskapen om hur viktig leken är för barns kognitiva, emotionella och kreativa utveckling. Det är för övrigt just detta jag skrivit om i min bok Leka för livet.

Nu ska en ny utredning tillsättas. Den ska bland annat utreda vilken kompetens de pedagoger ska ha som i framtiden ska få ansvaret för våra sexåringar. Jag skulle önska att den börjar med att fundera över pedagogiken. Vad behöver barn i den åldern för att utvecklas till idérika, skapande, kunniga och känslomässigt kompetenta vuxna, beredda att ta sig an de svåra frågor som kommer att möta dem senare i livet?

Först när vi är överens om det är det meningsfullt att börja tala om kompetens och organisation. Men hur än det hela än ska organiseras menar jag, liksom Fridolin, att det vore djupt olyckligt om inte den erfarenhet som finns inom förskolan och bland pedagogiska forskare tas till vara. Vi har inte råd med fler skolmisslyckanden nu. Och då menar jag samhällets misslyckanden - inte elevernas.

Skånevinter. Kallt, mörkt och blåsigt. Försökte skriva lite utan större framgång. Lunch hos Gunnel. Tillbaka hemma. Mina yngsta döttrar tittade in en stund. Kaffe och småprat. När de gått städade jag och skötte om mina blommor. Fann lite rester att fräsa upp i stekpannan. Insåg att ett stekt ägg kunde vara gott till. I en kartong i kylskåpet fanns ett kvar. Möjligen var det lite större än vanligt. Knäckte det och slog ut det i min lilla gjutjärnspanna.

Och… ja, ni ser själva på bilden. Tvillingägg, när jag var som minst förberedd. Som om någon just idag ville påminna mig om vad som kan hända. In Real Life.

Så är då nannyprogrammen tillbaka i svensk television. Med början i torsdags sänder nu TV4 en serie kallad Tre dygn med nanny, denna gång med Kathryn Mewes i rollen som nanny. Hon kallas ”barnexpert”, vad nu det kan vara.

I första programmet kommer hon hem till en familj med två treåriga pojkar, tvillingar. De är precis så odrägliga som programformen kräver, och föräldrarna totalt uppgivna. Kathryn ska nu på tre dagar få ordning på det hela, och det sker med hjälp av en enkel inlärningspsykologisk modell. Här är det belöningar och bestraffningar som gäller.

En del av hennes tips är väl okej, också för mig som normalt är skeptisk till metoder av det här slaget. Att ge barnen mer ansvar i samband med måltider och vid besök i närbutiken hör dit. Men så finns det inslag som jag helt vänder mig emot. När en av pojkarna slår sin pappa bär nannyn upp den storgråtande pojken på hans rum, stänger dörren om honom och släpper inte ut honom förrän efter 20 minuter, då han helt gett upp allt motstånd och slutat gråta.

Det är INTE okej och faktiskt ett brott på bestämmelserna i föräldrabalken. Här sägs i kapitel 6:

Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

I förarbetena till lagen tas just ”rumsarrest” upp som exempel på sådan kränkande behandling. 20 minuter är dessutom en mycket lång tid för en förtvivlad treåring.

I programmets nästa moment ger nannyn pappan skarp kritik för att han ingriper och stoppar pojkarna när de slåss mot varandra med tillhyggen. Han får i läxa att sätta sig avskilt med sin laptop i 10 minuter, förbjuden att ingripa vad som än händer. ”Pojkar är pojkar, de måste få göra upp!” är nannyns budskap.

Också jag menar att vi ibland är för snabba med att agera. Barn måste få försöka lösa sina konflikter själva. Men när ett barn på allvar gör illa ett annat barn eller tilltvingar sig makten med hjälp av sin fysiska styrka är det vårt ansvar att ingripa. Nu blir nannyns budskap till barnen: ”Du får absolut inte slå en vuxen, men det är helt okej att slå en jämnårig!” Vad lär sig barnen av det?

En sak till reagerar jag mot: Föräldrarna uppmanas att sluta se treåringarna som småbarn. ”De är stora nu.” Föräldrarna får inte bära dem, och när barnen nattats på kvällen får de inte komma upp igen. Aldrig någonsin. Det gäller att vara konsekvent. Men… för att orka vara en ”stor” treåring måste man ibland, inte för ofta men ibland, få vara liten också. Det vi ibland kallar för punktvis regression i jagets tjänst. (Det behöver vi vuxna också ibland.) Alltså: att i stort hålla på vad man kommit överens om, visa barnen tillit och ansvar genom att tro på att de klarar det - men ibland göra undantag i precis rätt ögonblick. Det är det jag brukar kalla föräldrakonst.

Borde då program av det här slaget förbjudas? Jag är tveksam till det. Jag tror faktiskt de allra flesta föräldrar är kloka nog att ta vara på de korn av värde som kan finnas - och avvisa det andra som dumheter. Men när nannyn rekommenderar metoder som direkt strider mot de bestämmelser som finns i svensk lag, till exempel isoleringsstraff, då bör det påpekas i omedelbar anslutning till programmet.

Det första programmet finns fritt tillgängligt på TV4 Play några dagar till. Kolla gärna här och tyck till själv!

Idag blir det tufft i Genève! För idag ska nämligen Vatikanstaten förhöras av FN:s barnrättskommitté om hur man levt upp till Barnkonventionen under de senaste fem åren. Gissa vilken fråga som kommer att stå i fokus! Sexövergreppen inom den katolska kyrkan förstås. Vatikanstatens representant, Monsignor Scicluna, kommer säkert att hävda att man bara har ansvar för de 31 barn som bor inom statens högst begränsade område i centrala Rom. Men det skulle förvåna om kommitténs medlemmar nöjer sig med det, väl förberedda som de är. En rad barnrättsorganisationer har försett kommittén med omfattande underlag om sexövergreppens omfattning inom katolska kyrkan i olika länder, och det finns en stor besvikelse över hur passivt påven och Vatikanstaten har agerat i frågan. Man har till och med anklagats för att hemlighålla information och hålla förövare om ryggen. En artikel om detta finns i Svenska Dagbladet idag - se här.

Det är bra att FN:s barnrättskommitté får uppmärksamhet på detta sätt. Den gör ett viktigt arbete, inte bara för att vaka över staternas efterlevnad av konventionen utan också för att levandegöra den och hålla den aktuell. Genom de allmänna kommentarer och de granskningsrapporter den publicerat får konventionen substans och kraft (läs gärna mer om det på kommitténs hemsida). En konvention om mänskliga rättigheter får aldrig bli ett ”färdigt” dokument utan ska mer ses som en agenda för en ständigt pågående diskussion om hur vi gemensamt ska komma vidare med dessa viktiga frågor.

Varje stat granskas vart femte år. Sverige kommer att förhöras för femte gången i januari 2015. Regeringen har redan sänt in sin rapport. Just nu pågår ett intensivt arbete inom Barnombudsmannen liksom inom en rad barnrättsorganisationer. I mars vill kommittén ha deras synpunkter i skrift, och i juni kommer de att kallas till ett förmöte där de får möjlighet att berätta för kommitténs ledamöter om hur barn har det i Sverige idag och om hur regering, departement och myndigheter följt upp innehållet i konventionen. På det sättet får kommittén ett utmärkt underlag för det förhör som några månader senare ska hållas med vår regerings representanter - undrar vilka det blir?

En fråga som säkert kommer upp är konventionens rättsliga ställning i Sverige. Kommittén har tidigare rekommenderat Sverige att inkorporera konventionen, det vill säga att göra den i sin helhet till svensk lag. Där är vi inte än, även om en utredning nu äntligen arbetar med frågan.

Men idag är det alltså Vatikanstatens tur. Hoppas den förträfflige Monsignor Scicluna får det riktigt hett om öronen!

Tillägg 20140117: Ja, Monsignor Scicluna och hans kompanjon Monsignor Tomasi fick det verkligen hett om öronen, berättar Gunilla von Hall i dagens Svd. De sakkunniga i FN:s barnrättskommitté ställde ”sylvassa” frågor. Utmärkt. Nu väntar vi med spänning på den rapport kommittén kommer med så småningom.

Tillägg 20140119: Och nu kommer nya uppgifter. Nästan 400 katolska präster avsattes under åren 2011 och 2012 efter anklagelser om sexövergrepp - se här. Därtill kommer mörkertalet. Hur många barn har då blivit offer??? Tanken svindlar och själen gråter.

På Vänsterpartiets kongress fördes en debatt kring begreppen omtanke och solidaritet. Några menade att ”omtanke” för tanken till välgörenhet, andra att ”solidaritet” ger associationer till grundkurs i marxism. Jag menar att båda begreppen behövs. Och ett till. För så här tänker jag:

Allt börjar med medkänsla. Det lilla barnet upptäcker att det finns någon utanför mig, en annan människa som jag ska förhålla mig till. Insikten är mer känslomässig än intellektuell. Redan från början finns en empatisk förmåga, alltså förmågan att känna med den andre, att förstå utan ord. En nödvändig förmåga, en överlevnadsfaktor. Ingen människa är en ö, ingen klarar sig ensam. Jag blir till i mötet med dig. Vi är beroende av varandra.

När barnet växer utvecklas medkänslan till omtanke. Barnet kan nu också med tankens och förståndets hjälp omfatta att den andre finns. Nu utvecklas också insikten om att den andre är en människa med samma rättigheter som jag själv, inte minst rätten till autonomi och en känsla av värdighet. Här läggs grunden för överenskommelser om mänskliga rättigheter, baserad på principen om alla människors lika värde. Jag kan aldrig göra anspråk på en rättighet som jag inte är beredd att dela med varje annan människa.

Ur denna insikt föds viljan och plikten att handla. Vi lever på ett klot med begränsade resurser. Eftersom vi alla har samma värde måste vi vara rädda om den jord vi har och dela på tillgångarna solidariskt. Ingen får berika sig på den andres bekostnad, ingen får stötas ut ur gemenskapen. För att nå dit måste vi också agera tillsammans, solidariskt. Vi kan aldrig lämna handlandet till några få. Vi är alla ansvariga. Grunden för en sådan hållning kan sammanfattas i begreppet compassion. Medkänsla, omtanke och solidaritet - dessa tre tillsammans.

Solidariteten gäller alla. Inte bara dem som är som vi. Inte bara dem som ser ut som vi, tänker och tror som vi, lever i vårt land. Medkänsla utan omtanke blir till intet förpliktande snömos. Omtanke utan solidaritet åstadkommer ingen verklig förändring. Solidaritet utan medkänsla och omtanke blir lätt bara slagord, förbehållna de rättrogna.

Medkänsla, omtanke, solidaritet - den gyllene regelns princip, om man så vill. Som finns, i olika form, i alla de stora världsreligionerna liksom inom den sekulära humanismen. Låt oss inte beskära den, låt oss behålla den hel!