Vad händer med barn som utsätts för hårdhänt auktoritär fostran? Och vad händer med den som utövar den? Frågorna har blivit aktuella på nytt, eftersom nannymetoder av olika slag på nytt kommit i bruk. Idag medverkar jag i radions program OBS med ett inslag om inlåsning - av barn och av oss själva. Lyssna här, där du också kan läsa texten.

Som av en händelse såg jag tillsammans med Gunnel senare idag den starka filmen Det förflutna av Asghar Farhadi. Den brottas med viktiga livsfrågor som jag gärna återkommer till. Men här finns också bra exempel på den form av fostransmetoder som jag reagerar mot - med både inlåsning och en exercis där barn tvingas be om förlåtelse under fördmjukande former. Se filmen!

”Det finns en sak som jag tycker är sorgligt”, säger han. ”Och det är när det inte tycks komma fram ordentligt, det där med att man bara tycker om varandra. När man inte tror på det, utan måste vara duktig och göra allting rätt.”

Den som säger så heter Holger och är distriktssköterska på Gotland. Lena, en av huvudpersonerna i Helena von Zweigbergks senaste roman Än klappar hjärtan, har just frågat honom om andra människor han träffat, lika sjuka som hon, också velat be om förlåtelse för en massa saker.

Det är en till handlingen sorglig roman, där ljuset ändå ger sig tillkänna som strimmor i mörkret. Lena är den yngsta av tre systrar, och när hon drabbas av cancer blir hennes sjukdom ett slags kristallisationspunkt för en rad krisartade skeenden i relationen mellan de tre systrarna. Också systrarnas mamma liksom deras familjer dras in det hela. Mycket som varit givet omprövas under några laddade sommarveckor

Holger blir ansvarig för hemsjukvården när Lena flyttar ut till sommarhuset på Fårö. Han står för en omsorg och ett slags osentimental vardagsklokhet som ger tröst både till den svårt sjuka Lena och till läsaren.

Det är en fin roman Helena von Zweigbergk har skrivit. På ett varsamt sätt berör hon en rad frågor av existentiell natur: vad svek kan göra med en människa, möjligheten till försoning när man inte kan förlåta, rätten till både ensamhet och gemenskap när man är sjuk, längtan efter att bli älskad på riktigt - inte bara accepterad eller omtyckt. Inte minst skulle jag önska att många verksamma inom vården både läser boken och samtalar om den.

idrottsforum.org är en web-tidskrift som utges av institutionen för idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Den vänder sig främst till dem som arbetar med lek, fritidsverksamhet och idrott inom de nordiska länderna. Här finns bland annat utförliga recensioner av nyutkommen facklitteratur inom området.

Jag har nyss recenserat boken Evolutionary playwork av den engelske lekforskaren Bob Hughes - läs min recension här. Det är en viktig bok för den intresserade. Hughes ser leken ur ett evolutionärt perspektiv och som en nödvändig resurs för att människan ska överleva. En av hans sentenser fäster jag mig särskilt vid:

Barn är ensamma organismer, på en fientlig planet, i mitten av ingenstans.

Sådan är alltså utgångspunkten. Leken är räddningen, menar Hughes.

På samma site finns för övrigt en välskriven recension av min egen bok i samma ämne, Leka för livet. Den recensionen kan läsas här.

Ale Carr, Nikolaj Busk och Rune Tonsgaard Sørensen är tre unga musiker som tillsammans bildat gruppen Dreamers’ Circus. Igår kväll tog jag tillsammans med Nora och Karol tåget över till Köpenhamn och den vinterjazzfestival som pågår där, och på kvällen fick vi vara med om en bejublad konsert i Copenhagen Jazz House med just denna drömska och spelskickliga trio.

De tre tackade särskilt för att de fick vara med på en jazzfestival, eftersom deras musik är mer folk än jazz, fast rotad i nordisk folkmusiktradition som den är. Men trion rör sig fritt över genregränserna. Den klassiska musiken är inte långt borta, som i den egensinniga variation på Bachs E-durpartita för soloviolin som ni kan lyssna till i bifogat Youtubeklipp. Violinisten, Rune Tonsgaard Sørensen, är också med i en klassisk stråkkvartett, vilket man nästan kan ana. De körde stycket, som de kallar Prelude to the Sun, i det fullsatta Jazzhuset, och det var härligt att höra!

Sommarkväll 2009, hembygdsgården i Bjurholm. Kristina Eriksson och jag har ett program om Tore Littmarcks sånger. Vi spelar, sjunger och berättar. När jag talar är det andäktigt tyst, förutom det rogivande knastret från elden i den öppna spisen. Hela rummet ett lyssnande öra.

Jag har tänkt på upplevelser av det slaget under veckan som gått. I förrgår var jag i domkyrkan och lyssnade på orgelmusik. Framför mig satt ett par personer som hela tiden kommenterade musiken, oftast viskande men ibland med vanlig röst. Idag på gudstjänsten satt också några och viskade, även mitt i böner och predikan. Och när jag såg en film för någon vecka sedan var det i salongen inte bara vanligt prassel med godispapper utan också ett ständigt kommenterande av det som utspelade sig på filmduken.

Antingen har jag blivit en grinig gubbe med begynnande hörselproblem och därför mer beroende av tystnad än tidigare. Eller så gäller inte längre den gamla regeln om att sitta tyst under pågående föreställning. Det är synd i så fall, tycker jag. Att en och annan blir störd av pratet må väl vara hänt. Men som van föredraghållare vet jag hur mycket bättre jag själv blir om stämningen i rummet blir lika koncentrerad som den där kvällen i Bjurholm.

Och så tror jag det finns en viktig poäng i att vi lär oss lyssna tillsammans, men tysta och med andakt. Så att vi efteråt inte bara kan tala om vad vi hörde utan också om hur vi reflekterade när vi lyssnade.

(Foto Linde Lindkvist)

På Pressbyrån igår kväll. Två tjejer möts och kramar om varandra. ”Men Grattis! Hur känns det att vara 30?” frågar den ena. ”Helt okej”, svarar den andra. ”Synd bara att man ska behöva bli äldre just på sin födelsedag.”

Min första tanke: Om det bara vore på födelsedagarna…

Min andra, eftertanken: Åh, ni är fortfarande i en ålder då tidslinjen ser rak ut. Då man tycks bli äldre för varje år. Men allt förändras. Så småningom börjar linjen kröka sig. Till en cirkel. På väg tillbaka mot barndomen igen. Den andra.

Kanske möts vi nånstans längs vägen. ”Hur känns det att vara…?” frågar du. ”Helt okej”, svarar jag. ”Äger tiden.”

Kanske beror det på att jag blivit äldre, kanske har det andra orsaker. Men för varje år blir jag mer och mer förundrad inför vårtecken i naturen och livet. Som vintergäcken som nu vill göra snödropparna sällskap i min täppa. Alltmer förstår jag vad min kollega och förebild, den polske barnläkaren Janusz Korczak, menade när han skrev:

På ett naivt sätt fruktar vi döden och glömmer omedvetet att livet är en serie ögonblick av döende och pånyttfödelse. Ett år är ingenting annat än ett försök att förstå evigheten i vardagen. Ett ögonblick är den tid som ett leende eller en suck varar.

Ur Barnets rätt till respekt, först utgiven 1929, i svensk översättning av Ros Mari Hartman, Natur och Kultur 1988