Idag far vi ut till Måryd för att se om backsipporna slagit ut. Jo, titta! En av mina favoriter. Pulsatilla vulgaris - pappa lärde mig det latinska namnet, backsipporna växte på en gravkulle på Ultuna, bara ett hundratal meter från vårt hus.

Men nu är vi i Måryds naturreservat, bara 15 kilometer från Lund. En familj med hund har slagit sig ner i solen på en filt. ”Har ni sett backsipporna?” frågar vi. ”Jo, allt slår ut så här års”, säger mannen. ”Både blommor och människor.”

Det är väl det som är vår.

Tillbaka i Lund. Vi vandrar längs Höje å bort till S:t Larsparken. Gräsänderna har gjort sig vårfina. Scillan flödar över. Det är femton grader varmt och ännu inte sommartid.

Igår presenterade Barnombudsmannen sin årsrapport för 2014. Den har fått namnet Bryt tystnaden och bygger på intervjuer med 68 ungdomar som alla varit föremål för vård på grund av psykisk ohälsa. De flesta har varit inlagda på barnpsykiatriska kliniker.

Innehållet i rapporten redovisades vid ett dialogforum på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Fakta ur rapporten varvades med korta filmer som några av ungdomarna utformat och teaterscener gestaltade av skådespelare. Det blev en stark upplevelse, och vi var flera som hade svårt att hålla tillbaka våra känslor.

Ungdomarna berättade om hur svårt det kan vara att bli tagen på allvar i skolan och i vården. Särskilt upprörande var ett avsnitt om de godtyckligt beslutade och bristfälligt dokumenterade tvångsåtgärder, till exempel bältning, som fortfarande förekommer på vissa kliniker - en uppenbar kränkning av varje barns rätt till integritet och en känsla av värdighet och värde.

Barnombudsmannens rapport utmynnar i en rad konkreta förslag till förbättringar. Här är de viktigaste:

• Inrätta en barnlots i varje landsting/region. Det ska finnas en väg in i vårdkedjan för barn och unga som mår dåligt. Elevhälsan måste stärkas.
• Följ upp självmord bland barn. Det behövs mer kunskap om hur skyddsnätet kan förbättras.
• Lagstifta om barnets rätt till information och delaktighet i den psykiatriska vården. Utred hur barnets rätt till självbestämmande och integritet kan stärkas.
• Tvångsvård och tvångsåtgärder i psykiatrin måste skilja på barn och vuxna och utgå från ett barnrättsperspektiv.

Ladda gärna ner rapporten i sin helhet här!

Här ovan står Annika Edlund, barnbibliotekarie och litteraturpedagog från Umeå, och berättar om Barbro Lindgren. Vi är på Kungliga Biblioteket i Stockholm, och juryns ordförande har just meddelat att Barbro Lindgren är årets mottagare av Alma-priset (Alma står för Astrid Lindgren Memorial Award) - ett meddelande som möttes av stort jubel och långa applåder.

Läs mer om Barbro Lindgren och juryns motivering på Almas hemsida!

Efter tillkännagivandet intervjuades Barbro Lindgren i radions Kulturnytt. Där berättade hon bland annat om Astrid Lindgrens betydelse för att hon själv hade vågat sig på att skriva barnböcker. Ett brev med synpunkter från Astrid blev Barbros ”universitet”.

Som tidigare medlem av Alma-juryn kan jag bara gratulera mina vänner där. Bra jobbat! Barbro Lindgren är verkligen är värdig pristagare! I trängseln på Kungliga Biblioteket fick jag frågan om jag hade någon favorit bland hennes böcker. Spontant svarade jag: ”Hennes dikter och vistexter. Och Sagan om den lilla farbrorn.” Men jag hade förstås kunnat nämna många fler. Det finns så många härliga (och olika!) böcker att välja bland.

Gunnel messar en bild från Lund med magnolior på väg att slå ut. Så vackra! Men ändå… tillsammans med Linde och lilla Sally vandrar jag idag längs Mälarens strand och hamnar i en ekbacke i utkanten av Mariefred. Här är våren mer lik den jag upplevde i min barndom. Med sång från vårrusiga bofinkar. Och blåsippor.

Det här blir ett blått år för mig. Fortsättning följer.

På besök i Uppsala kliver in på jag Güntherska Hovkonditoriet, ett av Sveriges bästa. Våren tvekar, så uteplatserna är fortfarande nästan tomma. Men inne är det trångt om saligheten. Så jag har tur när jag får ett bord i ett av de inre rummen.

Jag har stämt möte här med en av mina söner. Medan jag väntar på honom får jag en stark déjà vu-upplevelse. För snart 55 år sedan, i början av juni 1959, satt jag just i det här rummet med mitt betyg från andra ring på Högre Allmänna Läroverket. Jag brukade alltid gå hit för att öppna betygskuvertet - jag ville inte som de andra stå och jämföra betygen på skolgården. Framför mig på bordet stod en kopp té och min favorit, en potatisbakelse, och väntade. Men det var just som jag befarade: Betygen hade fullkomligt rasat. Jag var inne i en svacka, ingenting var roligt längre, särskilt inte skolan. Hur skulle jag våga visa upp detta eländiga aktstycke för mina föräldrar? Och möta mammas: ”Vad är det som har hänt, Lars?”. Och pappas: ”Nu får du verkligen ta dig samman!”

Jag drack upp mitt té den gången. Men potatisbakelsen smakade inte som den skulle och fick halväten stå kvar på bordet.

Sedan dess hatar jag betyg. Och som skolläkare har jag senare mött många elever som blivit knäckta av dessa ständiga bedömningar och underkännanden. När min son dyker upp talar vi en stund om saken. Och på kvällen hemma hos min forskande bror och hans undervisande fru fortsätter samtalen. Alla tycks ha samma djupt rotade skepsis mot skolans betyg. Precis som de flesta av våra skolforskare. Betygen kan, åtminstone i sin nuvarande form, aldrig sättas rättvist. De mäter fel saker. Och de ödelägger många elevers självkänsla. Förr eller senare måste de bort. Skolan kan mycket bättre än så.

Men Güntherska Hovkonditoriet är ett fint ställe. Det får bli en minisemla idag.

Så har också jag läst en av årets mest uppmärksammade böcker, Josefine Klougarts En av oss sover. En annorlunda och omtumlande läsupplevelse. Ramen blir tydligare så småningom. En ung kvinna, nu boende i Köpenhamn, återvänder till sitt barndomshem på Jylland. Hennes mor har blivit allvarligt sjuk. Josefine Klougart är född 1985, och jag föreställer mig att den unga kvinnan i hennes berättelse är i samma ålder.

Hon befinner sig i något man kanske skulle kunna kalla en existentiell kris. Den man hon levt ihop med i åtta år har lämnat henne för en annan kvinna. Själv har hon inlett ett nog så komplicerat nytt förhållande med en gift man. Men minnena från den tidigare mannen, som hon nu kallar ”min avlidne man” tränger sig hela tiden på.

Kvinnan brottas genom hela boken med två existentiella dilemman som hon försöker förstå och ge språk åt. Det ena handlar om minnena, tiden, känslan av att ingenting består utan att allt är på väg att försvinna:

Den tanken: att allt är tillfälligt. Att stallet är tillfälligt. Att min mor är tillfällig. Att vi bor ihop ett par år och att du sedan börjar tveka. Att du råkar säga det högt. Mitt liv är hela tiden tillfälligt. En bild på väg över i en annan.

Allt flyter i vart annat. Minnena tränger sig hela tiden in i det liv vi lever nu. För att försöka få ordning på våra liv försöker vi skapa en berättelse åt oss själva, en kronologi: Först hände det, och sedan det, och sedan det. Helst en berättelse som hänger ihop. Det ger oss också möjlighet att lämna det som varit, leva i nuet och se framåt. Den unga kvinnans vänner försöker förmå henne till ett sådant mer praktiskt sätt att tänka. Lämna honom, gå vidare, ta vara på det som finns just nu! Men hon misstror en sådan förenkling av livet:

Berättelser. En önskan om att vilja se världen som den är, här, nu. Det är kanske mest av allt att våga låta bli att vilja berätta berättelser.

Hon vill leva här och nu, men med alla minnen kvar, starka, ofta störande men som de är, utan att skjuta dem åt sidan eller tillrättalägga dem i efterhand för att på så sätt göra livet lite enklare. Kommer hon att klara det?

Det andra dilemmat handlar om språket. Att försöka finna språk för känslor och tankar som far runt i huvudet utan mening och sammanhang och som ofta säger emot sig själva. Att läsa boken är som att befinna sig inuti kvinnans huvud, där hon hela tiden prövar och prövar och prövar olika sätt att uttrycka och formulera det hon upplever, hela tiden misstrogen mot språkets möjligheter att nå fram, både i den egna reflektionen och i samtal med andra:

Språket är aldrig oskyldigt. Samtalet är inte alltid av godo, samförstånd avslöjas gång på gång som ett uttryck för ett gemensamt beslut att ge efter för andens slöhet. Det finns ingen strävan mot himlen i det.

Det som gör den här boken så fascinerande och samtidigt ibland arbetsam att läsa är att Josefine Klougart så konsekvent gestaltar dessa dilemman i sin text. Det finns ingen riktigt kronologi i den, och språkligt är den prövande, experimenterande. Men när jag läst igenom boken känns det som om jag kommit mycket nära en kvinna som jag tycker mycket om och som jag känner en stark gemenskap med, trots skillnad i kön, ålder och nationsbakgrund. Jag känner helt enkelt igen mig.