”Är du feminist?”

Första gången jag fick frågan, för många år sedan nu, svarade jag nej. Jag tänkte att jag som man var diskvalificerad, att jag inte kunde göra anspråk på att företräda ett kvinnligt perspektiv, att bara en kvinna kunde göra det på ett trovärdigt sätt. Men feminister i min vänkrets har övertygat mig om att man kan se saken på ett annat sätt. Att en feminist är en person som, oavsett kön, menar att ett kvinnligt perspektiv måste få ett ökat genomslag i samhället. Och det menar jag. Så får jag frågan idag svarar jag: ”Javisst!”

Men så brukar jag tillägga att jag kanske än mer värnar om en annan eftersatt grupp, nämligen barnen. Och att det jag just nu mest aktivt arbetar för är att barnets perspektiv ska får en ökad tyngd. Vad kallar man sig då?

Nyligen läste jag en artikel av John Wall, religionsprofessor och etiker med särskilt intresse för barns situation, verksam vid Rutgers University i Camden, New Yersey. Wall vill införa ett nytt begrepp, childism, i analogi med feminism. Hur översätter man det till svenska? Barnism? Låter ovant. Men kom med något bättre! När han förklarar begreppet påminner hans diskussion mest om den vi för om skillnaden mellan ett barnperspektiv (den vuxnes försök att se vad som kan vara bra för ett barn) och barnets perspektiv, som är barnets eget. En barnist är alltså en person som, oavsett ålder, verkar för att barnets perspektiv ska få ett ökat genomslag i samhället. Wall menar, liksom jag, att alla skulle tjäna på det. Eftersom barn bär på erfarenheter och kompetens som gått förlorad hos vuxna men som vi behöver för vår egen och samhällets utveckling. Han exemplifierar med barns kunskap om lek.

Så nu ställer jag frågan till dig: ”Är du barnist?” Och hoppas förstås att du svarar: ”Javisst!”

I slutet av maj cyklade jag under mina tonår från Ultuna upp längs Fyrisån, över Vindbron till Kungsängen. Där blev jag stående i stum beundran inför alla de tusentals och åter tusentals kungsängsliljor som växte där, de flesta lila men också många vita. Kungsängsliljan (Fritillaria meleagris) infördes på 1600-talet av Olof Rudbek d.ä. till Botaniska trädgården i Uppsala. Därifrån spridde den sig snabbt ned till de sanka ängarna öster om Fyrisån. En utländsk blomma - nu Upplands nationalblomma. Så kan det gå.

Bilden är tagen i Botan i Lund idag. Jag tänkte på kungsängsliljan när jag senare på eftermiddagen hörde den tänkvärda P1-dokumentären om Soran Ismail och hans kafésamtal med Linus Bylund från Sverigedemokraterna. Sorans öppenhet och vilja till dialog är värd all respekt. Lyssna på programmet här!

Jag har just läst antologin The Philosophy of Play. Ett av bokens mest intressant kapitel är skrivet av den amerikanska filosofen Monica Vilhauer. Hon tycker sig se allt fler exempel på hur verkliga samtal ersätts med låsta attityder, ovilja att lyssna, polarisering och antingen tystnad eller hetsiga debatter. Vår uppgift måste vara att nu öppna dialogen på nytt och utforma en etik för meningsfulla samtal, säger Vilhauer. Och då behövs ”en breddad och fördjupad lekens etik.” Eftersom hon menar att verkliga samtal förutsätter ett lekfullt sinnelag med förmåga till öppenhet och improvisation. Just som hos Soran Ismail.

Kungsängsliljans historia är värd att begrunda. Och magnoliaträdet i Sankt Lars-parken värt att betrakta. Översållat av blommor just nu, rödlila i halva trädet, vita i andra halvan. Samma stam.

Innan vi lämnar påsken bakom oss vill jag berätta om en bok som jag läst under helgen och som också berör ett av påskens teman, nämligen livet efter detta. Boken, Den dolda dörren - om undran inför döden, är skriven av Owe Wikström, religionspsykolog, psykoterapeut och författare. Bilden av en dold dörr i trädgårdens utkant har författaren hämtat från Hjalmar Söderberg. Genom den dörren ska vi alla en gång vandra, ut mot det stora okända.

En sådan dörr finns också i den park där Owe Wikström låter en samtalsgrupp träffas för ett slags seminarium om döden med fokus på vad som händer sedan. Finns ett liv efter detta, och hur kan vi tänka om det? Efter några månader träffas gruppen på nytt, nu i ett seminarierum på universitetet. Och vi får vara med också vid ett tredje möte, denna gång i en park på en sluttning ner mot havet. Nu har gruppen blivit mindre. Kvar finns bara de som varit mest aktiva redan från början. Här finns Lasse, naturvetare, skeptiker och ateist. Här finns också Ann, litteratur- och musikintresserad agnostiker med sinne för mystik samt Hans, som efter ett lite kringflackande liv kommit ut som bekännande kristen. Och så Owe förstås, som sitter med som lyssnare och nedtecknare av vad som sägs.

En tredjedel av boken upptas av dessa samtal i seminariegruppen. Mellan dem flikar Wikström in korta essäer på samma tema med främst kulturhistoriskt innehåll. Så följer ett avsnitt där Lasse, Ann och Hans redovisar hemläxor, där de i skrift får berätta om de andliga ledsagare de haft bäst hjälp av i sitt sökande för att förstå vad som händer efter döden. Lasse skriver om Harry Martinson och hans Aniara-epos, Ann om Marcel Proust och hans På spaning efter den tid som flytt och Hans om Johann Sebastian Bachs musik med tonvikt på de stora körverken, Juloratoriet och Matteuspassionen.

Det är en lärd, tankeväckande men delvis också förbryllande bok Wikström har skrivit. För vilka är deltagarna i samtalsgruppen? Jag väljer att förstå dem som röster i ett inre samtal Owe Wikström fört och för med sig själv. Först i det korta slutkapitlet gläntar författaren på dörren till sitt eget inre rum och låter oss ana var han själv befinner sig, åtminstone just nu, i detta rika flöde av ofta motsägelsefulla tankar och funderingar. Boken ger alltså inte så många svar men kan hjälpa oss att formulera de frågor vi alla bär inom oss och kan på så sätt fungera som en samtalsöppnare.

Jag hoppas få möjlighet att ställa några av mina egna frågor till Owe Wikström när vi ses vid Bokmässan i Göteborg i höst. Förhoppningsvis får vi då samtala både om hans bok och om min Det blå arkivet, som beräknas utkomma i augusti. Båda böckerna handlar om döden men har olika fokus. Mer om det senare.

PS. På påskdagen predikade Owe Wikström i Uppsala domkyrka, och han kom då in på frågor som han berör i sin bok. Läs hans predikan här!

Annandag påsk. Jag har följt passionsdramat under veckan som gått genom flera besök i domkyrkan. Gudstjänster. Matteuspassionen. Men på långfredagen lämnade vi Lund och for upp till ett naturreservat innanför Grimeton i Halland. Med bokskog och talande stenar.

Vi for förbi Steninge, där Alf Hambe bor, en av våra allra finaste visdiktare. Utan att förstå varför började jag nynna på hans Orgeln på vinden. Visan är en berättelse. Poeten vaknar mitt i natten av orgelmusik. Han förstår inte varifrån den kommer och ger sig iväg för att ta reda på det. Så han går ut i natten, finner en spång över en å och kommer till ett fallfärdigt hus på andra sidan. Musiken kommer från husets vind. En dörr står på glänt, och där:

Det står en orgel på vinden till ett bågnande hus,

det står en orgel och skiner som en sol.

Där kan man sitta och spela sig från mörker till ljus

och snurra högre och högre på en stol.

Citatet ovan är visans refräng som återkommer tre gånger. I visans sista vers blir poeten stående. Förundrad reflekterar han över vad det är han är med om. För varken ån eller huset har han lagt märke till tidigare. Och vem är det som spelar? Så förstår han:

Och inte kan jag veta vem som spelade på den,

men natten gick så småningom till dag.

Och har jag inte slutat, ja då sitter jag där än,

och vinden blåser, men orgeln spelar jag.

Drömmen blir till en personlig påskpredikan. I rörelse. Från mörker till ljus. Högre och högre. Mitt i natten, mitt i musiken.

(Orgeln på vinden har spelats in av flera artister. Men man bör förstås höra Alf Hambe själv sjunga den. Den finns på skivan Guldspår från 1993, och den går att lyssna på via Spotify.)

I år är det 25 år sedan FN:s generalförsamling antog Konventionen om barnets rättigheter. Sverige var en av de pådrivande nationerna när konventionen kom till. Jag deltog i det arbetet som Rädda Barnens representant och var ofta stolt över regeringens intresse för frågorna. Sverige var också ett av de länder som först ratificerade konventionen i september 1990.

Men vad har hänt sedan? När Sverige fått kritik från FN:s barnrättskommitté för att vi inte följt konventionens ande och bokstav, till exempel när det gäller gömda barns rätt till skolgång eller barns rätt att slippa isoleringsstraff, har det tagit orimligt lång tid att få en ändring till stånd. Och när andra länder, till exempel Norge, valt att göra konventionen i sin helhet till lag har Sverige tvekat - och tvekar ännu.

Nu har FN:s generalförsamling beslutat att komplettera Barnkonventionen med ett protokoll, som ger enskilda barn klagorätt om nationen de lever i uppenbart kränker barnets rättigheter och rättelse inte går att få till stånd i det egna landet. Ett stort steg framåt för barn internationellt! För tre dagar sedan, den 14 april, började protokollet gälla, sedan 10 länder skrivit under. Vilka länder har varit så framsynta? Jo: Albanien, Bolivia, Gabon, Tyskland, Montenegro, Portugal, Spanien, Thailand, Slovakien, Costa Rica. Fler lär följa snart. Och protokollet gäller bara de länder som skriver under.

Men Sverige då? Det värsta är att Sverige så här långt har visat ett mycket ljumt intresse för frågan. För att utrycka saken milt. Barnombudsmannen har uppmanat regeringen till mer aktivitet men med föga resultat. Irritationen är märkbar i Fredrik Malmbergs bloggkommentar på BO:s hemsida.

Ett av regeringspartierna, Kristdemokraterna, säger sig ha barns och ungas uppväxtvillkor som prioriterat område inför valet. Dags att bekänna färg i en konkret fråga! Och var finns de andra partierna?

(Läs mer om det nya protokollet på Barnrättskommitténs hemsida!)

Så är vi inne i Stilla veckan. Det är Blåmåndagen. Egentligen en benämning på den första måndagen i fastan. Då man, åtminstone i Sydtyskland, klädde kyrkorna i blått eller svart. Men numera är det lika vanligt att just denna dag, alltså dagen efter Palmsöndagen, kallas Blåmåndag.

Den ursprungliga blåmåndagen var arbetsfri, en fest- och frossardag inför den kommande fastetiden. I överförd bemärkelse kan man fortfarande säga: ”Det blev en jobbig helg, så jag tog mig en blåmåndag.” Vem har inte gjort det?

I Stig Claessons Blå måndag, en samling prosastycken (kan köpas om e-bok här), finns en liten betraktelse om en munk som sitter och mumlar bakom en tidning. Stig Claesson fantiserar om vad munken säger och tror att det kan handla om vad som ska hända i livet efter detta. Kanske ett liv utan bekymmer, men…:

Att inte göra nånting i trettio dagar kan gå an. Men att i evighet gå sysslolös i Evigheten måste bli mördande tråkigt.

Blå måndagar kan ha sitt behag. Men i längden?

Munken ber till sin gud och undrar om han kan få slippa den eviga vilan och mumlar nåt om att han hellre står vid en överjordisk svarv än sitter bekvämt i all oändlighet.

Frågor av liknande slag ställer jag i min kommande bok, som kommer ut efter sommaren. Titeln på boken? Det blå arkivet. Mer om den senare.

Igår lyssnade jag på Tomas Willstedt i domkyrkan. Han spelade först Bachs doriska toccata och fuga och sedan en egen improvisation över Se vi gå upp till Jerusalem. Där ingick bland annat en fuga med material från både koralen och det tidigare Bachverket. Stramt, stämningsfullt och starkt berörande. De här orgelstunderna i domkyrkan på lördagsmorgnarna har blivit omistliga för mig.

Så for vi ut till Veberöd och födelsedagskalas med vitsippspromenad i backarna på åsen bort emot Körsbärsdalen. Bilden ger kanske en antydan om skönheten - som ett naturens eget orgelverk. Det är vår, stilla vecka, vemod, längtan och liv.