Mikael Jensen är en av våra mest namnkunniga lekforskare idag, och han är dessutom en utmärkt skribent. Hans senaste bok, Lekteorier (Studentlitteratur), är en rik källa för den som vill få en överblick över de mest kända teorierna om lekens ursprung och väsen. Jag har recenserat boken i senaste numret av Pedagogiska Magasinet, och där skriver jag bland annat:

Det är en i bästa mening lärd översikt som Jensen ger oss. Han är väl påläst och har förmågan att förklara det centrala innehållet i de olika teorierna på ett tydligt och pedagogiskt sätt.

Du kan läsa hela recensionen här. Den kritik jag har riktar sig främst mot förlaget, som slarvat en del med språkgranskning och korrekturläsning - tyvärr inte så ovanligt nuförtiden. Och så hade jag önskat mig ett mer personligt skrivet slutkapitel med Mikael Jensens egna synpunkter på hur akademisk kunskap av det här slaget kan omsättas i det praktiska arbetet i förskolan och skolan. Men det kommer kanske i nästa bok!

Då och då kommer frågan om barns rösträtt upp till diskussion. Den nu framlidne barnläkarkollegan Berndt Eckerberg väckte den för många år sedan, då han föreslog att varje barn skulle få en röst i allmänna val men att den rösten skulle förvaltas av barnets vårdnadshavare. Flera kända barnläkare har sedan stött förslaget. I en artikel i DN den 29/3 2012 utvecklar de argumenten för det.

Det är en välskriven och intressant artikel. Men själv har jag varit tveksam till idén. Två principer har ställts mot varandra: principen om barns legitima rätt att få sin röst räknad mot principen om varje medborgares rätt att själv få disponera sin röst. Den senare principen är en grundsten i en demokrati. Till skillnad från vad artikelförfattarna hävdar finns det stora problem förknippade med ombudsröstning.

En helt annan idé är att sänka rösträttsåldern, så att fler barn kan delta i valen. Flera har menat att man skulle kunna pröva denna modell först i rådgivande folkomröstningar lokalt. Nu går Suzanne Osten, före detta konstnärlig ledare vid Unga Klara, och Margareta Rönnberg, känd barnkulturforskare, ett steg längre. I en debattartikel i DN den 25/5 2014 kommer de med det radikala förslaget att alla barn ska ges rösträtt. oberoende av ålder, och att alla som vill och kan använda den är välkomna till röstlokalerna.

I artikeln kallas FN:s konvention om barnets rättigheter för en ”dimridå” som döljer det faktum att barnen, trots konventionen, har alldeles för få rättigheter. Jag har invändningar mot den kritiken, som inte är helt saklig. Barnkonventionen har betytt mycket för att barns mänskliga rättigheter ska kunna hävdas, både i Sverige och internationellt. Mycket arbete återstår: att göra konventionen i sin helhet till svensk lag och att ge mer och bättre information om konventionens innehåll till barn, föräldrar, pedagoger och beslutsfattare. Och även information om arbetet i FN:s barnrättskommitté, inte minst om innehållet i kommitténs allmänna kommentarer. Barnombudsmannen, UNICEF, Rädda Barnen och Bris gör här ett bra arbete. Barnombudsmannen har t ex låtit översätta de allmänna kommentarerna till svenska - se här. Men mer behövs och fler måste hjälpa till.

I övrigt ser jag Ostens och Rönnbergs artikel som en frisk fläkt, och jag hoppas verkligen att innehållet i den kommer att diskuteras på ett mer seriöst sätt än vad som kommit till uttryck i kommentarsfältet efter artikeln. Den är nämligen, om än utopisk till sin karaktär, principiellt mycket viktig.

Själv lutar jag mer åt att gå vidare enligt Ostens och Rönnbergs modell jämfört med den modell som mina värderade kolleger ställt sig bakom. Men jag menar att det bör ske etappvis. Ett första steg kunde vara att ge alla från 15 år och uppåt rösträtt i lokala folkomröstningar och se vad som händer. Nästa steg kan då bli att pröva detta i ett kommande kommunalval, senare också i riksdagsval. Om allt fungerar bra (och det kommer det att göra) kunde det så vara dags att sänka åldern till 12 år. Så ger det sig säkert efter hand hur långt man kan gå.

Osten och Rönnberg ger flera skäl för sitt förslag och argumenterar slagkraftigt mot de vanligaste invändningarna. Jag vill ge ett argument till för sänkt rösträttsålder. Jag är rätt övertygad om att den politiska debatten om 10-20 år helt kommer att domineras av de då överhängande hoten mot människans framtid på jorden - klimathoten, krigen och miljöförstöringen. Att då förvägra den unga generationen möjlighet att påverka de politiska besluten om de för dem helt livsavgörande frågorna vore både ett övergrepp i sig - och ett stort misstag.

I översta skrivbordslådan ligger den på sin hedersplats - min visselpipa. Ett minne från min korta karriär som fotbollsdomare. Men främst som en påminnelse om hur viktigt det är att vi värnar om en av de viktigaste funktionerna i ett demokratiskt samhälle - visselblåsandet.

Idag fick jag anledning att ta fram den när jag i DN läste Per Kornhalls djupt upprörande berättelse om sina egna erfarenheter av detta. Han riskerar nu att förlora sin anställning som utvecklingsstrateg i Upplands Väsby efter att en tid ha blåst i sin pipa. Att han haft all anledning i världen att göra det spelar som bekant ingen roll i sådana här sammanhang. Han har helt enkelt blivit för obekväm i den styrande majoritetetens ögon.

Nu är Per Kornhall inte riktigt vem som helst. Han har snabbt etablerat sig som en av de mest intressanta profilerna i debatten om den svenska skolan. Hans kunskaper om den kan ingen ifrågasätta. Lärare. Många års arbete på Skolverket. Medlem i den kommitté som Kungliga Vetenskapsakademien tillsatt för arbete med skolfrågor. Författare till Barnexperimentet (Leopard förlag 2013) och till en ny bok om skolutveckling, Alla i mål (Natur och Kultur), som utkommer i juni.

Rekryterar man en sådan kraft får man kanske bereda sig på att han säger vad han tycker. Men den beredskapen fanns uppenbarligen inte i Upplands Väsby. Tråkigt för Per Kornhall, men också för kommunen som går miste om en möjlighet till nödvändig utveckling. Och ett sorgligt exempel på hur omoget vår demokrati fortfarande fungerar när den utmanas. Tala om demokratiskt underskott!

Per Kornhall har en röst som hörs. Det är bra att han använder den nu och att DN ger utrymme för den. För Kornhall talar inte bara för sig själv utan också för alla de andra visselblåsare som tystats och fortfarande tystas lika brutalt - eller som inte längre vågar blåsa eftersom priset till slut blir för högt. Jag råkar känna några av dem, och ett långt kapitel i min bok En läkares samvete (Norstedts 2006) bär titeln ”Visselblåsarens dilemma”.

I söndags kväll visade SVT en dokumentär som gjorde mig sömnlös. Det var den norske filmaren Tonje Scheis Död på distans, som handlar om de obemannade drönare som nu sprider död och skräck i skyddslösa byar i Afghanistan, Pakistan och Jemen. Det hela ingår i det beryktade kriget mot terrorismen, men dessa så kallade precisionsvapen riktade mot ”terrorister” har också dödat och lemlästat ett stort antal kvinnor och barn.

Från joysticks och datorskärmar på en hemlig bas någonstans i USA styrs dessa drönare av unga pojkar som hämtats direkt från datorspelens värld. De rekryteras alltså på helt andra grunder än traditionella soldater. Det är en fördel om de är unga och empatifattiga. De tränas med hjälp av datorspel, och för dem är skillnaden mellan spelen och att köra riktiga drönare inte stor. Arbetsplatsen liknar vilket datorspelskafé som helst. Några mognar till slut och inser vad de håller på med. I programmet får vi möta ett par av dessa avhoppare. Det är tur att de finns, men de får inget lätt liv.

När jag såg programmet kom jag att tänka på några rader ur Emilia Fogelklous lilla skrift Psykiska faktorer i fråga om krig eller fred. Den finns återgiven i vår bok Barn krig. Raderna jag tänker på är de här:

Krig har varit skydd för hem och härd, mannens offer för de sina (som en motsvarighet till mödrarnas födslovånda), modets apoteos, livets skänk för fosterlandet. Visst hade det alltid en livsförnekande avigsida vänd mot fienden. Men det hade en viss prägel av ömsesidighet också - till oändlig skillnad från detta som nu kallas krig, och där man, för att citera B. Nichols, ”genom att trycka på en knapp i Birmingham kan spränga barn i luften i Bagdad”.

Emilia Fogelklou skrev detta 1937, alltså två år före andra världskrigets utbrott. Tala om profetisk gåva. Hon avslutar sin skrift, som är en enda lång fredspredikan, med orden:

Varför dödar du inte, frågas det. ”Jag har sett livet”, kunde det svaras.

De två unga avhoppare som intervjuas i Tonje Scheis film hade nog kunnat svara just så om de fått frågan.

I dagens DN finns två artiklar som kompletterar varandra på ett intressant sätt. På DN Debatt skriver 23 forskare och debattörer om klimatfrågan och dagspolitiken. De riktar skarp kritik mot den kortsiktighet som präglar dagens politiska debatt. Genom hela artikeln lyser en stark oro över vad som är på väg att ske. Klarar vi att uppfylla de krav vi står inför om vi ska kunna rädda livet på vår planet från undergång?

Att svara att vi får nöja oss med det politiska system vi har räcker inte om klimatkrisen går mot katastrof, vilket många tecken tyder på.

De 23 föreslår bland annat ett ”utsläppsmoratorium”: inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser. Och de avslutar artikeln med orden:

Valdebatten måste ge ordentlig plats för dessa avgörande frågor, om valet ska få den betydelse som demokratin förutsätter och medborgarna har rätt att vänta sig.

I en krönika med titeln Känns det inte jobbigt att se alla fattiga? tar så Emanuel Karlsten upp frågan om tiggarna på våra gator. Bland alla de artiklar som skrivits i detta ämne hör Karlstens till de mest läs- och tänkvärda. Han menar att tiggarna är ”en reva i vår perfekta bild av ett samhälle” och sammanfattar:

Nu sitter de framför oss, och det skaver. Och jag tänker att skavandet är nyttigt för oss, att vi behöver det. För att förstå att fattigdom inte bara är något annat lands problem, utan allas ansvar.

För mig hänger de här frågorna ihop. Om vi ska få en uppslutning kring de avgörande ödesfrågorna om vår planets framtid krävs sammanhållning. Och den är bara möjlig om de sociala orättvisorna minskar. Att klyftorna mellan rika och fattiga nu ser ut att öka i stora delar av Europa och världen i övrigt är därför ett mycket illavarslande tecken. Klimatologiskt och socialt hållbar utveckling måste gå hand i hand.

Det parti som med störst insikt, kraft och engagemang lyfter fram de här frågorna i valrörelsen, och ser sambandet mellan dem, kommer att få min röst i de val som nu förestår. Jag är ju barnist och försöker se världen utifrån barnets perspektiv. Det står just nu mellan två partier. Eller kanske möjligen tre.

Låt mig börja med två påståenden:

1. Om en orosanmälan kommer in till socialtjänsten ska ett hembesök ske samma dag av en välutbildad handläggare med lång erfarenhet av svåra barnavårdsärenden.

2. Om en äldre person med demensproblem vårdas i hemmet ska det vårdföretag som har ansvar för hemvården kunna garantera att mat och läkemedel alltid ges på rätt sätt och på rätt tid av en välutbildad person, som har tid att stanna och prata en stund om den vårdbehövande behöver det.

Den som menar att detta är orimliga krav får vara vänlig och förklara varför.

Den information som kommit fram om hur myndigheterna agerat, eller inte agerat, innan den åttaåriga flickan mördades i Karlskrona väcker en lång rad frågor. Socialtjänsten hade från olika håll fått information om att flickan for illa men agerade inte. Polisen sände ett fax utan att ringa. Var fanns elevhälsan?

Och igår visade Aktuellt ett upprörande reportage om ett vårdföretag i Västsverige som grovt svikit sitt uppdrag. Diabetessjuka äldre patienter hade varken fått mat eller insulin på rätt tid, något som inneburit ett direkt hot mot deras liv och hälsa. Min kollega Yngve Gustafson i Umeå uttryckte sig väl när han kraftfullt pekade på de brister som finns idag. Inte bara inom det aktuella vårdföretaget (som självklart inte borde anlitas över huvud taget) utan på många håll.

För här handlar det inte om att leta enstaka syndabockar. Här handlar det om allvarliga systemfel i en välfärd som är på väg att nedmonteras, såväl inom den sociala barnavården som inom äldrevården. Och frågan är: Hur ska vi kunna återupprätta ett samhällskontrakt som innebär att också de mest hotade barnen och de sjuka bland våra äldre ska kunna känna sig trygga i vetskapen om att samhället, alltså alla vi andra, står på deras sida och gör allt vi kan för att visa det också i handling?

Jag skulle önska att välfärdsfrågorna får ta större plats i valrörelsen. Den ende som med kraft och personligt engagemang tagit upp dem, åtminstone så här långt, är Jonas Sjöstedt. Det är direkt plågsamt att se hur brett leende företrädare för Alliansen avfärdar dem och påstår att allt är bättre nu än tidigare. Mest besviken är jag på kristdemokraterna. Dels för att Göran Hägglund som socialminister och Maria Larsson som barn- och äldreminister faktiskt är de inom regeringen som är direkt ansvariga. Men framför allt för att partiet så dåligt står upp för det som jag uppfattar som kristna värden, där solidariteten med de mest utsatta borde vara den främsta ledstjärnan.

Jag uppmanar alla som engagerar sig för barn och äldre att på olika sätt göra sin röst hörd NU! Vi måste TVINGA våra politiker att bekänna färg i frågorna som handlar om solidaritet och välfärd!

För så här vill vi INTE ha det. Alla ska kunna känna sig trygga. Och det är vårt gemensamma ansvar att se till så att det också blir så.

Igår handlade kyrkoårets texter om den gode herden. Jag har predikat över det temat, bland annat i Ströms kyrka våren 2007. Just då hade en skolmassaker ägt rum i den amerikanska staden Blacksburg. En av lärarna, Liviu Librescu, gjorde en heroisk insats och räddade livet på många ungdomar - men blev själv dödad. Han var en god herde, och min predikan, inspirerad av hans insats, kan du läsa här.

En som läst min predikan är Martin Einald, journalist på Dagen. Han hörde nyligen av sig för att höra hur jag tänker om detta nu. Hans artikel publicerades den 2 maj och du kan läsa den här.

En av de goda herdar jag mött var en flicka i tioårsåldern. Kanske är det därför jag numera har lättare att tänka mig den goda herden som en hon. Ensam vaktade den här unga herden sina får i Jemens bergstrakter då plötsligt en jordbävning utplånade hennes hemby. Familjens hus rasade samman, och flickans mamma omkom. När jag mötte flickan några veckor senare hade hon själv fått ta hand om sina tre yngsta syskon. En åttaårig bror var nu den som vaktade fåren.

I intervjun i Dagen säger jag att jag själv ibland känt mig alldeles övergiven. Men på något sätt har den goda herden letat reda på mig i mörkret utan att jag förstått hur det gått till.

Ja, det är sant, så har jag upplevt det hela. Men just nu undrar jag var den goda herden befann sig på Valborgsmässoafton, då hon borde ha varit i Karlskrona. Det fanns en flicka där som borde ha räddats.