Så är jag hemma igen efter några intensiva dagar på bokmässan. Utbudet är gigantiskt och det är bara möjligt att återge ett axplock av mina egna upplevelser.
Ett viktigt tema under bokmässan var migration. På bilden ovan ses Erik de la Reguera (i mitten), aktuell med Gränsbrytarna, när han redan på torsdagen diskuterade frågan på DN:s scen tillsammans med Lennart Pehrson (till höger), som just kommit ut med Den nya världen: utvandringen till Amerika. Samtalsledare var Björn Wiman.
En spännande uppföljning på detta tema, men från helt andra utgångspunkter, kom på fredagen då Theodor Kallifatides under Rakel Chukris ledning samtalade med Pooneh Rohi. Kallifatides nu aktuella bok, Med sina läppars svalka, handlar om Elena som kom till Sverige efter andra världskriget, medan Pooneh Rohi i sin kritikerrosade debutroman Araben, berättar om hur olika tillvaron kan te sig för dem som kommit till Sverige från Iran. Det blev ett spännande samtal, och jag fick lust att läsa båda böckerna. Inte minst blev jag nyfiken på Pooneh Rohis bok - det korta avsnitt hon läste ur boken var nästan omtumlande starkt.
Det är utmärkt att frågorna om migration nu blir belysta från flera håll. Jag tror, precis som Erik, att de kommer att höra till våra verkliga ödesfrågor under de närmaste decennierna. Det är viktigt att vi lyssnar noga på vad migranterna själva har att berätta, och att vi sedan vågar tänka nytt!
Ett annat tema, som jag själv fick återkomma till vid flera tillfällen, rörde frågorna om liv och död. På lördagen deltog jag i ett välbesökt seminarium med titeln Kan man vara förberedd inför döden? Jag fick där på nytt samtala med Owe Wikström, men nu också med Annika Koldenius, vars bok Vi var alltid beredda jag skrivit om i ett tidigare inlägg - se här. Det kändes som ett bra samtal, där vi fick tid att både lyssna till varandra och berätta en del om hur vi tänker. En stor sel av äran i så fall tillkommer Anna Lindman, som ledde seminariet på ett både följsamt och lagom auktoritativt sätt. Seminariet sändes direkt på Kunskapskanalen och kan ses i efterhand här.
Efter seminariet blev jag visad till ett bord, där jag skulle signera böcker. Alldeles intill mig satt en av mina favoritförfattare, David Grossman, vars bok På flykt från ett sorgebud gjorde ett djupt intryck på mig när den kom på svenska 2011 (och som jag för övrigt skrivit om här). Nu var Grossman här för att lansera sin nya bok Fallen ur tiden. Båda böckerna handlar om rädslan för att förlora ett barn - och om vad som händer sedan när det ändå sker. David Grossman har själv förlorat en son i Libanon och har, liksom kollegan Amos Oz, engagerat sig för fredsrörelsen i Israel. När vi signerat klart fick vi några minuter tillsammans, och jag fick hans bok med en personlig hälsning som jag sätter stort värde på.
På en liten scen placerad fem meter över golvet fick jag också tillfälle att samtala med Pamela Andersson (se bilden till höger), vars bok Jag ska inte dö idag jag skrivit om här. Samtalet sändes direkt via UR Play och kommer senare att läggas ut på nätet. Det blev ett kort men fint möte med ett rakt och öppet samtal om viktiga frågor.
(Eftersom vi ändå är inne på döden och min bok Det blå arkivet vill jag här skjuta in att dagens Filosofiska rummet i radions P1 också handlade om boken och de frågor som den tar upp. Jag samtalar i programmet med filosofen Jeanette Emt och programledaren Lars Mogensen. Läs mer om programmet här, där du också kan lyssna på det i sin helhet.)
Jag måste ändå avsluta den här korta tillbakablicken med några rader om det som för mig blev bokmässans höjdpunkt: fredagens seminarium Att bli hel igen - om förlåtelse och försoning med Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu. De har tidigare tillsammans gett ut boken Om godhet - och varför den gör all skillnad i världen. Och nu har de kommit ut med ett slags fortsättning, Förlåtelse: Den fyrfaldiga vägen till HELANDE FÖR OSS och vår värld. Det var KG Hammar som ledde samtalet, som blev ovanligt levande och faktiskt riktigt intressant, mycket för att KG vågade utmana och problematisera de budskap som finns i boken. Han ställde bland annat frågan om inte försoning ibland både kan och måste vara möjlig utan förlåtelse. Är det inte ett orimligt krav på offret att hon inte bara ska försonas och gå vidare - utan dessutom verkligen förlåta förövaren? Men både far och dotter var obevekliga. Det går aldrig att nå verklig försoning utan förlåtelse. Mpho menade att man ska se förlåtelsen som ett viktigt steg på vägen ut ur offerrollen. Ungefär så här: ”Jag kommer aldrig att glömma det du gjorde mot mig. Men jag förlåter dig nu. För nu lämnar jag det här bakom mig. Jag var ditt offer då, men jag tänker inte vara det längre. Så jag förlåter dig mycket för min egen skull. Se det som chans. Ska vi kunna försonas krävs en del av dig också.”
Det är verkligen ett utmanande budskap. Jag måste få tänka igenom det innan jag riktigt vet var jag står. Så jag läser boken och återkommer!