Ikväll är det Allhelgonafton. Jag envisas med att fira Allhelgona och tona ner Halloween-inslaget. Jag vill vila i mörkret, vandra in i mitt eget Sorgens kapell - och tända ljus, gärna många.

I domkyrkans ljusglob var det till och med svårt att få plats för de ljus vi ville tända, min dotter och jag. Två extra glober var framställda, och överallt lyste ljusen.

Pappa läste alltid Karlfeldts Vinterorgel den här helgen, liksom hans Höstpsalm. Det ska vi också göra. Och på söndag blir det födelsedagskalas för båda mina yngsta barnbarn, 3 och 2 år gamla. Med ljus i tårtan! Precis rätt balans.

På Allhelgonadagens kväll kl 20.00 sänder kanal 10 programmet Döden, en del av livet. Det spelades in i Stockaryd för ett par veckor sedan. På bilden ovan ser ni de medverkande. Från vänster prästen Torgny Wirehn, Anna Aspås som miste sin far på MS Estonia, programledaren Anders Wisth, jag själv samt begravningsentreprenören Fredrik Josefsson. Det kändes som ett fint samtal. Programmet ingår i serien Vardagstro och kommer också att kunna ses på seriens hemsida.

Jag drömmer ibland om den goda tystnaden. Och älskar den då jag får uppleva den. Då tänker jag inte på den ensamhetens läkande tystnad som man kan uppleva på fjället, vid havet eller i skogen. Utan på den tystnad två människor som känner varandra kan vila i tillsammans, när närheten och tilliten finns där.

Men så lätt en sådan tystnad förvandlas till frost! När samtalet upphör och tilliten sakta, till en början nästa omärkligt, monteras ner. Som i Philippe Claudels aktuella film Innan frosten. Paul och Lucie, Daniel Auteuil och Kristin Scott Thomas, lever i ett på ytan välfungerande äktenskap. Paul är neurokirurg, Lucie hemmafru med sitt liv förlagt till det som hennes syster kallar ett glashus. Och relationens eget glashus visar sig just så skört som man kan förvänta sig. Tystnaden makarna emellan blir nästan fysiskt smärtsam att uppleva. Båda drömmer om att möta någon som lyssnar och förstår, någon som de kan betyda något mer för. Paul finner det i den mystiska unga Lou, Lucie i en gammal manlig vän. Men priset för att bryta tystnaden på det sättet blir högt.

En liknande tystnad finns i kultromanen Stoner, där huvudpersonen, en universitetslärare, lever i ett liknande stumt och förstenat äktenskap. Inte heller med sin dotter får han riktig kontakt. Först i en förälskelse med en ung studentska får han uppleva ett slags genombrott. Tystnaden bryts för en kort tid, Stoner blir en levande människa. Men det är förstås en ”omöjlig” relation, och allt återgår till det normala, alltså till tystnaden.

Också i Siri Hustvedts märkliga och fängslande roman Den lysande världen finns tystnaden, det outsagda, eller snarare det halvt sagda, med som ett viktigt motiv. Knivskarpt skildrar hon hur fullkomligt förödande tystnaden kan bli när den kombineras med antydningar som aldrig riktigt förklaras.

Den onda tystnaden kan vara av olika slag. Det finns en tystnad som utövar makt. Ignoreringen, utfrysningen - att med tystnaden som vapen göra någon till ingen alls. Och det finns en förtvivlans tystnad, den tystnad som lätt uppkommer när jag inte längre finner ord, när jag tycker mig ha försökt förklara men aldrig riktigt nått fram. Också den tystnaden blir destruktiv. Den leder ingenstans, låser bara fast, blir till frost.

Så finns någon god tystnad? Jag vill tro det. Men kanske måste den alltid vara beredd på samtal. Innan frosten.

PS. Just när jag skrivit detta kommer beskedet om att Kjell Westö får Nordiska Rådets litteraturpris för sin roman Hägring 38. Så roligt! Också den kan läsas som en roman om tystnad! Jag skrev om den här. En av de bästa romaner jag läst under senare år.

På bokmässan i Göteborg i september hade jag och Pamela Andersson ett samtal om våra respektive böcker Det blå arkivet och Jag ska inte dö idag. Samtalet sändes direkt i Kunskapskanalen. Nu kan man se det i efterhand här.

Jag tycker själv det blev ett riktigt levande samtal, trots bruset som alltid finns på mässan. Vi satt på en plattform högt upp över mässgolvet, och mitt i allt sorl och ståhej skapades på något sätt ett samtalsrum, alldeles på riktigt. Jag är glad att jag fick träffa Pamela. Jag tycker om hennes bok och fick stor respekt henne och för hennes kamp mot sin hjärntumör.

Unga teatern i Malmö visar just nu Lilla Döden hälsar på, en föreställning som bygger på Kitty Crowthers bilderbok med samma namn. Jag skrev om föreställningen här.

För några dagar sedan bjöd teatern in till ett offentligt fördjupningssamtal kring föreställningen. Vi som samtalade var jag och föreställningens regissör Ada Berger, tillika teaterns konstnärliga ledare. Det kändes som ett fint samtal med mycket engagerade och aktiva åhörare. Att tala med barn om livet och döden - här hamnar vi mitt i existentiella frågor som berör oss alla.

En som fanns med var Filip Yifter-Svensson, som idag skrivit en tänkvärd artikel om detta ämne på Sydsvenskans kultursida - läs den här! Han berättar om flera nyutkomna böcker som tar barnens frågor om döden på största allvar.

Till dem han nämner vill jag foga ytterligare en av mina favoriter, den poetiskt skimrande bilderboken Anden, Döden och Tulpanen av Wolf Erbruch. Och i övrigt bara instämma i Yifter-Svenssons ord om att bra och ärliga böcker kan vara en utmärkt utgångspunkt för goda samtal över generationsgränserna.

Nu är den tid då vi bereder oss för att övervintra. Igen. Så flyttar vi fokus. Från utomhus till inomhus.

Som på bilden här, tagen med mobilen idag på förmiddagen. Min engelska pelargon står redan inomhus i köket och väntar. På de vanliga pelargonerna, zonale-kompisarna, som stått i min rabatt under sommaren men som nu intagit vänteläge på altanbordet. Ännu ingen risk för frost. Så vi avvaktar ett tag till. Jag går ut och pratar med dem varje dag. Inte in än, säger de.

Och där ute lyser de sista löven på rönnsumaken i solen. Den började som ett rotskott efter trädet som blåste omkull. Nu är den 2,5 meter hög. Ett nytt träd på gång. Död och pånyttfödelse. Det uppnosiga livet som aldrig ger sig.

Det är alltid roligt när åsikter man framfört så småningom får stöd av stabil forskning på området. I min bok Växa - inte lyda från 2010 tog jag bestämt avstånd från avskiljande time-out, det vill säga att placera ett argt och ledset barn ensamt på en stol, i en skamvrå eller bakom en stäng dörr. Däremot menade jag att en gemensam time-out, det vill säga att gå undan med barnet till ett mer rofyllt ställe och stanna där tillsammans med barnet tills allt blivit lugnare igen, kan vara befogat i vissa fall.

Det är just detta de amerikanska hjärnforskarna Daniel J. Siegel och Tina Payne Bryson nu också kommit fram till genom att med olika former av hjärn-scanning undersöka vad som händer i barns hjärnor när de utsätts för olika former av bestraffning. Det visar sig bland annat att det som händer i hjärnan vid en påtvingad isolering som vid avskiljande time-out påminner om det man kan se om ett barn utsätts för kroppslig bestraffning. Om detta kan man läsa i Siegels och Brysons nya bok No-Drama Discipline. Författarna har också sammanfattat de viktigaste budskapen i en artikel i TIME.

De båda forskarna menar alltså att time-out-bestraffningar kan vara direkt skadliga. Dessutom motverkar de sitt eget syfte. Man kan med hjälp av dem kortsiktigt kuva barnet - men det lär sig ingenting. Upplevelsen barnet får är att ha blivit övergivet i en situation när barnet behövde den vuxne som bäst. I stället förordar de något som i hög grad liknar den gemensamma time-out jag skrivit om i min bok:

Nästa gång ett behov av ordning uppstår bör föräldrarna överväga en ”time-in”: sträva efter en kärleksfull kontakt, sitta tillsammans, prata med barnet, trösta. Det kan vara ett stort värde för ett barn att få komma till ro och av föräldrarna få lära sig hur man kan göra en paus och reflektera över vad som hänt. Särskilt för mindre barn skapas förutsättning för det i gemenskap, inte i isolering. Insikten om det kommer att både påverka barnet gynnsamt och göra föräldraskapet mer positivt. (Min översättning)

Idag har jag varit på teater. Den återuppståndna Unga Teatern i Malmö ger som sin första produktion Lilla Döden hälsar på baserad på Kitty Crowthers bilderbok med samma namn.

Kitty Crowther fick ta emot ALMA-priset 2010, och Lilla Döden hälsar på är en av hennes allra finaste böcker. Att tala med barn om döden kan vara en upplevelse, berikande för både barnet och den vuxne. Kitty Crowther gör det på ett ömsint, lekfullt och överraskande sätt. Hon tar verkligen barn på allvar, och också som vuxen blir jag varm inombords av den här berättelsen. Jag har tidigare skrivit om boken här, liksom i min bok Leka för livet.

Unga Teaterns version ligger nära förlagan men har samtidigt med enkla medel fått en fri scenisk form som snarast förhöjer både djupet och det lekfulla i berättelsen. De tre skådespelarna Sissela Benn, Susanne Karlsson och Ellen Norlund gestaltar flickan, tanten och Lilla Döden precist och med känsla. Jag såg pjäsen tillsammans med en grupp sexåringar från Rosengård, tydligt engagerade i vad som utspelades på scenen.

Jag vill också nämna scenografen Erika Magnusson, som funnit ett sätt att utnyttja rummet på ett ovanligt fyndigt sätt. Liksom de sparsamma men effektfulla musikinslagen signerade Stefan Johansson.

Jag hade nästan önskat att Kitty Crowther kunde få se den här föreställningen! Jag tror hon skulle bli glad. För regissören Ada Berger har verkligen fångat både budskapet och stämningen i berättelsen. Den 20 oktober kl 19 kommer Ada Berger och jag att samtala om pjäsen och de frågor som den väcker. Hur kan vi vuxna hjälpa barn att få grepp om tankar som är både svindlande stora och ganska hotfulla? Hur talar vi med barnen och med varandra om allt detta och hur kan litteraturen, konsten och teatern vara en hjälp på vägen? Om detta samtal kan du läsa mer här.