Huset ligger högt uppe på en kulle med utsikt över stan.

När jag går uppför alla trapporna måste jag hämta andan ibland. Och se på blommorna. Det har regnat och grönskan på kullen är fin.

Jag skriver igen. En ny bok på gång. Kanske. Men det var länge sedan det kändes så lätt att skriva. Vad det än blir - vilket privilegium att få sitta så här. Och på eftermiddagen gå ut i staden.

Just nu på ett kafé med wifi, på torget där så många suttit före mig. Men polisbilarna tjuter runtomkring och helikoptrarna hovrar här ovanför.

Jag har inte riktigt kunna släppa tankarna på den gråtanden flickan på Göteborgs C - se mitt tidigare inlägg. Eller rättare sagt: Skylten ovanför hennes huvud provocerar mig. Den ställer alltså frågan: ”Lek eller allvar? Vilket barnperspektiv har du?” Jag tolkar frågan så här: ”När du ser den här flickan - ser du då en flicka som leker kurragömma och just nu räknar? Eller ser du en förtvivlad flicka som gråter?”

När jag såg henne var min spontana reaktion stark och direkt: Det här är en mycket ledsen flicka. Hela hennes kroppsspråk talar för det. Av skylten framgår också att flickan ingår i en skulpturgrupp utformad av Laura Ford med titeln Weeping Girls. Saken borde alltså vara klar.

Nu har jag forskat vidare. Gruppen består av fem flickor och skapades 2008 för skulpturparken Jupiter Artland i Skottland. På parkens hemsida har Laura Ford skrivit att hon inspirerats av en väninnas berättelse om sin dotter, som efter en tråkig händelse börjat gråta och blivit helt otröstlig. Men samtidigt fick hon se sig själv i en spegel och blev då än mer påverkad av vilket intryck gråten hade på både henne själv och omgivningen.

Ja, vad händer när jag först känner något och spontant ger uttryck för det - och sedan, bokstavligen eller i min fantasi, ser mig själv utifrån? Fylls jag av skam och försöker gömma det jag känner för att inte bli patetisk? Eller ser jag en möjlighet att dramatisera, att ”låtsasgråta”, för att göra intryck? Vad säger det om mig som gråter vilket ”val” jag gör? Och vad säger det om mig som betraktare när jag ”väljer” hur jag förstår och närmar mig den som gråter? Vill jag hålla om eller är jag mer benägen att avfärda?

Se gärna alla fem flickorna här medan du funderar vidare. Starkt berörande konst är det i vilket fall. Och kanske kommer den än mer till sin rätt i det lite öde landskapet på Jupiter Artland än på Göteborgs central.

Igår fyllde FN:s barnkonvention 25 år. Och det tycks äntligen finnas en politisk majoritet för att göra konventionen till svensk lag. Efterlängtat.

Men det är nu jobbet börjar. Under ett par intensiva dagar har jag talat om detta vid arrangemang i Stockholm och Göteborg. Om skillnaden mellan barnperspektiv och barnets perspektiv. Om skillnaden mellan att bemöta barn och att möta barn.

När jag skulle lämna Göteborg stötte jag ihop med den här flickan på centralen. En skulptur av Laura Ford. På skylten ovanför flickans huvud står: ”Lek eller allvar? Vilken barnperspektiv har du?”

Ja, det är en viktig fråga. Men ännu viktigare: Hur ser flickans perspektiv ut? Varför vänder hon oss ryggen? Jag vill hålla om henne. Men hon är så frusen. Som förstenad. Vem har gjort henne så illa? Och vem är jag?

Med bara någon veckas mellanrum har jag sett två starka filmer om unga flickor som vill tjäna Gud. Först såg jag den polska filmen Ida i regi av Pawel Pawlikowski och med Agata Trzebuchowska i huvudrollen som den föräldralösa unga nunnan Anna. Det är tidigt 60-tal, och innan Anna avlägger sina klosterlöften får hon besked om att hon har en moster som hon bör besöka. Tillsammans ger de sig ut på en roadtrip för att söka upp Annas barndomshem. Av mostern får hon veta att hon egentligen heter Ida Lebenstein och att hon har judisk bakgrund.

Filmen har väckt uppmärksamhet i Polen, eftersom den skildrar hur också polacker aktivt deltog i pogromerna mot judarna under kriget. Men filmen är också en finstämd och starkt berörande skildring av en ung kvinnas kamp för att finna sin egen väg mellan klosterlivets instängdhet och begränsningar å ena sidan och det världsliga livets ytlighet och brist på verklig mening å den andra. Finns någon tredje väg, och var kan man i så fall finna den?

Och ikväll har jag så sett den tyska filmen Marias väg, i regi av Dietrich Brüggemann och med Lea van Acken i en helt makalös gestaltning av den fjortonåriga Marias golgatavandring - för så är filmen uppbyggd. I fjorton långa sekvenser med i stort sett orörlig kamera får vi följa Maria från konfirmationsläsningen till korset.

Maria tillhör en familj som är aktiv inom en sektliknande, ultrakonservativ katolsk församling. Hennes mamma utövar ett tyranniskt föräldraskap, rent plågsamt att bli vittne till. Liksom Ida i den tidigare filmen hamnar Maria i skärningspunkten mellan en kärlekslös och fundamentalistisk kristen tro å ena sidan och en likgiltig och flack omvärld å den andra. Maria väljer tron, offrar sig och går under. Men hade hon någon annan möjlighet? Vilka alternativ finns för en ung människa som vill ta livet på allra största allvar och betyda något på riktigt för både sig själv och andra?

I sin skoningslösa uppgörelse med ”kristen fostran” påminner Marias väg om Michael Hanekes Det vita bandet, som jag skrev om här. Men det vore ett misstag att se de här tre filmerna som bara en kritik av fundamentalistisk kristendom. De ställer alla också uppfordrande frågor till oss. Vad ger vi de ungdomar som söker svar på livets mest brännande frågor för alternativ? Och vad blev det av våra egna liv?

Det har blivit många inlägg om döden på min blogg nu under hösten. Den främsta orsaken är förstås min nya bok Det blå arkivet. Men det är verkligen inte bara jag som tagit upp det här ämnet. I veckan som gått har Aftonbladet haft en hel serie artiklar om självmord bland barn och unga. Och samtidigt har det förträffliga programmet Tendens i radions P1 sänt flera program i följd på samma tema. Jag är intervjuad i programmet med titeln En reaktion på vuxnas svek. Klicka på länken för att lyssna.

Det här är angelägna frågor, värda att fundera över. Antalet självmord bland barn och unga har ökat på nytt, och den trenden måste vi alla hjälpas åt att bryta. I programmet ger jag en rad förslag till hur det skulle kunna gå till.

Men nu lämnar jag döden för en tid. Det finns andra frågor att samtala om. Som har just med det jag kallar ”det blå arkivet” att göra. Alltså frågor om hur vi tillsammans ska ta vara på det liv vi har på bästa sätt. Och vara till glädje för varandra.

Ikväll ska jag samtala med Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan i Lund, om min nya bok - se affischen nedan. Med i samtalet är även Tomas Willstedt, domkyrkoorganist, som också kommer att spela. Ni som läst boken vet att musiken spelar en viktig roll i den.

Jag vill tillägna vårt program min syster Anna-Karin, som skulle ha fyllt 70 år just idag.

Från mina Norrlandsår minns jag hur förundrad jag var när jag så här års då och då besökte Skåne. För att föreläsa eller för att hälsa på min moster i Lund. Förundrad över grönskan. Inte bara snöfritt - gräset var ju inte ens brunt!

Bilden är från eftermiddagens promenad med min dotterdotter. Hade vi haft fotbollen med oss är jag inte säker på att vi sett skylten på Korpvallen.