När tsunamikatastrofen inträffade för idag tio år sedan arbetade jag som skolläkare och fick då många frågor om vad man kunde göra för att stödja anhöriga och vänner. Också min egen familj var en familj i sorg efter min hustrus död i en trafikolycka tidigare samma år. Jag formulerade då ett ”8-punktsprogram för envar” som sedan publicerats i flera sammanhang, bland annat i min bok Gå med dig (Libris 2009). Det är fortfarande lika aktuellt.

Här följer programmet i oavkortat skick:

Hör av dig! Slå en signal, skriv ett brev, skicka ett mejl eller titta förbi och ring på dörren! Och vänta inte – gör det idag! Tänk inte: ”De behöver nog få vara i fred!” De som varit med om svåra händelser vill känna att släkt och vänner finns kvar, att det finns människor som tänker på en och som bryr sig om. Och börjar du tänka: ”Jag hör av mig lite senare” är risken stor att det aldrig blir av. När du tar kontakt med en familj: Tala gärna med alla, i varje fall med dem du känner! Det är lätt att barnen och ungdomarna glöms bort. Om du är lärare, fritidsledare eller fotbollstränare är det särskilt viktigt att du talar med honom eller henne du känner bäst – alltså barnet.

Se den som drabbats! Om du möter någon som drabbats, kanske på gatan, i en affär eller en korridor, gå då rakt fram till den du fått syn på, ta i hand eller krama om och säg något som: ”Vad roligt att se dig igen! Jag hörde om det som hänt dig. Hur har du det?” Eller något annat som visar att du vet och att du bryr dig om. När man varit med om svåra händelser blir man väldigt känslig. Om någon vänder bort blicken, går över till andra sidan gatan eller säger ett likgiltigt ”hejsan” eller ”tjena” och sedan bara går vidare känner man sig smutsig – eller spetälsk som några uttrycker det. Man skäms över sin sorg. Och det ska ingen någonsin behöva göra!

Låt den drabbade berätta! Den som varit med om svåra och dramatiska händelser måste få berätta, många gånger, på olika sätt och inför olika människor. Varje gång man berättar förstår man lite bättre vad som verkligen hänt. Så en av dina viktigaste uppgifter som vän och anhörig är att vara den tålmodige lyssnaren. I det ingår också att visa respekt för den drabbades rätt att själv få bestämma när, hur och för vem eller vilka hon eller han vill berätta. Ibland vill man tala mycket och länge, ibland vill man bara vara tyst.

Var till tröst – men trösta inte! Det finns egentligen inga tröstens ord att säga till den som drabbats av en svår sorg. Men man kan vara till tröst. Genom att finnas till, hålla om och lyssna noga och uppmärksamt utan att avbryta. Genom att visa att man finns där, inte bara just nu utan för lång tid framåt. När allt rasat samman finns vännerna kvar.

Tänk på vännens tystnadsplikt! Den som berättar om svåra upplevelser befinner sig ofta i ett chock- och sorgetillstånd där det är svårt att styra vad man berättar och inte. Det är inte säkert att du ska föra allt vidare i bekantskapskretsen. Fråga vad den drabbade vill att du ska hålla tyst om. Ibland vill han eller hon tvärtom att du ska hjälpa till att ge korrekt information om vad som hänt. Det sprids så mycket rykten, berättelser överdrivs och vantolkas. Så var noga med vad du själv berättar och gör det alltid i direkt samråd med den som drabbats. Sprid aldrig andrahandsuppgifter!

Hjälp till praktiskt! Den som befinner sig i chock och sorg behöver nästan alltid hjälp med det praktiska men har svårt att be om hjälp. Så säg aldrig: ”Du vet var jag finns om jag kan hjälpa dig med något – det är bara att ringa!” Säg i stället: ”Jag fick matbröd över när jag bakade – här får du några limpor!” Eller: ”På lördag tänkte jag och kompisen komma över och veckostäda. Visst har du dammsugare?” Eller: ”Vi står för middagen ett par gånger den här veckan. Passar onsdag och lördag?”

Bjud på glädje och vanligt liv! Ingen orkar sörja för jämnan. Ibland behövs avbrott med glädje och vanligt liv, också som påminnelse om att sådant finns. Det gäller både barn och vuxna. Därför är telefonsamtal med det här innehållet ofta guld värda: ”Du, jag tänkte bara säga att det går en så fin film just nu. Jag tänkte se den ikväll eller imorgon. Kan inte du hänga med?” Eller: ”Vi tänker sticka över till Köpenhamn i helgen. Vi har plats i bilen. Tror du Klara vill komma med? Så får Johanna lite sällskap!”

Håll ut! Sorg går sällan över men man kan lära sig leva med den. Sådant tar tid. Många kan berätta om hur mycket hjälp och omsorg man fick de första veckorna men också om hur tyst det blev sedan. Håll kvar kontakten med den drabbade familjen! Tänk efter vilka tidpunkter som kan bli särskilt smärtsamma för dem. Födelsedagar. Jul. Allhelgona. Årsdagen av det inträffade. Eller om något annat händer som kan påminna dem om det som hände. Hör av dig igen då! Inte för att hålla dem fast i sorgen. Men för att visa att du finns med dem i deras mödosamma vandring mot en möjlig framtid.

Igår presenterade Göran Hägglund på DN Debatt ett antal förslag till förändring av svensk flyktingpolitik. Ett av förslagen formuleras så här:

Den som beviljas asyl i Sverige bör som huvudregel ges ett uppehållstillstånd som gäller i tre år i stället för att, som i dag, få ett permanent uppehållstillstånd. Om skyddsbehovet kvarstår efter tre år permanentas uppehållstillståndet.

Det är ett förslag som kan komma att slå hårt mot våra mest utsatta flyktingbarn. Jag ska förklara varför:

Flera av de barn som nu kommer till Sverige från krigsdrabbade länder, till exempel från Syrien, Irak. Afghanistan eller södra Sudan, har varit med om mycket svåra upplevelser under lång tid. Om de ska kunna landa och rehabiliteras efter sådana upplevelser krävs ett kompetent mottagande där deras behov kartläggs. Familjen behöver sedan hjälp med att så snabbt som möjligt komma till ro i en ordnad tillvaro. Förskolan och skolan har en viktig roll för att skapa struktur, mening och sammanhang. Ibland behövs också terapeutiska insatser.

Det här arbetet tar tid. En av grundförutsättningarna för att det ska lyckas är att barnen själva upplever tillvaron som lugn, trygg och förutsägbar. All ovisshet om framtiden är av ondo och påminner bara barnen om den kaotiska situation som rådde innan de kom hit. Om barnen inte vet om de ska få stanna - vad är det då för mening med att gå till skolan, lära sig svenska och knyta an till nya kompisar? Det kommer bara att göra det uppbrott som väntar om tre år ännu mer smärtsamt. Och de här barnen har fått nog av smärtsamma uppbrott.

För ett litet barn är dessutom tre år en mycket lång tid. Ett barn som kommer hit som treåring är sex när de tre åren har gått, har då tillbringat halva sitt liv i Sverige, har mycket få minnen kvar från hemlandet och har hela sitt sociala nätverk i Sverige.

Förslaget innebär att de föräldrar som fått arbete i Sverige kan få stanna. Men min erfarenhet, efter många års arbete med traumatiserade flyktingfamiljer, är att de föräldrar som mår sämst, och där barnen därför också ofta mår sämst, är de som det tar längst tid att rehabilitera och som också har svårast att få arbete. Konsekvensen blir att de barn som har det bäst kanske kommer att få stanna medan de mest traumatiserade och sårbara barnen blir de som kommer att avvisas.

Förslaget är alltså ogenomtänkt och saknar helt barnperspektiv. Det är förvånande och oroande att det kommer just från KD. Maria Larsson var ju barnminister i den tidigare regeringen. När vi sågs i Almedalen i somras berättade hon stolt att KD kommer att stödja kravet på att barnkonventionen blir svensk lag. En följd av konventionen är att en barnkonsekvensanalys alltid ska göras innan nya förslag läggs fram. Var tog den analysen vägen nu?

Det känns också beklämmande att just KD bara en vecka före jul lägger fram ett förslag som slår så hårt mot våra kanske mest utsatta barn. Borde man inte kunna vänta sig att KD tog julens evangelium lite mer på allvar?

Apropå Opsis Barnkultur, denna ovärderliga kulturtidskrift, unik i sitt slag. Igår fick jag följande brev från Birgitta Fransson:

Rädda kulturtidskriftsstödet

Enligt kulturutskottets ordförande Per Bill (M) har Alliansen justerat sin budget och de föreslår nu att de 15 miljoner som enligt planen skulle sparas in på litterturstödet under nästa år i första hand ska tas från kulturtidskriftsstödet. Detta innebär om det går igenom att kulturtidskriftsstödet i stort sett skrotas helt. 2014 delade dryga hundratalet tidskrifter på 19 miljoner inom ramen för produktionsstödet till kulturtidskrifter.

Opsis är helt beroende av tidskriftsstödet från Kulturrådet och det här förslaget hotar hela vår existens. Och inte bara Opsis utan även många andra kulturtidskrifter i en tid när dagspress och andra medier avskedar journalister och fotografer och drar in på all kultur. Det är en fråga om yttrandefrihet och demokrati och för vår del även om barns rätt till kultur, som även alliansen säger sig värna så väldigt om.

Här finns ett upprop att skriva på för alla som vill protestera mot detta svårbegripliga förslag.

http://www.skrivunder.com/signatures/radda_kulturtidskriftsstodet/

Idag släpper min dotter Nora, eller Non Tiq, som hennes artistnamn lyder, en singel på Playground. Titeln är Before Christmas. Lyssna gärna på låten på Spotify! Den är fin, tycker jag! Och läs texten till låten här!

Och idag läggs också en artikel jag skrivit om Malala ut på Opsis barnkulturs hemsida. Artikeln finns annars att läsa i det nyutkomna numret, 2014-4, av tidskriften, som förstås är ett måste för alla barnkulturintresserade. Artikeln om Malala kan du läsa här.

Before Christmas… jag läste i Independent att ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, blivit rejält omskakad sedan han besökt ett soppkök och insett hur många som faktiskt svälter också i ett välfärdsland som England. Det är frivilligorganisationerna som står för hjälpen. Samtidigt som julhandeln pågår för fullt och massor av bra mat kastas i restaurangernas och stormarknadernas containers.

Bara i England?

Ett par osedvanligt intensiva och arbetstyngda veckor (åtminstone för en 72-åring!) har medfört att bloggen blivit dåligt uppdaterad. I söndags kom jag hem från Aten, där jag haft den stora förmånen att som stipendiat få bo i Ariane Wahlgrens hus alldeles intill Filipápposkullen med fin utsikt mot Akropolis. Jag var där för att skriva på en ny bok, och miljön var perfekt för det ändamålet. Återkommer om det.

Dagen efter hemkomsten disputerade min son Linde här i Lund som den förste svenske doktoranden i mänskliga rättigheter. Avhandlingen har titeln Shrines and Souls och handlar om artikel 18, den om religionsfrihet, i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Själva disputationen bestod av ett levande och intressant samtal mellan Linde och hans opponent, Samuel Moyn, professor vid Harvard University (Linde till höger i bild, vid mobilkameran: Anna Wallberg Gustafsson). Efteråt blev det fest förstås!

Staden vi är i består av många städer, sammansmälta till en storstad. Men också i ett annat avseende. Så många bilder som inte riktigt går ihop.

Igår vandrade vi runt torget. En stor grupp syriska flyktingar, varav många barn, hade slagit läger mitt framför parlamentsbyggnaden. En frivilligorganisation fanns på plats och berättade för oss om flyktingarnas belägenhet.

”De har inga papper. De får inte uppehållstillstånd här och vill vidare, men myndigheterna ger dem inte utresetillstånd. Så här är de fast i ett ingenmansland.”

Medan vi talade kom säkert 300 motorcyklar körande runt torget. Bara ungdomar.

”Det är en annan demonstration. Till förmån för en kille som hungerstrejkar. Han går på universitetet men får inte papper så att han kan avlägga sina examina. Han finns på sjukhus nu, de är på väg dit.”

Och samtidigt kan vi sitta i den bleka vintersolen på den blå terrassen, dricka vårt kaffe och se ut över den vackra staden. Och jag får mycket skrivet.