På twitter cirkulerar just nu en tweet som jag inte kan undanhålla läsarna av den här bloggen. Jag känner inte till textens ursprung, men jag har sett den i en tweet från Salil Tripathi, retweetad av bland andra Salman Rushdie:

For the anti-immigrantistas

Your car is German. Your vodka is Russian. Your pizza is Italian. Your kebab is Turkish. Your democracy is Greek. Your coffee is Brazilian. Your movies are American. Your tea is Tamil. Your shirt is Indian. Your oil is Saudi Arabian. Your electronics are Chinese. Your numbers Arabic, your letters Latin. And you complain that your neighbor is an immigrant? Pull yourself together.

I förmiddags gjorde jag min vanliga lördagsvandring på stan. Orgelmusik i domkyrkan. Kaffe och en minisemla på Ramklints. Lite söndagsmat från Lommas fiskbil. Och så in i tobaksaffären för att köpa ett ex av Sydsvenskan med lördagskrysset. Där var kö. Jag vände mig om för att spana in en löpsedelsrubrik. Då nickade mannen bakom mig vänligt och sa hej. Jag blev lite förvånad, för jag kände inte igen honom. Men innan jag hann reagera sa han: ”Åh förlåt, jag tyckte du såg på mig. Och då hälsade jag, för vi kanske har setts förut?”

”Men nej, jag vet inte…”, sa jag, ”…men vi kan väl hälsa ändå!” Så växlade vi några ord tills det blev min tur. När jag betalat min tidning möttes våra blickar på nytt: ”Hej då, trevligt att träffas!” Nu kände vi ju (nästan) varandra!

Plötsligt mindes jag ett trist episod från mina ungdomsår. Jag var fjorton år och på väg hem från skolan gick jag snabbt på trottoaren längs Sysslomansgatan i Uppsala. Där mötte jag en man, som jag först trodde var en av mina föräldrars bekanta. Så jag hälsade. Han stramade upp sig, såg ogillande på mig och sa mästrande: ”Vi känner inte varandra!” Varpå han avtågade. Jag kan fortfarande känna skammen - jag tyckte jag hade gjort bort mig.

Tänk att det fortfarande är så att man ber om ursäkt om man hälsar ”fel”! Jag föreslår en annan ordning: Så snart vi får ögonkontakt med en annan människa, bekant eller obekant, kan vi väl åtminstone le och nicka vänligt. Och varför inte säga hej?

Imorgon kommer Sverige att förhöras av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Senast det begav sig var år 2010, och Sverige fick då kritik på en rad punkter. En handlade om hur vi behandlat, och fortfarande behandlar, frågan om samernas mänskliga rättigheter. Av allt att döma blir det en viktig fråga också imorgon.

Den intresserade kan ta del av allt material inför hearingen på rådets hemsida. Här finns den svenska regeringens rapport, liksom en sammanställning av olika bakgrundsmaterial. FN:s kommitté för eliminering av rasdiskriminering har tidigare riktat skarp kritik mot Sverige för hur vi hanterar den samiska frågan. Flera organisationer tar upp samma fråga, bland dem Svenska kyrkan i en rapport som kan laddas ner här. Inom kyrkan har under de senaste åren en självprövning ägt rum, och en vitbok om detta kommer att offentliggöras senare i år. Det är utmärkt och dessutom på tiden. Kyrkans agerande vid kristnandet av lappmarken rymmer många mörka kapitel.

Ärkebiskop Antje Jacklén berör detta i en artikel på DN Debatt idag. Artikeln innehåller också en välgrundad och oväntat skarp kritik mot den tidigare regeringens senfärdighet kring dessa frågor. Jacklén tar bland annat upp nomadskolornas roll, som under senare år blivit alltmer ifrågasatt av samerna själva.

En av de mest kontroversiella frågorna undviker dock ärkebiskopen att tala klarspråk om. Det gäller om Sverige äntligen ska ratificera ILO:s konvention 169, som tydligt klargör samernas rätt till mark, vatten, renskötsel och självbestämmande kring egna frågor. Norge har ratificerat konventionen sedan länge, och inför utfrågningen imorgon har Norge föranmält en fråga som jag inte kan undgå att återge som den står:

In 2010, Norway asked what additional measures were envisaged in order to further strengthen the civil rights of the Sami people in Sweden. In that regard, Norway recommended Sweden to work on clarification of the legal consequences of possible ratification of the ILO Convention 169 with a view to ratifying the convention. Could you please elaborate what has been done in this regard, and if you have come to any conclusions?

Vänligt i tonen, men… ja, döm själva! Pinsamt, tycker jag. Jag återkommer när rapporten från FN:rådet så småningom offentliggörs.

Bilden här ovan tog jag sommaren 2012 vid Gillesnuole kapell vid Vindelälven, en av mina egna heliga platser. Jag stannar alltid till där när jag är i närheten. Det är en vacker plats, och kapellets historia är en av många pusselbitar när vi ska försöka förstå kyrkans roll i lappmarken - lite finns att läsa här.

Den här veckan har Sverige förhörts i FN:s barnrättskommitté i Genève om hur vi lever upp till kraven i Barnkonventionen. Det blev en tuff omgång. Regeringens delegation, med statssekreterare Pernilla Baralt i spetsen, fick under ett par dagar svara på en lång rad nog så svåra frågor från kommitténs ledamöter. Bakgrunden var bland annat den skarpa kritik Sverige fick i kommitténs tidigare rapport, som kom för nu mer än fem år sedan. Kritiken då gällde bland annat bristen på information till barn om konventionens innehåll, hur isoleringsstraff används på ungdomshemmen - och att Sverige ännu inte gjort konventionen till svensk lag.

Pernilla Baralt öppnade med ett anförande. som du kan läsa här. Det var dialoginriktat på ett bra sätt, och regeringens representanter visade under utfrågningen en öppenhet för kommitténs synpunkter, något som bådar gott för fortsättningen. I anförandet betonade statssekreteraren bland annat att arbetet nu är i full gång med att göra konventionen till svensk lag.

Men utfrågningen visade också att kommittén knappast var nöjd med de svar man fick till exempel när det gäller användningen av tvångsmedel, som isolering och bältning, inom barnpsykiatrin och ungdomsvården eller när det gäller långa häktningstider för ungdomar. Vilka slutsatser man drar får vi se när barnrättskommittén offentliggör sina rekommendationer den 4 februari. Jag återkommer om detta då.

Efter utfrågningen samlade Pernilla Baralt de representanter från Barnombudsmannen och olika frivilligorganisationer som följt utfrågningen på plats. Hon lovade då att regeringen kommer att översätta rekommendationerna till svenska, också i en barnvänlig version och dessutom utarbeta en handlingsplan för hur rekommendationerna ska följas upp. Det är goda tecken, värda att ta vara på - och bevaka så att det verkligen blir av!

År 2015 har startat på sämsta tänkbara sätt. Attentaten i Paris, massmorden i Nigeria, det upptrappade våldet mot civila i Syrien, södra Sudan och Ukraina - orden räcker inte till.

Men det finns motkrafter. Idag utkommer ett nytt nummer av Charlie Hebdo. Och inom ramen för organisationer som Röda Korset och Röda Halvmånen engagerar sig tusentals ungdomar för att under svåra och farliga omständigheter hjälpa krigets offer, inte minst barnen. Jag har mött dem när jag själv varit ute i fält, och jag beundrar deras mod och kompetens.

Så jag vill tro att godheten och medkänslan till slut är starkare än våldet. Till medkänslan hör också att inte avsiktligt såra och göra illa. Därför är jag glad över att några debattörer, samtidigt som de med kraft fördömt attentaten och våldet, också haft modet att mana till besinning.

Ann Heberlein skriver i DN den 12/1:

Varje rättighet medför en skyldighet. Det gäller också yttrandefri­heten. Den måste hanteras med viss varsamhet, med ansvar och med respekt för andra människor, deras känslor och deras uppfattningar. Man måste inte säga och skriva allt bara för att man kan.

Och i dagens DN fyller Theodor Kallifatides i, apropå att någon talat sig varm för ”rätten att kränka”:

Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.

Hur kan någon ha rätt att göra det?

Endast utifrån övertygelsen om att man står över alla andra är min gissning. Det är en farlig övertygelse och ju fler som när den, desto farligare blir den.

Vi måste ha rätt att säga vad vi menar och stå för vår övertygelse i såväl det privata som det offentliga livet. Men vi har alla våra heliga rum och vi har därför också ett ansvar att vara rädda om varandra.

Min blogg har av olika skäl fått vila ett par veckor. Men nu tar vi nya tag. Jag önskar er alla en God fortsättning, trots allt. Det är 351 dagar kvar av 2015.