”Varifrån kommer du och vart är du på väg?”

Enkla och självklara frågor, som vi oftare borde ställa till varandra istället för att fastna i frågan: ”Vem är du egentligen?” Alltså se rörelsen, riktningen, hos oss själva och varandra istället för att försöka fastställa en människas identitet, en gång för alla given.

”Varifrån kommer du och vart är du på väg?” Just den frågan ställer ängeln till den gravida tjänsteflickan Hagar, som är på flykt ut i öknen, bort från Saraj, den straffande matmodern. Berättelsen om Hagar finns i 1:a Moseboks sextonde kapitel och lästes idag i kyrkor runtom i vårt land. Anders Ekhem från Malmö tog den som utgångspunkt när han gästpredikade i Lunds domkyrka. Varje flykting, ja, varje människa som kommer i vår väg, borde mötas av den frågan, ställd med värme och intresse.

Och, fortsatte han, det finns oftast inga givna svar eller snabba lösningar för den som är i rörelse. Vår livsvandring är osäker. Ett steg i taget, andetag för andetag. Jag tänkte på en av visorna om Klas Klättermus: ”Det är mycket viktigt/ vi får gå försiktigt.” Men den handlar förstås om rävjakt.

Efter mässan och en kopp kaffe på mitt favoritkafé strövade jag i middagssolen genom Botan. Och såg att också våren nu, försiktigt och med ett steg i taget, kommer oss till mötes. Som om vi gjort oss förtjänta av det.

Så mycket har redan skrivits om barnmisshandeln på Malmö C att inte mycket finns att tillägga. Trodde jag. Tills jag idag läste Niklas Orrenius krönika i dagens DN. Han återger där en del av de kommentarer som cirkulerat i sociala medier:

På riksdagens andre vice talmans Facebooksida ser jag hur vuxna människor kallar flyktingpojken i Malmö för ”avskum”, ”framtida IS-krigare” och ”odjur”. ”Vakten var för mild” skriver någon. ”Grabben ska ha en örfil eller två”, tycker en annan. ”Han är inget mänskligt barn”, anser en tredje.

Plötsligt minns jag en episod från Beirut 1983. Av en händelse kom jag i samspråk med en ung soldat från den milis som var knuten till de kristna maroniterna. Utan omsvep erkände han att han i september 1982 varit med om att utföra massakern i de palestinska lägren Sabra och Shatila, då omkring 3000 personer dödades på ett sällsynt brutalt sätt, många av dem kvinnor och barn. Jag frågade hur han kunde döda barn, och han svarade: ”Jag ser dem inte som barn. De är blivande terrorister. Och en terrorist mindre är bra för oss.”

Den repliken har för mig alltid varit något av en sinnebild för den avhumanisering som kan drabba människor i krigszoner. Att den skulle dyka upp hos oss år 2015 är nog så illavarslande. Jag kan bara instämma i Orrenius slutsats: Jag känner inte igen Sverige.

När en nioåring och en tolvåring beskrivs så är det något som gått alldeles fel. Tyvärr finns drag av ett liknande synsätt i några av de kommentarer som kommit också från myndighetspersoner. Sällan har det känts mer angeläget att påminna om grundprinciperna i FN:s barnkonvention. Det sker bäst genom att nu äntligen göra den till svensk lag.

På torsdag har Barnombudsmannen kallat företrädare för Polisen, Migrationsverket, Socialstyrelsen och Skolverket till en överläggning om hur ensamkommande flyktingbarn ska få ett bättre skydd. Det är på tiden. Sedan gäller det bara att gå från ord till handling.

Idag sändes programmet Kropp & Själ som jag skrev om här. Programmet handlar om föräldraskap, och den senare delen om ”childism”. Jag är intervjuad, liksom John Wall som myntat begreppet. Läs gärna mer om John Wall här. Och lyssna på programmet här om du vill veta mer om vad childism kan vara.

Religionsfilosofen John Wall är verksam vid Rutgers University i New Yersey. Nyligen publicerade han en uppmärksammad artikel i International Journal of Human Rights, där han pläderar för att alla barn borde få rösträtt redan från födelsen. Föräldrarna skulle då få disponera barnens röster tills barnen själva vill börja rösta.

En stor del av intervjun med Wall i dagens program kom att handla om rösträttsfrågan. Kanske lite synd - det finns så mycket annat i begreppet childism som både är intressant och som behöver diskuteras. Min nya bok kommer att handla om just detta. Den bör finnas i bokhandeln i januari 2016. Jag återkommer med mer information om den i sinom tid.

Tills dess vill jag rekommendera den intresserade att läsa John Walls intressanta men inte helt lättlästa bok Ethics in Light of Childhhod.

Idag är det Kyndelsmässodagen. Eller Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus. Det är en dag för ljuständning. Och för att gå ut och ta emot vårsolen.

I domkyrkan tog ljusen slut vid ljusgloben. Katedralkören sjöng och slutade med Taizéhymnen Ubi Caritas et Amor.

Så gick jag till Café Italia, mitt favoritkafé i Lund. Och efter det en promenad med min dotter Nora. I solen genom Botan, där man kan ana våren, trots kallblåsten. Och som en bekräftelse på det lyste vårens första vintergäck i min täppa när jag kom hem.

Ljus och vårtecken. I år igen!

Idag är det den samiska nationaldagen, och den samiska flaggan vajar ute i min trädgårdstäppa. Det är en smal rottråd jag har i den samiska myllan, men jag är både glad och stolt över att den finns där. Liksom den finländska. Jag hade gärna haft en romsk rottråd också. Jag ser nämligen våra nationella minoriteter som en rikedom för Sverige.

Därför blir jag både ledsen och glad när jag nu läser den första delrapporten från Kommissionen mot antiziganism. Du kan ladda ner den här, och i Svenska Dagbladet finns en bra intervju med kommissionens ordförande Thomas Hammarberg.

Jag blir ledsen, eftersom kommissionen konstaterar att antiziganismen ökar. Den drabbar både våra EU-migranter och övriga romer. Särskilt allvarligt är att också våra myndigheter, de som borde föregå med gott exempel, ibland ägnar sig åt ren diskriminering. Skånepolisens romska register är bara ett av exemplen på det.

Men jag blir glad över att kommissionen finns. Den första delrapporten är välskriven och lättläst, synpunkterna och förslagen tycks mig vara både realistiska och väl genomtänkta. Ett av förslagen, som säkert kommer att konkretiseras i kommande rapporter, gäller inrättandet av en institution som arbetar för romers rättigheter. En sådan institution kan, enligt rapporten

… spela en viktig roll i att stärka romers kulturella och språkliga rättigheter samt vara en naturlig remissinstans. Dessutom har det framförts att en institution kan ha en roll i att öka samhällets kunskap om romers historia, kultur och språk. Den skulle även kunna fungera som ett dokumentationscentrum och utgöra en naturlig utgångspunkt för vidare forskning om romers rättigheter.

I intervjun med Thomas Hammarberg liknas institutionen vid Sametinget, men Hammarberg säger i nästa andetag att den nog ändå ska olika ut. Kanske är det idé att vänta lite och se vad FN:s råd för mänskliga rättigheter har att säga i den granskningsrapport om Sverige som kommer inom kort. Det skulle inte förvåna om rådet där kommer att vilja se en betydande förstärkning av Sametingets roll.

Och ikväll har jag lyssnat på Mari Boine, en av mina favoritartister. En TV-inspelning från en konsert i Kautokeino, där Mari Boine sjunger till Norska radions symfoniorkester. En märklig, fascinerande mix av samisk folkton och konstmusik. Och en påminnelse om hur rika vi blir när vi låter alla våra traditioner mötas. Konserten sänds i sin helhet i TV2 imorgon den 7/2 kl 17.30 och sedan också via SVT Play.

Idag offentliggjorde FN:s barnrättskommitté sin senaste granskningsrapport över hur Sverige lever upp till barnkonventionen. Rapporten i sin helhet kan laddas ner här, och på Barnombudsmannens hemsida finns en sammanfattning med några viktiga punkter. Det är en omfattande rapport som innehåller en lång rad synpunkter.

Sverige uppmanas att påskynda processen att göra konventionen till svensk lag och att se till så att kommuner och landsting tillämpar konventionens bestämmelser på ett mer likvärdigt sätt. En viktig fråga är att ge barn och ungdomar bättre information om sina rättigheter och att också låta dem komma till tals på ett helt annat sätt än hittills i alla frågor som rör dem.

Den allvarligaste kritiken riktas mot behandlingen av barn i häkte, på ungdomshem och på barnpsykiatriska kliniker. Isoleringstiderna ska minskas till ett absolut minimum och användningen av spännbälte helt förbjudas.

Flera punkter berör barn med funktionsnedsättningar. Vi måste bli bättre på att ge dem bättre förutsättningar i vård, skola och omsorg. Särskilt allvarlig kritik riktas mot att vi inte gjort mer för att förebygga självmord i denna grupp.

Kommittén vill se samlade och kraftfulla åtgärder från samhällets sida för att förebygga att barn far illa, tidigt upptäcka dem som ändå gör det, förbättra omhändertagandet av omhändertagna barn och stärka deras rättsliga ställning.

Kommittén är också allvarligt oroad över den mentala ohälsan bland många unga. Olikheterna i hälsa mellan bättre och sämre bemedlade områden måste jämnas ut och elevhälsan förstärkas. En intressant passus rör barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Kommittén är oroad över den ökade förskrivningen av läkemedel och menar att pedagogiska och psykologiska behandlingsmetoder bör ges företräde.

En rad punkter berör vår behandling av asylsökande barn, frågor som återkommit vid varje tillfälle som Sverige granskats. Den här gången uppmanar kommittén Sverige bland annat att sluta sända iväg barn som omhändertagits för samhällsvård tillsammans med de föräldrar som inte visat sig kunna ta hand om dem. Här har många synder begåtts genom åren, och det är mycket glädjande att barnrättskommittén nu sätter ner foten.

Det här är bara ett axplock ur denna både skarpa och innehållsrika granskningsrapport. Efter utfrågningen i Genève för tre veckor sedan lovade statssekreterare Pernilla Baralt att regeringen skulle utarbeta en handlingsplan med ledning av rapporten. Den planen ser vi verkligen fram emot! Det finns en hel del att jobba med.

Idag fick jag besök av Moa Soltanian från programmet Kropp & Själ. Hon ville intervjua mig om begreppet ”childism”, myntat av den amerikanske filosofen John Wall - se här. Det kommer ett program om detta i radions P1 om någon vecka.

Moa bad mig bland annat ge konkreta exempel från vardagslivet på vad childism kan innebära. När hon rest tillbaka mot Stockholm gick jag till en av Lunds restauranger och åt lunch. Där fick jag uppleva följande:

En fyraårig flicka kom in på restaurangen, åtföljd av sina morföräldrar (kan förstås ha varit farföräldrar också). Medan morföräldrarna ställde sig vid beställningsdisken gick flickan med kavata steg vidare. Hon fann ett fint bord mitt på golvet, lagom för fyra, tog av sig jackan, hängde den snyggt på en stol, tog så av sig stövlar och täckbyxor. De senare vek hon prydligt ihop och lade dem framför jackan. Så satte hon sig tillrätta på en av de lediga stolarna och väntade. Efter ett par minuter kom morföräldrarna med två brickor. Mormor utbrast: ”Men varför sitter du här? Ta kläderna så går vi och sätter oss där borta vid fönstret i stället!” Flickan protesterade: ”Nej, jag vill sitta HÄR!” Men mormor gav sig inte: ”Inga dumheter nu! Ta kläderna och kom efter oss - det är bättre där.” Varpå hon och morfar avtågade mot bordet vid fönstret. Flickan satt kvar någon minut och såg stint rakt ner i bordsskivan. Så drog hon en djup suck, samlade ihop sina kläder och följde efter.

Den som inte inser hur fel allting blev förstår inte heller vad childism är.

Och ikväll såg jag den rumänska filmen Cornelias kärlek. En stark och upprörande film om föräldramakt och om en total oförmåga att se barnets perspektiv. Mycket tänkvärd, inte minst för oss i den äldre generationen.