Nu har det Det blå arkivet kommit ut i en fin norsk översättning av Ingvild Røsok. Boken ges ut av norska Verbum och har också fått en ny titel: Livsarkivet - en liten bok om død och liv.

Idag har jag varit i Oslo för att introducera boken. Det skedde vid ett välbesökt seminarium i det fina Litteraturhuset. Förlagschefen Anne Veiteberg hälsade välkommen, och sedan hade jag ett samtal om boken med prästen Elisabeth Thorsen från Oslo domkirke. Elisabeth hade verkligen läst boken noga, och det blev ett levande samtal som gav mig mycket tillbaka.

Jag är så glad över det mottagande min bok fått så här långt, och inte minst över att den gett upphov till så många rika samtal.

Varje morgon mellan klockan 3 och 4 börjar sången. Den var lite trevande från början. Olika melodiska och rytmiska ansatser skulle testas. Men nu är repetitionerna avklarade, och vi får lyssna till någon timmes daglig morgonkonsert. Bara att njuta!

Mästersångaren sitter ofta på planket, bara ett par meter från mitt sovrumsfönster. Och idag var det dags för fotografering!

Häromdagen meddelade åklagare Ulf Hansson att det inte blir något åtal mot de vakter som brukade våld mot nioåringen på Malmö central. Jag har sett filmen från tillfället upprepade gånger. För mig är åklagarens beslut obegripligt.

Pojkens ombud i Danmark, Javid Alam, säger till Sydsvenskan:

Man kan undra om åklagarmyndigheten hade ansett att ett liknande ingripande mot en svensk nioåring hade varit ok. Förmodligen inte. Enligt min uppfattning är det ställt utom allt rimligt tvivel att vakterna gick långt över gränsen för den proportionalitetsprincip som ska föregå maktutövning i en rättsstat.

Jag delar Alams uppfattning men vill lägga till en sak: Också jag tror att barn som Sami kan råka särskilt illa ut. Men mitt intryck är att acceptansen för våld mot barn över huvud taget har ökat under de senaste åren, alltså inte bara för våld mot utrikes födda barn.

Det är i så fall en djupt oroande utveckling, helt i strid med barnkonventionens anda och bokstav. Jag vet att Barnombudsmannen engagerat sig i frågan. Men var finns politikerna?

Så är då barnboksfestivalen LitteraLund slut för den här gången efter en intensiv vecka med många spännande inslag. Det känns fantastiskt värdefullt att vi får ha den här festivalen i Lund.

Själv fick jag förmånen att leda ett samtal med Anna Höglund och Katarina Kieri. Samtalet kom att handla om några av deras senaste böcker, Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner och Katarina Kieris Vero hit och dit och Mellan dig och dig. Det är tre böcker som i en mening är mycket olika. Om detta talar man endast med kaniner är ett bilderbokskonstverk för alla åldrar, kanske främst avsett för ungdomar och vuxna. Vero hit och dit handlar om barn i mellanåldrarna, medan Mellan dig och dig är en ungdomsroman skriven i jagform, där huvudpersonen Tora är sjutton år.

Vi samtalade om glädjen i att skriva om det allvarliga. Och de här tre böckerna berör alla frågor som väl kan uppfattas som allvarliga. De handlar om svårigheten att nå fram till en annan människa, någon som lyssnar och förstår. Inte minst för den som är känslig och sårbar och inte minst när det gäller livets viktigaste frågor, de vi brukar kalla existentiella.

Men det är frågor som rör oss alla, både barn, ungdomar och vuxna. Och när Anna Höglund och Katarina Kieri tar sig an dem blir allvaret så på riktigt att det är lätt att känna igen sig. Och ur den igenkänningen växer också hoppet. Mitt i allvaret spirar glädjen.

Idag finns en artikel av mig på Sydsvenskans kultursida. Den tar upp frågan om hur vi ska förhålla oss till överfulla flyktingförläggningar, det snabbt ökande antalet EU-migranter och de gatubarn från Marocko som på senaste tiden dykt upp också på gatorna i Malmö och Stockholm och som Sydsvenskan tidigare rapporterat om.

Vi närmar oss ett vägskäl där vi måste välja mellan en livsfarlig och en anständig väg. Läs artikeln här.

Jag använde själv titeln Vi är alla migranter, efter ett uttalande av påven Franciscus. Sydsvenskan valde att behålla den i tidningens digitala version, men i papperstidningen byttes den mot Tyvärr, det är fullsatt.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. När detta skrivs är artikeln toppdelad. Uppmuntrande tillrop strömmar in. Och många är arga i Sydsvenskans kommentarsfält.

Dag Hammarskjölds Backåkra vid Skånes sydkust idag. I slänten ovanför meditationsringen backsippor, Pulsatilla vulgaris. Äntligen vår på riktigt. Igen.

När jag nyss var i Stockholm hörde jag ett samtal i tunnelbanan. En man suckade och sa:

”Nu är det så många rumäner här så man undrar hur vi svenskar ska få plats till slut.”

Repliken etsade sig fast, så nu i helgen har jag ägnat ett par timmar åt att utreda saken med hjälp av tillgängliga data från SCB, Eurostat och Nederländska bostadsministeriet. Eftersom mätningarna är gjorda vid lite olika tidpunkt får siffrorna ses som ungefärliga. Men proportionerna bör i stort sett vara korrekta.

Varje svensk har tillgång till 0,48 kvadratkilometers landyta. Motsvarande siffra för en rumän är 0,11 kvadratkilometer. Den yta som var och en av oss förfogar över ska alltså räcka till fyra rumäner.

Den genomsnittliga bostadsytan per person är i Sverige 42 kvadratmeter och i Rumänien 15 kvadratmeter. På samma yta som en ensam svensk har tillgång till ska alltså rymmas 3 rumäner.

Ett vanligt mått på trångboddhet är om det i en bostad, med kök och vardagsrum borträknade, bor mer än en person per rum. Men det måttet som grund är 10% av invånarna i Sverige trångbodda, medan motsvarande siffra för Rumänien är 55%.

Det finns olika sätt att beräkna bostadsstandard. En bostad som inte har läckande tak eller sprickor i väggarna, som har tillgång till dusch eller bad och spolande toalett och som inte är för mörk anses i flera mätningar ha god standard. Med detta som mått bor 88% av svenskarna i en bostad med god standard. Motsvarande siffra för rumänerna är 48%.

Skillnaderna är alltså stora. Vi har i Sverige gott om landutrymme, generöst tilltagen bostadsyta per person, hög bostadsstandard och, faktiskt, ingen större trångboddhet. I själva verket hör vi, om man lägger ihop allt detta, till de mest gynnade i världen.

Så nog har vi plats. Frågan är väl snarare om vi vill dela med oss.