Idag sänds mina sista Tankar för dagen för den här perioden. Tiderna är de vanliga, på morgonen kl 06.50 och på kvällen kl 21.45 i radions P1. Du kan också lyssna direkt här.

Jag utgår den här gången från ett starkt sommarminne. Vi besökte Moholmen i Mo i Rana och blev stående framför en minnessten som har med massakern på Utøya att göra. Stenen är utformad av Nico Widerberg.

Ute i havet, ett femtiotal meter från stranden, finns ett annat konstverk, Havmannen av Antony Gormley. Där börjar mina reflektioner, som har med rätten till ett namn att göra.

Jag har haft förmånen att få medverka i det här programmet ganska många gånger nu. Jag tycker om programformen. Mer än någonsin behövs oaser av stillhet, eftertanke och reflektion.

Idag har jag varit gudstjänstvärd i domkyrkan. Det är ett uppdrag som jag fått i höst och som jag är glad över. Jag tänker på mamma Gertrud, som under många år var kyrkvärd i Markims kyrka norr om Vallentuna. Jag tror hon skulle bli glad om hon kunde se mig som ljusbärare i processionen, med kollekthåven eller med bägaren med nattvardsvinet. Idag fick jag också läsa förbönen.

Innan jag på morgonen gick in i domkyrkan stannade jag upp en stund vid Lena Lerviks madonnastaty i brons. Den är ny här i Lund men finns i andra versioner, bland annat i Båstad. Jag tycker mycket om den. I katolsk tradition avbildas ibland Maria så här, och då är tanken att hon bär på de tolv apostlarna. Men Lena Lervik säger själv att hennes Maria mer kan liknas vid Moder Jord. Hon bär på den kommande mänskligheten i form av undrande små barn som kanske hellre skulle stanna i den trygga livmodern.

”Kom igen nu”, viskar jag till barnen när jag står där i höstsolen, ”ni behövs. Vi behöver vara många nu om vi ska klara det här.”

Nu när Bokmässan pågår för fullt i Göteborg - vad passar bättre än att tipsa om en bok igen, kanske en av årets starkaste läsupplevelser: Arons bok av den amerikanske författaren Jim Shepard. I boken berättas om pojken Aron, som år 1940 tillsammans med sin familj hamnar i Warszawas getto. Jim Shepard lyckas på ett nästan förunderligt sätt gestalta det som nu händer utifrån Arons eget perspektiv. En sällsynt trovärdig och helt osentimental skildring av hur ett barn i krig känner, tänker och handlar för att överleva, kroppsligt och mentalt.

Men boken handlar också om Janusz Korczak, den polsk-judiske barnläkaren, som förestod det barnhem som småningom flyttades till gettot och dit också Aron kom så småningom. Korczak, som alltså är en högst verklig person, har blivit något av en mentor för mig, och jag har tidigare skrivit om honom i flera av mina böcker. Jim Shepard har lagt ned ett omfattande arbete på sin research, och den bild som han i romanen ger av Korczak stämmer väl med vad vi vet. Inte minst har Shepard hämtat inspiration från Korczaks egen gettodagbok, som finns i engelskspråkig utgåva, Ghetto Diary, men som ännu inte översatts till svenska.

Arons bok slutar i augusti 1942 när barnhemmet töms och barnen, Korczak och den övriga personalen lastas ombord på godståget vid Umschlagplatz för vidare transport till Treblinka och förintelsen. Dessa starkt berörande händelser, som blivit nära nog mytiska, finns skildrade tidigare, bland annat i Andrzej Wajdas film Korczak från 1990. Shepard återger i romanen ett par av de berättelser som finns om att Korczak erbjöds fri lejd men trots det valde att följa barnen i döden.

Kanske bör den som läser boken tänka på att bilden av Janusz Korczak berör hans sista år, då han trött, ledsen, desillusionerad och lätt alkoholiserad ändå in i det sista var lojal med de barn han hade omkring sig. Han var tidigare i livet en frejdigt vital och glatt stridslysten person, som ofta uttryckte sig drastiskt och rakt på sak, till exempel i de radioprogram där han som få stod upp för barns rättigheter. Den som vill lyssna till hur han lät i sin krafts dagar gör det enklast genom att läsa den nu smått klassiska Barnets rätt till respekt.

I skuggan av de omfattande tragedier som just nu drabbar vår värld försöker vi finna sammanhang som vi kan känna oss lite mer hemma i. Som Bokmässan i Göteborg, som börjar idag. Nu på eftermiddagen skulle jag ha varit med på ett hörn. Jag var nämligen med i den jury som har utsett Sveriges nya läsambassadör. Men jag får vackert stanna hemma på grund av en förarglig höstförkylning.

Vår nya läsambassadör heter Ann-Marie Körling. Jag är visserligen part i målet, men jag tror att vi har gjort ett alldeles utmärkt val. Om du snabbt vill få en uppfattning om vem Ann-Marie Körling är - gå till Kulturrådets hemsida här och klicka sedan på den ikon som du ser på skärmdumpen här intill! Eller kolla på Ann-Marie Körlings innehållsrika blogg, som jag följt en tid och som du finner här.

I intervjun på hemsidan berättar Ann-Marie om hur hon ”trotsläste” som barn - hon ville inte läsa det som de vuxna föreslog men desto hellre de böcker hon varnades för. Sådan var jag också! Jag minns väl hur jag som fjortonåring med blossande kinder smygläste Agnar Mykles då nyutkomna Sången om den röda rubinen - inte något som mamma skulle ha uppskattat om hon vetat om det! Men det var också då som jag, även det på egen hand, fann Martinsons Resor utan mål och Kap farväl - för mig viktiga böcker som öppnade vägen till skönlitteraturen.

Det är ett viktigt uppdrag Ann-Marie Körling fått, och jag önskar henne varmt Lycka till!

Idag kom årets tredje nummer av Opsis Barnkultur ut. Och numrets tema, flykt, kunde knappast vara mer aktuellt och angeläget.

Här får vi möta barn på flykt, och det arbete som görs för att ge dem hoppet tillbaka, både i Sverige och internationellt. Själv bidrar jag med en artikel om STOP, den enkla modell för arbete med krigsdrabbade barn som vi utvecklade i Beirut på 1980-talet och som nu fått förnyad aktualitet. Min artikel har fått formen av ett brev till Nabila, en fjortonårig flicka som jag en gång mötte i flyktinglägret Ain el Hilweh i södra Libanon. Hela artikeln kan läsas via länk på Opsis hemsida, där också det övriga innehållet i numret presenteras.

Lena Kåreland bidrar med en intressant artikel om flykttemat i barnlitteraturen. Peter Ekberg skriver om flykten in i det okända i fantasyns värld. Bland flera andra spännande artiklar fäster jag mig också vid en färsk intervju med Philip Pullman, Alma-pristagare 2005. Vi är nog många som undrat vart Pullman tog vägen efter triumfen med fantasytrilogin Den mörka materian (Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren). I artikeln får vi åtminstone en del av förklaringen. 2010 gav Pullman ut romanen Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. En intressant men utmanande bok som åstadkom stor uppståndelse i kyrkligt konservativa kretsar i England. Och inte bara där. Någon förfalskade Pullmans namnteckning under ett hatiskt brev ställt till moskén i Oxford. Det ledde till att han utsattes för en hel del hot innan det hela kunde klaras upp. Så också Pullman har varit på flykt en tid, bort från den mediala uppmärksamhet som han inte känt sig hemma i eller bekväm med.

Men nu är Pullman på väg att göra klar en fjärde del av Den mörka materian, The Book of Dust. För oss som längtat efter att få återknyta bekantskapen med Lyra och hennes vänner är det bara att vänta till nästa år. Då hoppas både vi och Pullman att boken ska komma ut, och då får vi också se vilken titel den får på svenska.

Pullmans religionskritik, som egentligen främst är en kritik av kyrkans sätt att förvalta arvet efter Jesus från Nasaret, är för övrigt värd att tas på allvar. Den finns med som ett tema också i Den mörka materian. Något jag kanske kan återkomma till när den nya boken ligger på bordet i min läshörna.

I dagens Tankar för dagen, programmet sänt i radions P1 tidigt i morse och med repris i kväll kl 21.45 - och som du också kan lyssna på här - funderar jag över begreppet ”mellanåldern”. Det är en term som nog används mest i bibliotekssammanhang. Och inom bokhandeln. För att veta på vilken hylla man ska ställa böcker som passar barn i åldern mellan - ja, vilken ålder är det nu igen? Tappar man bort något viktigt med åldersgränser av det slaget? Och är inte alla ”åldrar” i livet lika mycket mellanåldrar i så fall? Lyssna, tänk efter och berätta gärna vad du kommer fram till.

En av de böcker jag nämner i programmet ser ni här till höger. Den handlar om Claudio som befinner sig någonstans i den ålder man brukar syfta på. Men… för vem eller vilka är den här boken egentligen skriven? Vid 73 hör den fortfarande till mina favoriter.

Lygia Bojunga fick Alma-priset 2004, och min högt värderade jurykompis Ulla Lundqvist har för Almas räkning skrivit en fin liten läsnyckel till boken, avsedd för den som till exempel vill använda den i undervisningen. Nyckeln finner du här.

Men läs alltså gärna boken - alldeles för egen del!

I veckan som gick ägde Radiogalan rum. Radioakademins specialpris gick till Ylva Mårtens, känd från bland annat programmen Barnen, Fråga barnen och Barnens romanpris. Ur akademins motivering, som i sin helhet kan läsas här, väljer jag följande citat:

Om barn, med barn, alltid med ett bultande hjärta som känns och hörs i radion.

Välförtjänt, tycker jag. Ylva Mårtens utkom tidigare i år med en uppmärksammad bok, Vad säger barnen? Jag skrev om den när den kom ut - se här.Den 18/11 ska jag samtala med henne om boken på ABF i Stockholm.

Med början den 7 oktober börjar förresten Barnens romanpris sändas igen. Bra, det blir spännande! Den här gången är det en grupp elever vid Tiundaskolan i Uppsala som utgör jury. Programledare blir Manuel Cubas. Läs mer om det hela här! Där kan du se vilka böcker som är nominerade och vilka barn som ingår i juryn. Samtliga går i årskurs fem, och uppdraget är att utse årets bästa bok för 9-12-åringar. Där finns min enda reservation. Varför ange ålderns så strikt? Nåväl. bara man inte dessutom börjar tala om ”mellanåldern”! Denna märkliga ålder har jag nämligen en del synpunkter på. Mer om det i morgondagens notis.