Är inne i en intensiv arbetsperiod. Och så är det väl för många av oss så här års. Allhelgonahelgen står för dörren. Min bok Det blå arkivet - liten bok om liv och död berör helgens tema. För en vecka sedan talade jag om boken vid ett arrangemang i Dalby med biblioteket och Dalby församling som värdar. På lördag ska jag besöka Oslo domkyrka och i kryptan där ha ett samtal om boken med prästen Elisabeth Thorsen. På söndag, Alla själars dag, ska jag ha ett liknande samtal i Göteborgs domkyrka med komminister Ylva Leitzinger. Och jag har också fått förtroendet att gästpredika under själva mässan.

Annars upptas min tid just nu mest av ett annat projekt: Tillsammans med några vänner och kolleger försöker vi snabbt få till stånd en enkel handbok om barn på flykt, i första hand tänkt för volontärer och nyanställd personal vid till exempel mottagningscentraler och transitboenden. Många som arbetar där visar ett fantastiskt engagemang för uppgiften men saknar ibland både utbildning och erfarenhet av att möta barn i kris. Unicef Sverige producerar boken.

Och i början av januari kommer så min nya bok ut på Norstedts förlag: Relationsrevolutionen - om mötet mellan barn och vuxna. Mer om den inom kort. Jag är förstås jättespänd inför hur den kommer att tas emot. Förhandsintresset verkar i alla fall vara stort!

Ibland händer det att jag längtar efter Västerbottens höstfärger. Här i Skåne dröjer det mycket längre innan hösten kommer. Men när den kommer går det fort!

De senaste dagarna har Klostergården i Lund förvandlats till ett färgsprakande skådespel. Och när jag går längs gångvägarna kan jag sparka lönnlöven framför mig - som jag en gång gjorde som barn när jag gick längs Sysslomansgatan i Uppsala. Och så trampa på en och annan kastanj.

Den här bilden tog jag idag med mobilen. Och då kom jag att tänka på en av mina favoritvisor - Alf Hambes Oktobervisa. Lyssna och njut! Och hämta kraft inför en vinter som väl ingen av oss förstår hur den riktigt ska sluta. Förutom att det nog, trots allt blir vår igen.

I en signerad ledare i DN idag tar Erik Helmerson upp frågan om att ge pengar till den som tigger:

Bland de insatta går åsikterna isär om huruvida det är rätt att skänka pengar i muggar och händer eller inte. I DN hördes två röster, författaren Aaron Israelsson och Sven Hovmöller på föreningen Hem, som båda menar att det är bra att ge direkt till tiggarna. Israelsson anser att de pengar som ges till EU-migranter gör stor skillnad i hemländerna.

Andra, till exempel företrädare för hjälporganisationer som Hjärta till hjärta och Liv och ljus som båda arbetar med romer i Rumänien, avråder från att skänka direkt.

Hur det förhåller sig med Liv och ljus vet jag inte. Men när de gäller Hjärta till hjärta, en organisation som jag har stor respekt för, har Helmerson fel. Så här skriver organisationen på sin hemsida:

Ska man ge de utsatta EU-medborgarna som tigger pengar eller inte?
Det ena får inte utesluta det andra och det är viktigt att vi fortsätter att ta hand om våra medmänniskor som kommit hit till Sverige på ett värdigt sätt och ser till att de har mat för dagen och tak över huvudet. Vi får inte glömma att de som kommit hit har gjort det som en sista desperat utväg för att försöka få tag på pengar. Den som så vill får gärna lägga en slant eller sedel i deras muggar så att de kan försörja sig själva och sina barn. Men det är även viktigt att vi stöder hjälp- till självhjälpsprojekt i deras hemländer som syftar till att ge dem de verktygen och möjligheterna till förändring och försörjning som de behöver.

Både och alltså. På lång sikt måste problemen lösas där de uppstått. Men de utsatta medmänniskor som finns mitt ibland oss måste vi försöka hjälpa så gott vi kan. Annars gör vi livet ännu svårare för dem. Samtidigt som något händer också med oss. Vi förhårdnas. Kanske är det därför Helmerson avslutar sin ledare med orden:

Bara 14 procent tycker att det är rätt att skänka, hela 45 procent gör det ändå. Det låter irrationellt och märkligt och motsägelsefullt, ändå ger det mig en sorts hopp om mänskligheten och stockholmarna.

Och själv tänker jag på inledningsstrofen till Wolf Biermanns Uppmuntran (i svensk översättning av P-O Enquist och Caj Lundgren):

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid
Dom alltför hårda brister
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid
sin vassa udd därvid.

Den 7 oktober publicerades på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt under rubriken Tiggeri bidrar till fattigdom en artikel av kristdemokraterna Ebba Busch Thor och Annika Eclund. Författarna menar att romernas fattigdomsproblem måste lösas i deras hemländer och att tiggeriet i Sverige bör förbjudas eller åtminstone begränsas. Kommunerna ska genom lokala föreskrifter kunna förhindra tiggeri på utvalda platser och ”illegala bosättningar” ska kunna ”avhysas”.

Det finns flera egendomligheter i artikeln. En är författarnas försök att förankra sitt politiska budskap i värderingar:

Som kristdemokrater, förankrade i kristen etik och västerländsk humanism, ser vi skillnaden på det etiska ansvar vi har som medmänniskor mot den person som står framför oss och det ansvar staten har mot värden som rättvisa och lagbundet ­styre.

Den som ger till någon som tigger må vara förlåten, men staten måste vara principfast och säga: ”Åk hem!” Ett märkligt resonemang av företrädare för ett parti som en gång bildades för att kristen etik skulle tillämpas också inom politiken.

Så kommer författarna in på frågan om värdighet. Det är inte värdigt att tigga, menar man. Nej, men vilka är alternativen?

Min bror Bengt och jag kom att samtala om artikeln. Vi var båda lika upprörda, om än på lite olika grunder. Tillsammans författade vi ett genmäle, och idag publicerades det på Svenska Dagbladets web-sida - läs det vi skrev här.

Personligen är jag oerhört besviken på kristdemokraternas politik just nu. Jag kan inte för mitt liv begripa vad den har med kristen etik att göra. Mest renhårigt vore om partiet med det snaraste bytte namn.

För en vecka sedan lyssnade jag på Tankar dagen med Navid Modiri. Han beskriver den känsla han får när han efter en utlandsresa vandrar genom Malmö Central. Något är förändrat. Han ser alla nyanlända som sitter och väntar:

Centralstationen har blivit ett tillfälligt hem för hundratals människor som har satt sina liv på ”flight mode”. Dom är inga flyktingar. Dom är människor på flykt. Flyktingetiketten är något vi sätter på människor vi inte vet vad vi ska göra av.

Jag har gått och funderat på Modiris ord. Jag tror han har en viktig poäng. För vad händer när vi använder etiketter av det här slaget för att särskilja människor? Jag tänker på hur sådana etiketter ofta använts föraktfullt: ”statarbarn”, ”tattarungar”, ”fosterbarn”…

Inom mitt fackområde, barnläkekonsten, har vi talat om det här länge. Och vi har varit överens: Det finns inga kolikbarn, astmabarn, diabetesbarn eller ADHD-barn - men många barn med kolik, astma, diabetes och ADHD.

Vad är det för skillnad? Jo, om bestämningen sätts som förled får den en sådan vikt. Ta till exempel barn med astma. Om de kallas ”astmabarn” får sjukdomen en sådan tyngd och blir därmed bestämmande för barnets hela identitet. Men barn med astma är lika olika som alla andra barn. De är bärare av en mängd andra egenskaper som kan vara minst lika viktiga att framhålla. Astman kan påverka deras liv, men med rätt behandling behöver den alls inte dominera det. Andra saker är mycket viktigare.

En etikett av det slaget kan också häfta fast, och det kan bli svårt att bli av med den. ”En gång skilsmässobarn, alltid skilsmässobarn”, för att nu ta ett annat exempel.

Så låt oss avskaffa ordet flyktingbarn och i fortsättningen tala om barn på flykt. Och så snart vi sätter något som förled till ”barn” - låt oss fundera över om det verkligen behövs. Kanske kan det kännas lite mer omständligt att uttrycka det på annat sätt. Men livet är inte så enkelt. Och det är väl bättre om vårt språk speglar verkligheten, inte våra fördomar och vårt behov av förenkling.

Igår medverkade jag vid ett symposium på Svenska läkarsällskapet i Stockholm, anordnat

av Stiftelsen Solstickan. Temat var Utsatta barn i dagens skola, och symposiet leddes av Lena Nyberg, tidigare barnombudsman och nu nyutnämnd generaldirektör för Mucf, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, tidigare Ungdomsstyrelsen.

Det blev ett intressant möte. Innehållet presenteras närmare på Solstickans hemsida, där också ett referat av det hela dyker upp inom kort.

I samband med symposiet fick jag äran och glädjen att ta emot årets Solstickepris. Prisutdelare var prinsessan Christina. Se bilden till höger! Mer om priset här. Jag har valt att donera huvuddelen av prissumman till UNICEF:s arbete för barn på flykt.

”Nu rymmer jag ifrån”, tänker Doris i Pija Lindenbaums nya bilderbok Doris drar.

Så går jag iväg då. Och dom märker ju inget. Nu får dom se! Att jag inte vill komma tillbaka!

En stark bok där Lindenbaum fortsätter att utforska det osedda och missförstådda barnets inre världar.

Signe, min dotter, läste boken igår för Lima, min dotterdotter, medan de båda väntade på att jag skulle bli klar med en del göromål. Sedan tog vi tåget in till Malmö, där vi fick vara med om urpremiären på Teater 23:s nya föreställning, Pici & Oso, tänkt för 2-4-åringar och alla andra som vill hänga på. Det är lekfull, tänkvärd och faktiskt gripande scenkonst om längtan och om att mötas, ta avsked och mötas igen. Också här sker en rymning, inte så olik den som Doris iscensätter.

På vägen hem blev vi stående en god stund på Malmö central bland alla flyktingfamiljer som nu sökt sin tillflykt dit. Här fanns både småbarn med sina familjer och äldre ensamkommande. På flykt från något som inte gick att uthärda. På väg vart?

Tåget var försenat och vi fick besked om att all trafik över Öresundsbron var stoppad. När vi kom hem kunde vi läsa om orsaken: En elvaårig pojke rymde igår från sin skola i Malmö och begav sig till fots upp på bron. Han tog sig ända bort till Pepparholmen och så ned i tunneln längs järnvägsspåren. Läs mer här.

Doris och Pici kom tillbaka och blev sedda. Pojken återfanns oskadd i tunneln. Men vad är det för värld vi skapar när vi upptäcker barnen först då de rymt?