För oss som arbetar med och för barn på flykt var gårdagen en sorgens dag. Åsa Romsons tårar uttryckte bättre än alla ord vad det var fråga om. Jag vill inte här ge mig in i någon partipolitisk polemik. Bara konstatera att allt detta borde ha kunnat undvikas genom bättre framförhållning och samarbete i Europa - och i Sverige.

Flera av förslagen kommer att göra livet än besvärligare för många redan utsatta barn. Förslaget om tillfälliga uppehållstillstånd även för barn kommer att försvåra deras integration. Varför satsa på att lära sig svenska och komma in i det svenska samhället om man inte vet om man får stanna?

Att försvåra familjeåterförening kommer att leda till fler splittrade familjer. Och till att den akut hotade förälder som tvingas ge sig iväg från ett krigsdrabbat land nu, när alla de legala vägarna stängts, måste se till att få med sig den övriga familjen direkt på en äventyrlig resa med stora risker, kanske i en överlastad båt på Medelhavet.

Ett av förslagen är både ogenomtänkt och djupt olyckligt. Så här skriver regeringen på sin hemsida:

Regeringen vill införa medicinsk åldersbestämning av asylsökande tillämpas

Frågan om en asylsökande är under 18 år är viktig för både boende och omvårdnad såväl som i frågan om uppehållstillstånd. Det gäller att finna en ordning så att medicinsk åldersbestämning av asylsökande kan tillämpas i de fall det saknas tillförlitliga handlingar som kan säkerställa en persons exakta ålder och då det kvarstår tvivel om den ålder som uppgetts.

Den frågan har stötts och blötts under många år. Inom Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn, där jag ingår, har vi blivit alltmer tveksamma till om sådan medicinsk åldersbedömning går att genomföra på ett etiskt försvarbart sätt. De metoder som använts hittills har visat sig ha alltför låg precision och är inte utvärderade inom de grupper av barn och unga vuxna som nu är aktuella.

Svenska Läkaresällskapets etiska delegation har nu grundligt utrett frågan och kommit till samma slutsats. I en skrivelse till Socialstyrelsen, daterad den 20/11 2015 och nu också överlämnad direkt till regeringen, sammanfattar man sin ståndpunkt så här:

Tills vidare anser Svenska Läkaresällskapet att det inte är medicinskt eller etiskt acceptabelt att genomföra åldersbedömningar med oprecisa metoder av de skäl som presenterats i denna skrivelse.

Bakom skrivelsen står yrkesföreningarna för barnläkare, röntgenologer och tandläkare, alltså alla som är berörda i frågan. Skrivelsen kan laddas ned här nedan.

Det är minst sagt förvånande att regeringen lägger fram ett sådant förslag utan att först rådgöra med dem som i så fall ska utföra det hela.

Svenska Läkaresällskapet om åldersbedömning 151120

Tillägg den 25/11 2015:

Och idag kom ett informationsrikt och tydligt uttalande från Sveriges barntandläkare, som går i samma riktning som Läkaresällskapets skrivelse. Uttalandet avslutas med orden:

Mot bakgrund av ovanstående avråder Svenska Pedodontiföreningen sina medlemmar från att medverka till åldersbedömningar i övre tonåren som innebär röntgenologisk undersökning av visdomständer. Vi vill också uppmana andra specialiteter och Sveriges Tandläkarförbund att ställa sig bakom denna rekommendation.

Uttalandet i sin helhet kan laddas ner nedan.

SVENSKA PEDODONTIFÖRENINGEN ställningstagande åldersbedömningar nov 2015 (2)

 

 

Alla romanförfattare utgår ifrån sina egna livserfarenheter. Ofta kan vi som läsare ana att mycket konkreta händelser i författarens liv finns gestaltade. Ibland är hela boken snarast en självbiografi i romanform. Kanske tänker vi först på Karl Ove Knausgård och hans romansvit Min kamp. Man Knausgård är inte ensam. Under hösten har jag läst två starka romaner med tydliga självbiografiska inslag.

Den första är Merethe Lindstrøms Fra vinterarkivene (Forlaget Oktober), som kommer i svensk översättning på Weyler förlag i januari. För mig är Merethe Lindstrøm en av de mest intressanta nordiska författarna idag, på grund av både sin psykologiska skärpa och sin stil - knapp, precis och känslig. I Fra vinterarkivene beskriver hon i förtätade bilder livet i sin egen familj med man och barn. Korta tillbakablickar varvas med exakt återgivna händelser i närtid.

Ibland är läsningen rent plågsam. Vi får närgånget och utlämnande lära känna en familj präglad av svåra upplevelser. Existentiella frågor om mening och meningslöshet, sammanhang och splittring, ansträngning och hjälplöshet, liv och död (både bokstavligt och bildligt) är ständigt närvarande. Mer än en gång funderar jag över etiken i projektet. Hur vågar hon skriva så öppet om så känsliga frågor? Författaren går balansgång på slak lina men räddas dels av språket, som är mästerligt - det här är litteratur med hög karathalt. Och dels, kanske framför allt, av kärleken. För det här är en kärleksroman, en roman om en lågprofilerad, oglamorös och uthållig kärlek i samhällets utmarker, sällan gestaltad med sådan känsla.

Ibland saknar jag barnperspektivet. Men jag kan också förstå författaren. I intervjuer har Merethe Lindstrøm berättat att hon velat skydda barnen. De har läst och godkänt vad hon skrivit om dem, men hon har bett dem vänta några år med att läsa hela boken. Det kan jag också förstå.

Då rör sig Agneta Pleijel på säkrare mark i sin Augustnominerade roman Spådomen: en flickas memoarer. Författaren är på spaning efter sig själv som flicka. Vad var det hon egentligen upplevde under barn- och ungdomsåren, och hur har det påverkat hennes senare liv?

Agneta Pleijel växte upp i en på många sätt privilegierad men samtidigt dysfunktionell familj. Pappans otrohet, mammans besvikelse, livssorg och lynnesutbrott och den tystnad och oförmåga att finna språk för allt detta som fanns hos båda föräldrarna gjorde att flickan Agneta hamnade i ett ingenmansland, fyllt av ambivalens och ständiga lojalitetskonflikter.

Här finns verkligen barnperspektivet! Agneta Pleijel är äldre än jag, men hon lyckas utan ett spår av självömkan eller sentimentalitet skriva fram flickan Agneta på ett både trovärdigt och insiktsfullt sätt. Och också här lyser kärleken igenom. En försoningsroman som gör mig varm om hjärtat.

Kvinnans och den unga flickans perspektiv är starkt framträdande i både Merethe Lindstrøms och Agneta Pleijels romaner. Men som man bli jag också starkt berörd av beskrivningen av mannen i Fra vinterarkivene och pappan i Spådomen. Två män som liksom inte får fotfäste i de patriarkala mönster de ärvt, som söker någonting annat utan att riktigt veta vart de ska ta vägen och som därför blir kvar i en mansroll de egentligen hatar.