Idrotten är, liksom kyrkan, ett gammalt patriarkalt reservat, där män med auktoritärt sinnelag har fått husera fritt, utan riktig insyn.

Så skriver jag i en pinfärsk recension av en aktuell bok. Analysen är alltså inte min (även om jag delar den) utan får stå för Melanie Lang och Mike Hartill, två idrottsforskare vid Edge University utanför Liverpool. Lang och Hartill är redaktörer för boken i fråga, en antologi med titeln Safeguarding, Child Protection and Abuse in Sport.

Utgångspunkten är de uppmärksammade övergrepp från ledares sida som ägt rum inom barn- och ungdomsidrotten runtom i världen, ofta sexuella kränkningar men ibland misshandel av annat slag. Men här finns också avsnitt om överträning, ätstörningar och psykiska kränkningar av olika slag. En hel del deprimerande läsning med andra ord. Men också positiva rapporter om hur man på olika håll, bland annat i Kanada, med barnkonventionen som stöd försökt föra in ett barnrättstänkande inom idrottsvärlden, något som inte alltid varit så lätt.

Det är alltså en viktig och intressant bok. Läs gärna min recension på idrottsforum.org. Boken kan också beställas. Men den är dyr. På adLibris kostar den 1165 kr. Sanslöst!

För oss som har haft medkänsla, solidaritet och generositet som viktiga ledord i livet har den gångna hösten verkligen varit en prövningens tid. Själv har jag hamnat i svackor som bäst kan fångas i ord som uppgivenhet och meningslöshet. Och det är jag inte ensam om.

I en tänkvärd krönika i gårdagens Godmorgon Världen i radions P1 berättar Nina Björk:

Jag har blivit bestulen på mina känslor! Jag känner inte längre vissa känslor som jag en gång kände, och som jag är övertygad om var de rätta känslorna att känna. Jag vill fortfarande känna dem, men jag kan inte.

Nina Björk utgår ifrån romernas situation och sina egna känslor när några av dem började försöka förbättra sin situation genom att tigga på våra gator. Hon reagerade starkt känslomässigt då. Rent intellektuellt är hon fortfarande lika upprörd över de orättvisor och den diskriminering som ligger bakom tiggeriet, men hon orkar inte längre känna på samma sätt som förr. Varför blir det så? Och vad får det för konsekvenser? Lyssna på, eller läs, Nina Björks egna reflektioner här.

Och idag finns på DN:s kultursida ett annat viktigt inlägg av min vän och kollega Henry Ascher. Han skriver om vilka konsekvenser det senaste regeringsbeslutet i flyktingfrågan kan få för de berörda barnen. Men också för oss som arbetar för deras rättigheter och försöker hjälpa dem på olika sätt:

Och hur ska vi som behandlare kunna ge uppgivna barn hopp och framtidstro utan att vi blir ännu några av alla de vuxna som inte går att lita på?

Läs hela artikeln här.

Ja, hur behåller vi vår medkänsla och vårt hopp, och hur ska vi kunna förmedla framtidstro till dem som vi möter? När jag hamnar i mina egna dalar brukar jag tänka på Anni Kanafani, som jag mötte i Beirut i början av 1980-talet. Anni kom från Danmark och var gift med den palestinske författaren Ghassan Kanafani, som dödades vid ett attentat redan 1972. I stället för att återvända till en tryggare tillvaro i Danmark blev Anni kvar i Beirut, där hon byggde upp en imponerande förskoleverksamhet i de palestinska lägren. När jag träffade henne hade en stor del av det arbetet blivit raserat på grund av bombning och massakrer. Då jag frågade henne om hon aldrig tvivlade på det meningsfulla i det hela tände hon till: ”Vi har inget val. Barnen finns här. Någon måste visa dem att det finns ett liv också.”

Vi som fått den stora förmånen att leva nära barn har inget val. Barnen finns här, och det är helt enkelt vår skyldighet att förmedla hopp och framtidstro, även i mörkrets och förtvivlans gränstrakter. Ja, särskilt just då. Men ska vi klara det måste vi också få dela känslor och tankar med varandra. För att se vilka handlingsalternativ vi har. Alltid finnas hos barnen, stå upp för deras rättigheter, protestera. Men aldrig ge upp.