”Varför mår barn inte lika bra som de har det?”

Den frågan fick bli undertitel till boken Välfärdslandets gåta, författad av mina kolleger Frank Lindblad och Carl Lindgren. Den kom ut redan 2010 på Carlssons förlag, och frågan har sedan dess blivit alltmer aktuell. För visst är det märkligt: I normala fall finns det ett starkt samband mellan levnadsomständigheter och hälsa. Ju bättre man har det, desto bättre mår man. Men just i Sverige finns ett annat mönster också. Enligt de jämförelser som UNICEF gör har våra barn det bättre än de allra flesta. Ändå kommer allt fler rapporter om en försämrad psykisk hälsa, främst bland tonårstjejer.

Men är det rätt att kalla det vi ser för ”psykisk ohälsa”? För vad är det ungdomarna berättar om? Förutom stress handlar det om en allmän vilsenhet i tillvaron. Med frågor som: Behövs jag? Varför ska jag bli vuxen? Vad är det för mening med att leva? Vem är jag egentligen? Vad ska jag tro på?

Allt fler forskare har börjat använda andra begrepp för att beskriva en vilsenhet av det slaget. Några talar om en försämrad ”andlig hälsa” (spiritual health), andra om en försämrad ”existentiell hälsa” (existential health). Och så finns det de som menar att vi borde frigöra oss lite från hälsotänkandet. Man kan vara vilsen, förvirrad och till och med olycklig utan att det alltid är tecken på ”ohälsa”. Snarare kan det vara ett hälsotecken att känna så ibland - när nu livet ser ut som det gör och världen är som den är. Och vilka är bättre på att känna av vad som rör sig i tiden än just våra ungdomar?

Det här är frågor som jag kommer in på i min nya bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan, som utkommer på Verbums förlag efter sommaren. I boken funderar jag över kyrkans ansvar för barn och ungdomar. FN:s barnkonvention får då fungera som ”dagens text”. I den finns skrivningar om barnets rätt både till religionsfrihet, till andlig utveckling - och till ”bästa uppnåeliga hälsa”. Det är frågor som fram tills nu diskuterats alldeles för litet och som har aktualitet långt utanför kyrkans värld. Det har därför varit både en utmaning och en stor glädje att få skriva den här boken!

Boken kommer alltså ut i början av september, men det går redan nu att lägga en bevakning på den på t ex adLibris eller Bokus. Och vill du testa ett smakprov för att se om det här kan vara något för dig så har förlaget nu anrättat ett sådant - se länken nedan!

Smakprov Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan

Imorgon ska riksdagen rösta om förslaget till ny flyktinglagstiftning. Om regeringens förslag går igenom kommer det att drabba barn hårt. Möjligheterna till permanenta uppehållstillstånd och till familjeåterförening kommer att minska drastiskt. Barnombudsmannen och flera barnrättsorganisationer har protesterat och påpekat att förslaget strider mot FN:s barnkonvention som är tänkt att bli lag 2018.

På DN Debatt idag instämmer landets samtliga biskopar i kritiken. Ett välkommet inlägg, där biskoparna vädjar till riksdagens majoritet ”att ompröva sina ställningstaganden och rösta så att barnens intressen säkerställs”.

Och på samma tidnings kultursidor har min vän och kollega Henry Ascher skrivit ett djupt personligt och starkt berörande inlägg på samma tema.

Just idag rapporterar UNHCR nya siffror över flyktingsituationen i världen. 65 miljoner är nu på flykt, fler än någonsin tidigare. Hälften av dem barn. Och de som inte lyckas fly från till exempel Syrien lever ofta i något som kan liknas vid ett helvete.

Jag abonnerar på det innehållsrika nyhetsbrev som produceras av UNICEF:s Mellanösternkontor. I ett statement den 8/6 skriver direktorn för kontoret, Dr Peter Salama följande (i min översättning):

Var och en av oss måste ställa oss frågan var humaniteten tagit vägen, när nyfödda barn måste tas ur sina kuvöser då sjukhusen attackeras.

UNICEF kan bekräfta att tre medicinska vårdinrättningar i Aleppo attackerades idag under loppet av tre timmar. Sjukhusen al-Bayan och al-Hakim, belägna 300 meter från varandra, och kliniken Abdulhari Fares, samtliga i stadens östra delar, blev alla träffade.

Al-Hakim-sjukhuset får stöd från UNICEF och är att av de få sjukhus som fortfarande erbjuder barnsjukvård. Det här var andra gången sjukhuset blev attackerat.

Den förödande krigföring som pågår i Syrien tycks nu ha löpt utom all kontroll och allt vett.

De sista fem årens krig har fört med sig dagliga tragedier som drabbat miljoner av Syriens invånare. Barn, varav många nyfödda, har mist sina liv då föräldrarna trots riskerna sökt vård för dem. Sjukvårdspersonal har skadats eller dödats då de varit i tjänst.

Hundratals vårdinrättningar som erbjudit akut och livräddande vård har skadats eller förstörts. Bara under de senaste två veckorna har sex sådana vårdenheter attackerats på olika håll i landet.

Detta borde verkligen skaka om världens moraliska kompass. Hur länge ska vi låta Syriens barn lida på det här viset?

Ja, var finns vår moraliska kompass? Vilket utslag ger den för de riksdagsledamöter som ska rösta imorgon?

Just nu sänder Sveriges Radio program och inslag som handlar om isolering av barn på statliga ungdomshem. Daniel Velasco har lagt ner ett stort arbete på att få fram material. Jag vill varmt rekommendera, eller snarare bestämt uppmana, alla som intresserar sig för frågor som har med barnets rättigheter att göra att lyssna på programmet Matilda och isoleringscellen, som sänts i Tendens - lyssna här. Vi är, som jag ser det, alla skyldiga att lyssna noga på vad Matilda har att säga. Ska vi ha det så här?

Både Ekoredaktionen och P1 Morgon har följt upp på olika sätt. Tidigt i förrgår morse fick jag möjlighet att kommentera - går att lyssna på här.

Barnombudsmannen har haft de här frågorna uppe sedan flera år tillbaka, och mot den bakgrunden är det djupt beklämmande att så lite gjorts för att komma till rätta med de här problemen. Och dessutom mer än sorgligt att höra den ignorans, gränsande till arrogans, som präglat kommentarerna från Statens institutionsstyrelses företrädare.

Läs vad BO Fredrik Malmberg har att säga i frågan här!

Barnkonsekvensanalys - ett långt och krångligt ord. Men med sprängkraft. Enkelt kan man uttrycka det så här:

Så snart politiker, en myndighet eller en organisation ska fatta ett beslut som rör barn ska de först utreda vilka följder beslutet kan få för de aktuella barnen. Och då räcker det inte med att de vuxna tar sig en funderare på egen hand - de måste också låta barnen själva komma till tals.

Här fuskas det mycket. Ett par aktuella exempel på det har jag skrivit om i en artikel i Sydsvenskan igår.

Samma regler gäller inom Svenska kyrkan. Också här råder en del förvirring om hur det hela ska gå till. Ska verkligen barnen ha så mycket att säga till om i en gammal ärevördig institution som kyrkan? Ja, det ska de! Om det handlar min nya bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan, som utkommer i september på Verbum. Mer om den inom kort.