Peter Høeg är en av Nordens mest spännande och samtidigt mest oförutsägbara författare. Jag har just läst hans senaste roman, Effekten av Susan, utgiven av Norstedts. På ytan en politisk thriller, spännande, en riktig bladvändare. Samtidigt som Høeg med lätt hand kastar sig in i en rad filosofiska och etiska frågor av allra största vikt. Här finns en vass civilisationskritik liksom en diskussion om naturvetenskapens möjligheter och begränsningar och om hur långt vi kan nå med vår medkänsla. Ett annat tema som intresserar författaren är vad särbegåvning är. Här vidgar han perspektivet och ställer frågan: Finns det inte bara intellektuellt utan också emotionellt särbegåvade människor? Vilka möjligheter har de - och vilket ansvar har de att inte samtidigt missbruka den gåva de fått?
Men så har Peter Høeg också en förmåga att beskriva, och kanske spetsa till, förhållandet mellan barn och vuxna på ett både intressant och uppfordrande sätt. Redan i hans omskrivna bok Fröken Smillas känsla för snö fanns detta med som ett viktigt sidotema. När jag föreläser brukar jag ibland läsa ett kort avsnitt ur den boken. Det handlar om hur hemlighetsfulla barn kan vara och hur de tvingas värja sig inför de vuxnas ofta okänsliga och respektlösa försök att kolla vad som finns inuti dem.
Och i den nya boken återvänder nu Høeg till denna barnets åtminstone skenbara bortvändhet:
Från den stund barn kommer till världen är de redan på väg bort från föräldrarna. De vrider sig mot bröstvårtan. Men någonstans långt inne i sina nervsystem jobbar de redan på att flytta hemifrån.
Föräldrarnas makt över sina barn och möjligheter att påverka deras liv har sina klara begränsningar, menar Susan, romanens jagberättare:
Om man har förbannat stor tur kanske man kan skona sina barn från direkta utnyttjanden och övergrepp. Men man kan inte skona dem från det egentliga problemet. För det egentliga problemet är själva tillvaron.
Och tillvaron handlar inte bara om vad som finns runt omkring barnet:
Det man vill skydda sina barn mot är kanske inte enbart den yttre världen. Kanske är det ännu mer mot de mörka krafterna inom dem själva. Förmodligen är ingetdera möjligt.
Det kan tyckas vara en pessimistisk beskrivning. Men jag ser det inte alls så. Den stora utmaningen för varje förälder, men också för varje mor- och farförälder och varje pedagog, är att, utan att tränga sig på med konservöppnaren, faktiskt upptäcka vad barnet har med sig och möta barnet där:
Det kan finnas något. Inuti ett barn. Som det kan vara väldigt svårt att få syn på. Och som söker efter någon sorts genklang. Och barnet kan inte själv tala om det. Och även om det är omgivet av välmenande vuxna så finns det något som inte blir sett. Och det kan inte bli fritt och börja växa förrän det blir sett.
Peter Høeg tangerar här just de frågor som är centrala i min bok Relationsrevolutionen och som jag hoppas få möjlighet att samtala om vid flera tillfällen under den snart instundande Bokmässan! Barn är inte en annorlunda sorts människor. De är som vi. Lika unika, lika gåtfulla och lika fulla av möjligheter. Och ingen av oss kan växa utan att bli sedd av åtminstone någon. Av någon som är beredd att vänta på mig och som alltid vill mig väl.