Idag är jag tillbaka i Lund efter två dagars jobb på Bokmässan. Intensivt men roligt. Jag hade tre böcker aktuella på samma bokmässa - det lär aldrig hända igen. Här ovan ser ni mig samtala med Cecilia Kerstell i Norstedts monter om min bok Relationsrevolutionen (foto: Gunnel Oldbring). Den boken fick jag också¨möjlighet att samtala med psykologen Bo Hejlskov Elvén om i ett seminarium lett av Ebba von Sydow, där Bos bok Barn som bråkar också var aktuell.

Den lilla handboken Möta barn på flykt, som jag varit redaktör för tillsammans med Tor Lindberg, fick också utrymme. Först vid ett samtal med Karin Ödqvist Drackner från UNICEF på Internationella Torget. Samtalet leddes av Andreas Karlsson och filmades i sin helhet - länk finns nedan. Och sedan vid ett välbesökt och spännande seminarium tillsammans med Pija Lindenbaum, som läste högt ur sin nya bilderbok Pudlar och Pommes, lika angelägen som vacker. Seminariet leddes av Jenny Jägerfeld, psykolog och författare, nu aktuell med ungdomsboken Brorsan är kung!

Min helt nyutkomna bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan fick jag signera i Verbums monter, och då gjordes en kort filminspelning som också finns länkat till här nedan.

Bokmässans tema var yttrandefrihet. Jag lyssnade till Niklas Orrenius, när han sakligt och engagerat berättade om sin nya bok Skotten i Köpenhamn. Den ska jag läsa!

Själv medverkade jag vid ett seminarium om barns yttrandefrihet tillsammans med Bengt Sandin, professor vid Tema Barn i Linköping, och barnrättsjuristen Karin Fagerholm från Barnombudsmannen. Seminariet leddes av Ylva Mårtens, och jag tog chansen att tacka Ylva, som nu avslutat sitt arbete för Sveriges Radio, för att hon i sina program mer än någon annan verkligen låtit barn få komma till tals på sina egna villkor. Seminariet var anordnat av tidskriften Opsis Barnkultur, unik i sitt slag i Sverige. Må den få leva!

I natt kom följande förtvivlade och uppfordrande meddelande, vidarebefordrat från UNICEF:s Mellanösternkontor. Dela gärna vidare!

Temat för årets bokmässa i Göteborg är yttrandefrihet, ett lika viktigt som aktuellt ämne. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg kommer jag att medverka vid ett seminarium om barns yttrandefrihet. Seminariet leds av Ylva Mårtens, och arrangör är tidskriften Opsis barnkultur.

Lagom till bokmässan ger också Opsis barnkultur ut ett temanummer om just barns yttrandefrihet. Här är både Bengt Sandin, Ylva Mårtens och jag intervjuade. Intervjun med mig finns också just nu tillgänglig på tidskriftens hemsida.

Jag återkommer med mina intryck från bokmässan!

Det drar ihop sig till bokmässa i Göteborg. Programmet är som vanligt späckat. En lång rad spännande gäster är inbjudna. Och mässans tema känns mer angeläget än på länge: yttrandefrihet. Jag kommer själv att medverka vid ett seminarium om barns yttrandefrihet. Där medverkar också Bengt Sandin, professor på Tema Barn i Linköping, samt en representant från Barnombudsmannen. Seminariet leds av Ylva Mårtens.

Jag kommer också i övrigt att ha en späckat program under mässans två första dagar. Det är sannerligen inte varje år som jag har förmånen att få ha tre böcker aktuella samtidigt: Relationsrevolutionen, Möta barn på flykt och Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan. Jag ser bland annat fram emot det seminarium där jag får samtala med Pija Lindenbaum om hennes underbara bok Pudlar och pommes. Jag återkommer senare med mina intryck från mässan.

Förlagen släpper just nu en rad böcker av kända författare. Bokfloden visar inga tecken på att sina, tvärtom. Många lite mindre spektakulära böcker kommer då lätt i skymundan. Dit hör inte minst fackböckerna. Här vill jag bara nämna en som hamnade på mitt köksbord nu i veckan, Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund, en antologi med Bim Riddersporre och Barbro Bruce som redaktörer.

Redan titeln är intressant. Går omsorg och vetenskap att förena? Finns verkligen en omsorg ”på vetenskaplig grund”? Länge har det funnits en tendens att professionalisera förskolan. För att bli förskollärare krävs en akademisk utbildning, där vetenskapligt belagda rön är basen för all kunskap. Det har i sin tur ibland lett till en betoning av pedagogiken på omsorgens bekostnad. Men nu har en svängning skett. Ny forskning visar hur viktig omsorgen är, inte bara för barns hälsa och utveckling i stort utan också för deras förmåga att tillägna sig kunskap.

Jag fick förtroendet att tillsammans med pedagogikprofessorn Sven Persson skriva bokens inledande kapitel. Vi har utformat det som en dialog oss emellan, ett samtal om lärande och läkande. Vi gav kapitlet namnet Omsorg - kärlek, medkänsla och noggrannhet.

Det var roligt att få jobba med Sven. Vi lever i en tid när vi måste våga utmana varandras perspektiv och se hur de inte bara kan komplettera utan också kan berika varandra.

Det finns böcker och filmer som man skulle önska var obligatoriska att ta del av, både för våra politiker och för alla oss andra. Igår såg jag den italienska dokumentärfilmen Bortom Lampedusa i regi av Gianfranco Rosi. Det är just en sådan oumbärlig film.

Jag var förberedd på att bildsekvenserna från de överlastade båtarna på Medelhavet skulle vara svåra att se. Att de i själva verket snarast blev outhärdliga tror jag beror på att Rosi också, i välgörande lågt tempo, berättar om den fattiga fiskarbefolkning som bor på ön Lampedusa och som nu får se allt det vi inte behöver se. Och om den godhet (jag finner inget bättre ord) som också finns där.

Min hårt prövade läkarkollega på ön ger så enkelt och så övertygande ord åt den läkaretik vi bekänner oss till. Vi har inget val, menar han, vi måste hjälpa de här människorna efter bästa förmåga. Det lidande de gått igenom ligger bortom både allt förnuft och allt vad vi kan föreställa oss. Och han uttrycker sin förvåning inför dem som tror att man som läkare skulle kunna bli ”van” och trubbas av. Den som blir det är inte längre mänsklig, menar han.

Vi var sju tappra besökare som efter filmen vacklade ut i den osannolikt milda höstkvällen. Var fanns alla de andra, de som borde ha varit där? Har Morgan Johansson och Jan Björklund sett filmen? Ingen kan i varje fall längre säga att vi inte visste vad som skedde.

Härom kvällen såg Gunnel och jag Sara Broos film Speglingar. Filmen har inte velat lämna mig sedan dess. Den handlar om relationen mellan Sara själv och hennes mamma, konstnären Karin Broos. Karin har ofta använt sina döttrar som motiv i sin konst. I filmens början ser vi Karin gå runt med sin kamera för att fotografera dem, och de bilderna tar hon sedan med sig in i ateljén. Det uppstår på det sättet ett avstånd. Mamman blir betraktaren, döttrarna objekt. Kameralinsen skiljer dem åt.

För att återställa balansen bestämmer sig Sara för att göra en film om sin mamma. Nu är det Sara som står bakom kameran, och Karin får bli objekt. Barnet får äntligen komma till tals. Det var det enda sätt Sara kunde komma på för att komma sin mamma lite närmare. Och hon lyckas. Det blir inte bara en ovanligt vacker film. Här gestaltas också avstånd och övergivenhet, kärlek och försoning på ett både trovärdigt och gripande sätt.

Jag tänker på hur det ofta blir just så - att vi gör barnen till objekt. Vi betraktar dem och tar bilder av dem, som vi sedan sprider. Och vi berättar om dem i olika sammanhang, i bekantskapskretsen, på nätet eller i artiklar och böcker. Våra berättelser. När barnen blir äldre tycker de föräldrarnas berättelser om dem blir pinsamma. De vill berätta själva.

Jag har tidigare varit frågedoktor i både tidningar och på nätet. Föräldrar har skrivit till mig och ställt frågor om sina barn. Och jag har svarat efter bästa förmåga. Men jag slutade med det. Jag ville träffa barnen först. Möta deras blick, höra vad de själva hade att säga. När jag gjorde det blev jag ofta förvånad.

Då barnen berättar öppnas nya utsikter. Som att komma upp över en fjällkam och blicka in i ett helt nytt landskap. Berättelsen om mitt möte med fjortonåriga Noor i min nu aktuella bok Relationsrevolutionen är ett bra exempel på det. Noor såg något som föräldrarna inte upptäckt och som blev avgörande för hur jag skulle agera.

Nu arbetar jag inte som läkare längre. Jag skriver. Men jag har barnbarn. Och jag försöker lyssna. Så noga jag kan.

Min mormorsfarfarsfarfar bar namnet Nils Sundelin. Hans föräldrar var samer och hörde hemma i Jokkmokks sameby. Nils föddes 1725. Han gick ett par år i den då nyöppnade sameskolan i Jokkmokk. Han var studiebegåvad, och efter att ha fortsatt i olika skolor i Luleå, Piteå och Härnösand kom han så småningom till Uppsala. Där utbildade han sig till präst och tog sig då namnet Sundelin. Han återvände så till Sápmi. Efter några år i Gällivare och Jokkmokk blev han så småningom kyrkoherde i Arjeplog, vars befolkning på den tiden var så gott som helt samisk.

Nils och hans familjs historia är intressant på många sätt. Här finns många spännande detaljer men också flera oklarheter. Just nu pågår en försoningsprocess mellan Svenska kyrkan och samerna, där många av de frågor Nils en gång ställdes inför ställs på sin spets.

Jag har alltid intresserat mig för den samiska rottråd jag bär med mig i min brokiga bakgrundsväv. I bifogade levnadsteckning, som du kan ladda ner fritt genom att klicka på länken här nedan, vill jag bidra med några tankar kring allt detta.

Du som läser och vill komma i kontakt med mig, kanske rentav med ny information, finner min e-postadress under fliken Om mig.

vart-samiska-arv