Under senare år har jag börjat läsa Magdalena Ribbings frågespalt i DN med ökat intresse. Kanske beror det på åldern. Också jag börjar tycka att frågorna om vett och etikett faktiskt är viktiga. Samtidigt som Magdalena Ribbings svar allt mer sällan handlar om givna etikettsregler och oftare om medkänsla och levnadsvisdom.

I sin senaste spalt i fredags svarar Magdalena Ribbing på ett brev om hur man ska göra med vänner som separerat och nu har en ny partner. Ska både exet och den nya partnern bjudas in till kalaset? ”Finns det något rätt sätt att hantera detta på?” undrar frågeställaren.

”Nej”, svarar Magdalena Ribbing, ”det finns inte något etablerat, vedertaget sätt…”. Det gäller att tala med varandra, använda sitt omdöme och främst tänka på barnen. Och så slutar hon sitt svar så här:

Mot bakgrund av min långa erfarenhet av dels livet, dels den frågemängd jag fått genom åren, svarar jag att ju mer tolerans och förståelse som människor vill visa varandra, desto enklare blir livet. För alla.

Behöver det vara svårare än så?

Kriget i Syrien blir alltmer barbariskt. Avsiktliga attacker mot sjukhus, hjälparbetare och skolor mitt under skoltid sker nu mest varje dag. UNICEF:s generalsekreterare Anthony Lake har idag gjort följande uttalande (i min översättning):

Igår, när en skola i Syrien utsattes för upprepade attacker, trodde vi att vi hade sett botten av moraliskt förfall.

Dagens rapporter om nya attacker mot skolor i Douma och västra Aleppo fördjupar ytterligare vår avsky och ilska.

Att attackera skolor … att döda barn … är helt enkelt omänskligt.

Om förövarna inte kan återfinna sin egen känsla för humanitet borde de ändå kunna lyssna på en hel världs fördömanden.

Jag vet inte vad som mer kan tilläggas. Det är en mörk tid vi lever i.

Mannen vid cellon här till höger är Luigi Boccherini, cellist och kompositör (1743 - 1805). Han var född i Lucca men verkade främst i Paris och Madrid. Här sitter han vid sin cello utanför Instituto Musicale Luigi Boccherini, mitt i Luccas gamla stadskärna. Institutet ger musikundervisning för barn från förskoleåldern upp till elever på musikhögskolenivå. Hit kommer musikstudenter från hela Europa för studier.

Boccherini lär ha varit en gudabenådad cellist, vilket märks i hans cellokonserter som verkligen inte är något för nybörjare. Lyssna gärna på den konsert som jag länkat till här nedan! Härligt att höra!

Konstverket är från 2005 och skapat av Daphné Du Barry från Holland. Hon har blivit uppmärksammad under senare år för flera liknande verk. En gång spelade jag cello på amatörnivå, så lite vet jag om cellospel. Och då ser jag att Du Barry verkligen satt sig in i det hela. Hon har till exempel noterat att de flesta cellister på den tiden inte använde stöd utan höll fast cellon mellan knäna. Också stråkfattningen är tidstypisk. Och cellon är strängad på rätt sätt. Härligt att skåda!

Under en vecka har vi vandrat på stadsmuren runt Lucca, Gunnel och jag. Med täta besök ner i den gamla staden. Vi har talat om kvinnligt och manligt, om kärlek och vänskap. Jag hade just läst Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, en bok jag skrivit om här. På vägen ner läste Gunnel Elena Ferrantes bok nummer 2, Hennes nya namn. Och så snabbläste vi båda Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap. Så nog hade vi en del att tala om, om vi nu ville fundera över nära relationers djupare innebörd. Och det ville vi.

Jag var i Lucca för ett år sedan också. Under en vecka satt jag här och skrev. Nu var det roligt att få stämma av mina intryck och samtala om dem. Den här lilla staden i Toscana innehåller så mycket! Inte minst är den känd för sin musik. Giacomo Puccini levde här och har på många sätt satt sin prägel på staden. Vi besökte Puccinimuséet, och tillsammans med lundavännerna Kerstin och Ove lyssnade vi också på en konsert inom ramen för den ständigt pågående Puccinifestivalen.

Men också Puccini gav en del att tänka på. I vårt rum på Anfiteatro Bed & Brekfast fanns en enkel väggmålning. Den föreställer Puccini tillsammans med Madame Butterfly och säger en del om den mannen, är jag rädd. Samtidigt som han i all sin uppburenhet var en ganska tragisk person. En bra wikipedia-artikel om honom finns här.

Än mer blev vi nog berörda av Santa Gemma Galganis öde. Gemma föddes 1878 och dog i Lucca 1903, bara 25 år gammal. Hennes mor dog tidigt i tuberkulos, och Gemma fick då ta hand om sina småsyskon. En bror dog också i samma sjukdom. Gemma ansågs extremt begåvad och hörde till skolans främsta elever. Tidigt började hon få uppenbarelser, som hon berättade om och också skrev ner. De flesta menade att hon inte var riktigt frisk. När hon sedan i unga år tog sig an fattiga och hemlösa sågs också det av många med oblida ögon. Även Gemma drabbades av tuberkulos, och efter en snabb försämring dog hon på påskaftonen 1903.

Gemmas andlige vägledare, som tidigare varit rätt skeptisk, började sedan läsa det Gemma skrivit och blev djupt berörd av det hela. En lång helgonförklaringsprocess inleddes, och 1930 blev Gemma Santa Gemma, ofta kallad Luccas blomma.

Gemma Galgani. en ung och begåvad flicka, starkt socialt engagerad med uppenbarelser. Sedd över axeln, kanske rent av föraktad under sin levnad. I efterhand, då hon inte längre kunde säga sin mening, tagen till nåder av patriarkatet och dyrkad som ett helgon. Hade hon verkligen velat bli det? Borde hon inte ha fått möta mer respekt när hon levde?

Vi hade en del att tala om på hemvägen också. Och kände oss rika.

Nu är det snart dags! Igår gick remisstiden ut för betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19). En lång rad remissutlåtanden har kommit in. Av vad som hittills framkommit i medierna är remissinstanserna splittrade i sina utlåtanden. Ett antal instanser med särskild kunskap inom det juridiska området har varit kritiska mot idén att inkorporera konventionen och alltså göra den till svensk lag. JO, Kammarrätten i Stockholm och Avdelningen för mänskliga rättigheter vid Historiska institutionen, Lunds universitet kan nämnas som exempel. De menar alla att konventionen är för vag i sina formuleringar för att kunna tjäna som lagtext.

Barnombudsmannen liksom de flesta barnrättsorganisationer är däremot positiva. Läs som exempel de utförliga remissvar som lämnats av just Barnombudsmannen och av UNICEF Sverige. En pikant detalj i sammanhanget är att Barnombudsmannen på sin blogg i efterhand har påpekat att JO på en väsentlig punkt har fel i sak! Av oklar anledning ifrågasätter nämligen JO i sitt remissyttrande om barnkonventionen i alla delar verkligen ska ses som en konvention om mänskliga rättigheter!

Så vad kommer nu att hända? Regeringen har en del att fundera över innan det är dags för en proposition. Och jag har som synes valt att sätta ett frågetecken efter rubriken för den här bloggnotisen. Jag tror nämligen att regeringen kan se flera skäl för att tveka. De stavas framför allt Lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (216:752). Här finns skrivningar som är svåra att förena med viktiga principer i barnkonventionen. Det gäller främst möjligheten till familjeåterförening, som ju nu kraftigt begränsats. Medan det i artikel 10 i barnkonventionen slås fast att ”ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening (skall) behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna”. Det blir inte lätt att få ihop.

Det skulle därför inte förvåna mig om regeringen för att slippa en besvärande diskussion om de här frågorna nu väljer att skjuta på beslutet om att göra barnkonventionen till svensk lag - just med hänvisning till tveksamheten hos ett antal remissinstanser. Det vore djupt olyckligt, anser jag. FN:s barnrättskommitté har direkt uppmanat Sverige att inkorporera konventionen, och den statliga utredning som gjorts har varit av samma uppfattning.

Hur man än gör med detta finns en rad konkreta frågor att ta itu med, i både lagstiftning, föreskrifter och praxis. Det gäller hur barn hörs i vårdnadskonflikter, frihetsberövade barns rättigheter, barns rätt att få komma till tals i planeringen av de miljöer där de ska vistas etc. etc. … och självklart ska barn på flykt som av olika skäl kommit ifrån sina föräldrar ha rätt till familjeåterförening!

De som nu motsätter sig att barnkonventionen blir svensk lag borde avtvingas besked om hur de menar att barnets rättigheter bättre ska kunna stärkas på annat sätt. Det som hänt under de 26 år som gått sedan Sverige ratificerade konventionen är sannerligen inte mycket att yvas över.

Jag tycker om barn- och ungdomsboksförfattare som tar sina läsare på fullt allvar. Under min tid som ledamot av Alma-juryn var jag så glad över att vi kunde ge priset till författare som Kitty Crowther, Lygia Bojunga, Shaun Tan och Sonya Hartnett, för att nu bara ta några exempel. Författare som inte väjer för de svåra frågorna, som utmanar sina unga läsare och som tror dem om förmågan att förstå och reflektera på egen hand. Eller tillsammans med vuxna som också vill läsa. För det här är böcker för alla åldrar.

Därför blev jag så glad när jag nu läst Jenny Jägerfelds nya bok Brorsan är kung, utgiven på Rabén & Sjögrens förlag. Boken handlar om elvaårige Måns från Stockholm, och det som händer honom under ett besök i Malmö. Måns är född med snippa och döptes till Michelle, men tidigt i livet inser han att han är pojke och börjar kalla sig Måns.

Jenny Jägerfeld är författare och psykolog, vilket inte är oväsentligt i sammanhanget. Men i boken resonerar hon inte, än mindre debatterar eller predikar hon. I stället gestaltar hon Måns situation inifrån, alltså utifrån ett konsekvent barnperspektiv. Utan att det någon enda gång blir långsökt berör hon också att par andra etiska och existentiella problem, aktuella för många barn. Ett handlar om hur man som barn ska hantera en förälders besvikelse över att man inte lever upp till förälderns föreställningar och förväntningar. Ett annat hur man ska se på frågan om sanning och lögn, när ärlighet tycks ha ett så högt pris.

Det är en stark skildring och samtidigt en modig bok. I intervjuer har författaren berättat att hon under skrivandet samarbetat nära med en grupp barn. Det märks. Det är inte bara sin erfarenhet som psykolog som Jenny Jägerfeld haft nytta av. Här finns också en genuin kunskap om den värld barnen lever i - från finesser i Minecraft till avancerade skate-tricks.

Det här är alltså en viktig bok som jag hoppas får många läsare bland både barn och vuxna.

Den som läser sin kalender noga ser att det idag är den Internationella barndagen. Åtminstone i Sverige. Så här är det:

FN antog 1954 en resolution om barnets rättigheter. Regeringarna uppmanades då att instifta en internationell barndag för att uppmärksamma barns förhållanden i världen. Varje nation fick välja lämplig dag, men FN rekommenderade den första måndagen i oktober, och så blev det också i Sverige.

Så kom FN:s konvention om barnets rättigheter, oftast kallad barnkonventionen. Den antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989, och sedan dess har den 20 november, mer eller mindre officiellt, varit Barnkonventionens dag. Efter hand har både UNICEF och en rad barnrättsorganisationer övergått till att fira den 20 november som Internationella barndagen. Att ha två barndagar, och så nära varandra i tid, har inte känts riktigt praktiskt. Dessutom har den tidigare barndagen, alltså den som infaller idag, kommit lite i skuggan av den populära Kanelbullens dag imorgon, något som kanske säger en del om den tid vi lever i.

Hursomhelst: Just i år behöver vi två barndagar. Minst. Läs rapporterna från Aleppo. Vill du har riktigt fyllig information om situationen för barn i Syrien - läs här! Förresten - två dagar… borde inte årets alla dagar vara barnens?

Vi behöver en ny folkrörelse, för barn och vuxna tillsammans: FFG. För Freden, Framtiden och Glädjen.

Bild: UNICEF