Nu händer det en del med anledning av det brev vi sände till regeringen. Reaktionerna har fått mig att tänka på en påse Gott&Blandat. Till det goda hör ett utförligt svar från Maria Ferm, Miljöpartiets flyktingpolitiska talesperson tillsammans med det samtal Magnus Kihlbom och jag sedan fick ha med henne och Ylva Sjölin, politisk sekreterare. Vi hade inte alltid samma uppfattning, men det var ett gott och klargörande samtal.

Vi har också fått ett utförligt svar från Liberalerna, där brevskrivarna, Barbro Westerholm och Christina Örnebjär, verkligen bemödat sig om att svara på just de frågor vi ställde. Också Ulf Bjereld från Socialdemokrater för tro och solidaritet har hört av sig i positiva ordalag.

En betydligt mer syrlig karamell kom från Nya Moderaterna, som i ett kort brev utan personlig underskrift bara hänvisar till en tidigare partimotion.

Om allt detta kan ni som är intresserade läsa mer genom att klicka på länkarna här nedan. Vi hoppas på fler goda samtal. Och så väntar vi, alltmer otåligt, på regeringens skriftliga svar till oss 175 undertecknare. Det var ju till regeringen det ursprungliga brevet ställdes och i mitt samtal med Morgan Johansson utlovade han ett väl genomarbetat svar. Så det får väl ta sin tid. Men det har gått mer än sex veckor sedan vi sände brevet …

Och så var det Juluppropet: I mitt förra inlägg uttryckte jag förhoppningen att det skulle få mer än 50 000 underskrifter. När nu en dag återstår för undertecknande är det målet uppfyllt med råge. När detta skrivs har 54 789 undertecknat!

Lägesrapport 20170130

Samtal med Maria Ferm och Ylva Sjölin 20170125

Svar från Liberalerna 20170130

 

 

Vi lever i en tid då det är lätt att tappa modet. När världens ledare handskas så vårdslöst med sanningen, människorna och framtiden är det lätt att förlora hoppet. Jag tänkte först skriva att de beter sig som tonåringar men insåg snabbt hur orättvist det skulle vara mot våra ungdomar.

Häromkvällen var vi på väg hem från en femtioårsfest. Strax intill oss på bussen satt två tjejer i femtonårsåldern och samtalade med ett äldre par. Kvinnan, som var i min ålder, frågade:

”Och nu ska ni välja gymnasieprogram - har ni bestämt er än?”

En av tjejerna skakade på huvudet, men den andra sa:

”Jag vet bara att jag vill hjälpa människor. Kanske vill jag arbeta med barn. Eller med äldre. Det vet jag inte än. Men jag vill hjälpa människor, det är jag säker på.”

Hörde ni vad hon sa, ni beslutsfattare på olika nivåer i Sverige och i världssamfundet? ”Jag vill hjälpa människor.” Minns ni vad de orden betyder?

Idag var vi i domkyrkan, Gunnel och jag. Lisa Vinsander predikade om hoppets nödvändighet. På vägen hem såg vi några vintergäck trotsa betongen, kylan och dimman.

Ungdomar och vintergäck - det spirande hoppet.

Igår berättade DN att den ryska duman är på väg att godkänna en lagändring som innebär att brottet ”misshandel inom familjer” ska tas bort från brottsbalken och bli en administrativ förseelse, såvida misshandeln inte leder till ”väsentlig kroppsskada”. I praktiken innebär det en legalisering av både barn- och kvinnomisshandel.

Det som skrämmer, men tyvärr inte kommer som någon riktig överraskning, är den rysk-ortodoxa kyrkans reaktion. I ett officiellt uttalande säger kyrkan: ”Om det är rimligt och utförs med kärlek så är kroppsstraff en grundläggande rättighet som Gud har gett föräldrar”.

Vad säger Svenska kyrkan om det? I min bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan (Verbum 2016) tog jag inte ens upp frågan om aga. Det borde jag kanske ha gjort. För just nu befinner vi oss på ett sluttande plan, där såväl barnets rättigheter som mänskliga rättigheter i stort allt oftare sätts på undantag. Trump ser ut att ge klarsignal för tortyr. I Turkiet hotas rättigheterna på en rad områden. Och här hos oss inskränks barnets mänskliga rättigheter av den tillfälliga lagen - och det finns politiska partier som vill gå längre än så: de vill inskränka asylrätten och beröva papperslösa barn rätten till skolgång.

Det är en mycket oroande utveckling vi ser nu. Vi behöver en bred folklig samling till försvar för mänskliga rättigheter. Och politiker som rakt och kompromisslöst argumenterar för att respekten för mänskliga rättigheter ska stärkas i vårt land, inte försvagas. I både lagstiftning och praxis.

Det har nu gått en månad sedan vi skrev vårt brev till regeringen. Vi har ännu inte fått något formellt svar. Däremot har jag haft ett kortare samtal med barn- och äldreminister Åsa Regnér och ett längre med justitieminister Morgan Johansson. Magnus Kihlbom och jag har också tillsammans haft ett möte med Christina Höj Larsen, Vänsterpartiets talesperson för migrationspolitiska frågor, och Olle Svahn, politisk sekreterare inom samma parti. Längst ner finner du en länk till ett dokument med en kort sammanfattning av innehållet i dessa samtal.

Den 12-13 januari var jag med vid ett möte med Barnombudsmannens expertråd, ett råd som jag haft förmånen att få tillhöra under de senaste åren. Under Fredrik Malmbergs ledning har Barnombudsmannen utvecklats till en allt viktigare röst i arbetet för barnets mänskliga rättigheter. Inom BO finns numera både en betydande kompetens och en genomtänkt strategi för hur arbetet ska bedrivas. Därför är det allvarligt att staten, som är BO:s uppdragsgivare, inte bättre tagit vara på de synpunkter som BO framfört. Ett bra exempel på det är just frågan om barn på flykt.

BO fick tillfälle att yttra sig över utkastet till den lagrådsremiss som sedan kom att leda fram till den så kallade tillfälliga lagen, där rättigheterna för barn på flykt kraftigt inskränktes. I ett ovanligt skarpt formulerat yttrande, daterat den 8 mars 2016, skriver BO bland annat:

De förslag som lämnas i remissen är genomgripande och får mycket omfattande konsekvenser för enskilda individer. I sin helhet kan förslagen, som i flera avseenden slår särskilt hårt mot just barn, inte beskrivas på annat sätt än att de är barnfientliga och står i bjärt kontrast mot de åtaganden Sverige har enligt barnkonventionen. Vi beklagar det korta remissförfarandet och ifrågasätter ett förfarande där mycket långtgående förslag har hastats fram utan att konsekvenserna har analyserats. (Läs hela yttrandet här.)

Men regeringen valde alltså att inte ta någon notis om detta. Så blev det också som det blev. Alla farhågor besannades, något som blir nästan övertydligt om man lägger BO:s yttrande vid sidan av vårt brev till regeringen, skrivet nio månader senare.

Barnombudsmannens årstema är just Barn på flykt, och det kommer också att sätta sin prägel på Barnrättsdagarna i Örebro den 25-26 april. Inför de dagarna kommer också BO:s årsskrift, som belyser ämnet från en rad olika utgångspunkter. Inte minst kommer barn och ungdomar själva till tals. En delrapport är redan publicerad och kan laddas ner: Barn på flykt - Barns och ungas röster om mottagande av ensamkommande.

Så just nu pågår alltså en rad olika aktiviteter. Vi fortsätter arbetet på att följa upp vårt brev till regeringen och hoppas på fler möjligheter till dialog med nyckelpersoner. Uppropet Stoppa utvisningen av afghanska ungdomar! med Ingrid Eckerman som initiativtagare har fått stort genomslag, liksom initiativet Vistårinteut. Dessa båda lovvärda och viktiga initiativ är inriktade på de ensamkommandes rättigheter, medan vårt brev också handlar om barn i familj. Inte minst de yngsta, som nu får lida när deras föräldrar hamnar i långvarig ovisshet och allvarlig stress och när splittrade familjer kanske aldrig kommer att kunna återförenas.

Glöm inte heller att skriva på kyrkornas Julupprop! När detta skrivs har 39 928 skrivit under. Namninsamlingen pågår fram till den 31 januari. Borde vi inte kunna få upp den siffran till närmare 50 000 om vi alla hjälps åt att sprida uppropet till alla vi kan komma på som inte skrivit under än?

Lägesrapport 20170114

Tillägg 16/1 2017 kl 14.30: Christina Höj Larsen har nu lämnat in en interpellation till barn- och äldreminister Åsa Regnér angående papperslösa barns rättigheter. Interpellationen, som ska behandlas i riksdagen den 24 januari, berör direkt en av de punkter vi tagit upp i vår skrivelse. Den kan läsas här.