Såg du filmen Ett rop från Syrien på TV igår kväll? En fruktansvärt otäck film. Men verklighet. Så har barnen det, faktiskt inte så långt härifrån. Och inte bara i Syrien.

Sedan min tid på Rädda Barnen har jag alltid haft en särskild kärlek till Jemen. Där var jag på flera besök, ofta i samband med så kallade ”fact finding missions”, under den tid Jemen ännu var ett delat land. I dåvarande Sydjemen byggde Rädda Barnen upp ett barnhälsovårdsprojekt. Och dåvarande Nordjemen besökte jag efter en jordbävning i höglandet. Jag blev förälskad i det vidunderligt vackra landskapet, och jag blev tagen av den generositet, värdighet och humor som präglade många av dem jag mötte.

Nu är Jemen en enda nation, men motsättningarna är större än på mycket länge. Ett blodigt inbördeskrig rasar sedan ett par år tillbaka, och det förvärras av den inblandning som sker av omgivande stater. Iran stöder de shiamuslimska så kallade huthierebellerna, medan Saudiarabien ger sitt stöd till den sunnimuslimskt dominerade regeringsmakten. Saudikoalitionen får i sin tur stöd av väst. Amnesty har i en skarpt formulerad rapport nyligen fördömt USA och Storbritannien för den massiva vapenhjälp de ger till Saudiarabien, samtidigt som de med andra handen bistår offren i Jemen. Tala om dubbelmoral!

Idag larmar UNICEF i en ny rapport om vad som är på väg att ske med barnen i Jemen. Det är i sanning en omskakande läsning. Här, som exempel, bara några siffror som sammanfattar året 2016:

• Över en halv miljon barn lider av akut undernäring
• Antalet barn som dödats i striderna har ökat från 900 till 1500
• Antalet allvarligt sårade barn har ökat från 1300 till 2450
• Antalet barn som rekryterats som barnsoldater har ökat från 850 till 1580
• 212 attacker riktades direkt mot skolor, jämfört med 50 året dessförinnan
• 93 attacker riktades direkt mot sjukhus och vårdcentraler, jämfört med 63 året dessförinnan
• Andelen fattiga och rent utblottade familjer har skjutit i höjden, vilken bland annat har lett till att två tredjedelar av flickorna nu blir bortgifta innan de fyllt 18 år, jämfört med cirka 50 procent tidigare - trots omfattande kampanjer för att minska antalet barnäktenskap.

Det är svårt att ta in allt som händer i världen idag. Vi som arbetar för och med barn har i sanning en tung tid. Det är inte mycket vi kan göra. Men vi får göra vad vi kan - ingenting annat är anständigt. Här kommer mitt förslag, kanske inte så fantasifullt men ändå:

Blir världsförälder i UNICEF!

Eller månadsgivare i Rädda Barnen!

Eller ge ditt stöd till någon annan organisation du litar på! Vi måste hjälpas åt nu.

När regnet upphör och eftermiddagssolen blir synlig mellan molnen vandrar vi ner i S:t Larsparken. Scilla och snödroppar har tagit över, fjolårslöven får maka på sig. Så är det varje vår. Men i år är det en dikt som börjar ljuda inom mig:

Scillan blånande i backen
mot entrén till hjärtkärlkliniken
Rysk blåstjärna
Scilla siberica
Kromosomtal 2n = 12

Vad rör mig
scillans kromosomtal
Scillan är blå
Ändå

Pingstliljorna vita
Narcissus poëticus

Dikten ingår i Bodil Malmstens sista diktsamling, Det här är hjärtat (utgiven 2015 av Rönnells antikvariat i samarbete med Bonniers). Diktsamlingen är en starkt berörande sorgesång över en förlorad vän. Nu är också Bodil Malmsten död sedan ett drygt år. Vi saknar henne.

Att jag kom att tänka på den här dikten berodde nog också på att jag igår var på besök hos min hjärtläkare. Vi hade ett bra samtal om livsstil och arbetstempo och justerade mina mediciner. ”Men jag tycker i alla fall du känns väldigt frisk och vital”, messade en av mina döttrar uppmuntrande när hon hörde att jag varit på undersökning.

Så känner jag mig ju också. Och tacksam. Tänk att också i år få se den lilla blåstjärnans försynta segertåg! Det finns mycket att oroa sig för i världen idag, men …

scillan är blå - ändå.

 

Mycket har redan skrivits om Amanda Kernells prisbelönta film Sameblod. Filmen handlar om den samiska flickan Elle Marja, som först revolterar mot det rasistiska förtryck hon och hennes kompisar utsätts för, bland annat i sameskolan. Men som just därför får ta så mycket stryk att hon för att överleva lämnar inte bara Sápmi utan sin samiska identitet, beger sig till Uppsala och utbildar sig till lärare. I filmens starkt berörande ramberättelse är hon till slut tillbaka i sin hembygd för att vara med vid den yngre systerns begravning.

Lene Cecilia Sparrok och Maj-Doris Rimpi har med rätta lovordats för sina rolltolkningar av den yngre respektive den äldre Elle Marja. Det som gör djupast intryck på mig är berättelsen om den skam som diskriminering eller rent förtryck ofta leder till och hur få utvägar som till slut står till buds. Inte sällan är det just som i filmen: det är den som gör revolt mot förtrycket som får lida mest och som till slut står inför valet mellan total underkastelse eller flykt. Elle Marja flyr - och vem kan kan klandra henne? Men hon uppfattas av många som en svikare, och sveket kommer också att bli en del av hennes självbild.

Just så fungerar det koloniala eller etniska förtrycket, och den som inte själv varit utsatt för det kan ha svårt att förstå hur det på djupet kan skada själen, inte minst hos en människa med empati, samvete och rättspatos. Det är så lätt för till exempel en sådan som jag att vara stolt över den tunna samiska rottråd jag har. Det kostar mig ingenting. Men för många har priset för den tillhörigheten varit rent omänskligt högt. Den skam som Elle Marja är bärare av borde förstås i stället bäras av majoritetssamhället. Hur mycket förstår vi? Vad har vi lärt?

I en artikel i dagens DN kommer Elisabeth Åsbrink in på liknande tankar när hon kommenterar filmen Citizen Schein. Hon berättar om Harry Scheins förtvivlade försök att bli av med sin judiska identitet, associerar till sin egen livshistoria och skriver:

Hur ska man förstå utsatthetens skam? Hur ska jag förklara min egen uppväxt med ständiga uppmaningar från en av mina föräldrar att aldrig, aldrig avslöja för omvärlden att jag var judisk. Ingen fick veta.

Så mycket lättare vi kunde förstå både oss själva och det som händer i världen nu om vi kunde ta till oss sådant som vi faktiskt redan varit delaktiga i på nära håll. Om vi kunde förstå utsatthetens skam. Och majoritetssamhällets totala skamlöshet.

Mellan de flera tusen år gamla stentemplen Ħagar Qim och Mnajdra blir vi stående och blickar ut över Medelhavet. Utanför Maltas södra kust ser vi den lilla ön Filfla, fridlyst på grund av att så många fåglar häckar där. Någonstans halvvägs ut mot ön sänktes den 4 mars 1927 Sir Walter Norris Concreve, Maltas dåvarande guvernör, till havets botten vid en högtidlig sjöbegravning. En minnessten vid stranden berättar om händelsen.

Jag tänker på alla de tusentals män, kvinnor och barn som nu också ligger begravda i havet, utan något värdigt avskedstagande, utan minnesstenar. De var på väg mot Europa, för dem en hoppets kontinent. I en viktig artikel på DN Kultur idag återger Carsten Jensen vad den tyske socialdemokraten Martin Schultz sagt i en intervju i Der Spiegel:

Det flyktingen bär med sig är mer värt än guld. Det är något som på senare år på ett eller annat sätt måste ha glidit oss ur händerna. Det är den orubbliga tron på Europa.

Den orubbliga tron på Europa … Malta har tidigare gjort en stor insats och har tagit emot många flyktingar från Afrika. De som kommer nu får bo avskilt i ett inhägnat och välbevakat område bortom flygplatsen, i enkla boendecontainrar staplade på varandra. Men de flesta av dem som lyckas ta sig över havet hamnar nu i Italien eller Grekland. I Syrakusa på Sicilien möter vi en grupp afrikanska pojkar i 15-16-årsåldern, just utkomna från polisens immigrationskontor på ön Ortigia. Glada ser de på de tillfälliga uppehållstillstånd de håller i sina händer. Den italienska kvinna som har hand om pojkarna ler stort och gratulerar. Men vad händer med dem sen?

Vid Medelhavets stränder blir allt så tydligt. Och samtidigt så overkligt. Vilka är de som kommer? Vad bär de med sig? Är det mer värt än guld? Och vilka är vi? Vad bär vi med oss? Är vi inte alla nyanlända i den tid vi hamnat i nu? På vandring. Pilgrimer.

Allt sker så snabbt just nu. Risken är att vi börjar springa själva, att vi också flyr och rusar runt i panik tills vi drabbas av en inre systemkollaps som drabbar både hjärta och hjärna. Men en pilgrim ska vandra långsamt. Som Jonas Jonson uttrycker det i sin pilgrimspsalm (915 i Svenska psalmboken):

… endast den som färdas sakta/ ska hinna målet för sin längtan.

Så låt oss vandra sakta, behålla vår orubbliga tro, le mot dem som kommer i vår väg och se att blomningen på sluttningarna ned mot Medelhavet är som allra vackrast just nu.