Veckan som gått har för mig handlat om hur vi ska kunna behålla vårt hopp i en tid med många mörka moln på himlen. Min bror Bengt har varit på besök. I onsdags hade vi ett samtal på Domkyrkoforum här i Lund på temat Världens barn och himlens stjärnor. Bengt och jag har genom åren hunnit prata om det mesta, men det här var faktiskt första gången som vi gjorde det offentligt. Det blev en lyckad kväll, tycker jag - och till det bidrog i allra högsta grad Stella Wallberg och Tekla Nilsson med sitt klarinettspel! Att se och lyssna till dem - vem kan göra det utan att repa mod på nytt?

Kvällen därpå ledde jag ett samtal i Västerkyrkan där Bengt och prästen Ulrica Fritzson medverkade. Temat var: Ärligt talat - finns det hopp? Om den paradoxala verkligheten och det konkreta hoppet. Samtalet pendlade mellan Bengts oro för att vi inte tar klimathotet på allvar och Ulricas erfarenheter av försoningsarbete. Ett allvarligt tema, men båda pekade på hoppets möjlighet. Under förutsättning att vi vågar se verkligheten som den är.

Och igår talade jag på Världskulturmuséet i Göteborg vid en temadag anordnad av Rosengrenska stiftelsen. Många av åhörarna är starkt engagerade i arbetet för och med barn på flykt. Och med den verkligheten som utgångspunkt reflekterade jag över hoppets möjlighet. Talet kan laddas ner via länken nedan.

Ärligt talat - visst finns hopp!

Idag gick det inte längre. Jag klarade inte av att leva i den våldsbubbla som vi hamnat i. Inte nog med det vansinniga terrordådet i Stockholm. Alla dessa åsikter, alla höga röster. Allt hat som gror. Var finns hoppet? Kanske i tystnaden, i leendena vi möter varandra med på gångvägen och i butiken.

Vi åker ut till Måryd och går den vända vi brukar göra varje vår. Backsipporna kryper upp ur fjolårsgräset. Och nere vid bäcken har de första gullvivorna vågat sig fram. Vi sätter oss i gräset och lyssnar på alla ljud. Vinden i trädkronorna, den porlande bäcken, en hund som skäller, låga röster från två kvinnor som går förbi.

När vi kommit hem och fått vårt trekaffe går jag till förskolan och hämtar min dotterdotter. Hon frågar om jag mött någon som blivit påkörd av en lastbil. ”Du är ju doktor”, säger hon. Vi går hemåt i sakta mak. Hon klättrar högst upp i en klätterställning på gården. Sen går vi in, dricker juice och spelar fiol. Som livet. Som våren.

Så blev det då äntligen dags för Wolf Erlbruch. I veckan utsågs han till årets Almaprismottagare. Mycket välförtjänt! Ur juryns motivering saxar jag:

Wolf Erlbruch gör viktiga livsfrågor tillgängliga och hanterbara för läsare i alla åldrar. Med humor och värme djupt rotad i en humanistisk grundsyn visar hans verk det lilla i det stora.

Jag kan inte annat än hålla med. Erlbruch är en underbar illustratör. Och när han ibland skapat egna bilderbokskonstverk, alltså stått för både text och bild, har resultatet blivit smått magiskt. Anden, Döden och Tulpanen är där min absoluta favorit.

Så ett stort Grattis från mig till både Wolf Erlbruch och till juryn! Läs gärna mer om pristagaren och juryns hela motivering på Almas hemsida.