Bilden här ovanför visar del av skulpturgruppen Varvsarbetarna av den dansk-färöiske bildhuggaren Hans Pauli Olsen. Gruppen finns sedan tre år uppställd utanför Varvsmuséet i Helsingör. Lite vid sidan av. Den här dagen i slutet av maj är den centrala delen av Helsingör nästan översvämmad av kringströvande och shoppande svenskar på dagsutflykt. Men här borta på baksidan av det nybyggda Kulturvarvet är vi bara några få som vandrar omkring.

Det har gått ett par veckor sedan jag fyllde 75. Jag har levt ett långt och aktivt liv. Arbetet har varit viktigt för mig, precis som för varvsarbetarna framför mig. Inte kroppsligen lika slitsamt kanske, men ibland tungt ändå. Nyss bläddrade jag på måfå i mina gamla bloggnotiser och hamnade på en från den 2 maj 2010 med rubriken Dags att lägga föreläsarskorna på hyllan! För mer än sju år sedan! Hur blev det med det? Jag har gett ut sex böcker sedan dess. Och föreläst har jag gjort. Inte minst under det senaste året. Mest om barn på flykt. Behovet av fortbildning på det temat har varit näst intill omättligt, och jag har försökt bidra så gott jag har kunnat.

Men nu får det vara nog. Nu får andra ta över. Inte så att jag börjar känna mig färdig för muséet. Men jag längtar mer och mer efter att få vandra omkring lite vid sidan av. Som här i Helsingör idag. Jag har redan varit en stund i karmelitklostret och St. Mariæ kyrka, där Diderik Buxtehude en gång satt vid orgeln - hit går jag alltid när jag är i Helsingör.

Nu lämnar jag varvsarbetarna, fortsätter genom trängseln över Axeltorv och beger mig söderut i stan. När jag viker av in på Munkgade och Sortebrødrestræde, bara ett stenkast från Stengade med alla sina butiker och stånd, är det plötsligt nästan folktomt igen. Här låg för länge sedan det kloster där dominikanermunkarna, svartbröderna, höll till. Nu är kvarteret en liten oas mitt stan. Här stämmer allt med den sinnesstämning jag befinner mig i nu. Och på båten hem smakar kaffet riktigt gott igen.

 

I en krönika i DN den 19 maj skriver Magdalena Ribbing om småordens betydelse, alltså de där korta fraserna som vi utväxlar när vi möter varandra. De betyder mer än vi tror, menar hon. Ett av hennes (varnande) exempel är hämtat från besöket i en butik:

I affären säger vänlighets­utbildade försäljare numera efter avslutat köp:

– Ha en bra dag.

Det vanliga svaret i dag är:

– Ummm.

Jag hade det exemplet i tankarna när jag besökte systemet för att inhandla en flaska vin till helgen. Ja, jag vet att det inte bara är Kristi Himmelfärdsdag idag utan också Folknykterhetens dag. Så var det i alla fall tidigare, men jag prioriterar himmelsfärden.

Hur som helst: jag var alltså på systemet och närmade mig kassan med vinpavan i handen. Framför mig stod en kvinna i 45-årsåldern, som just ställt upp sina två flaskor på rullbandet. Samtidigt var hon inbegripen i ett samtal i mobilen. Mannen i kassan slog in kostnaden och såg upp mot henne, men hon såg inte tillbaka. I stället försökte hon med sin lediga hand frigöra ett betalkort ur en minimal plånbok. Det gick så där, vilket hon berättade för sin vän i telefonen:

”Förlåt mig, jag står på systemet och ska försöka betala, men det är inte så lätt, ha!”

Kassören såg på henne och frågade vänligt:

”Sa du nåt till mig?”

Hon såg inte tillbaka, knappade in sin kortkod och fortsatte samtalet i mobilen:

”Nejnej, det var ingenting, han frågade bara om jag pratade med honom, men det gör jag ju inte!”

Så lade hon snabbt ned vinflaskorna i en medhavd tygväska och försvann, fortfarande med telefonen mot örat. Inte en blick, inte ett hej.

Mannen i kassan log uppgivet och skakade lätt på huvudet. Jag log tillbaka men funderade sen på om jag borde ha sprungit i fatt henne:

”Vad håller du på med? Vet du ingenting om småordens betydelse? Kom tillbaka! Gör om och gör rätt!”

Så blev det inte. Jag var för långsam. Eller för feg. Men det var inte bara hon som försvann ut genom den där dörren. Det var något annat också.

Ingen som sett Dan Josefssons dokumentärtrilogi om fallet Kevin kan väl undgå att bli upprörd. Säkert kommer programmen att leda till en omfattande debatt. En ny förundersökning har också inletts. I det här inlägget vill jag begränsa mig till några principiella synpunkter:

Vad som står alldeles klart är att polisen använt förhörsmetoder som inte på något sätt kan försvaras. I gårdagens Aktuellt kallade Leif GW Persson metoderna för ”psykisk misshandel”. Jag vill gå ett steg längre: att utsätta så små barn för så långa och pressande förhör utan att en förälder eller annan person fick vara med som stöd för barnet kan inte kallas för något annat än psykisk tortyr.

Det finns en omfattande kunskap om att uppgifter som kommer fram vid förhör under tortyrliknande former inte är tillförlitliga och aldrig kan tillmätas bevisvärde. Vad polisen här gjorde var alltså att fullständigt sabotera möjligheterna att lösa fallet.

Det finns också en tydlig barnrättsaspekt på det hela. Förhören med barnen hölls 1998. Då hade det gått åtta år sedan Sverige ratificerade FN:s barnkonvention. I och med det var svenska myndigheter skyldiga att följa vad som står skrivet i konventionen. I artikel 40 sägs följande:

Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället.

De förhör som hölls med de båda misstänkta pojkarna bröt mot varje princip i denna artikel.

Flera psykologer hade viktiga roller i fallet Kevin. Den som mest fått figurera offentligt är Sven-Åke Christiansson, vars auktoritet redan 1998 var starkt ifrågasatt. Men i programmen sägs att också andra barnpsykologer satt med och följde förhören. Det är för mig fullständigt obegripligt att de inte ingrep och stoppade den tortyr som faktiskt pågick. I de yrkesetiska principer som Nordens psykologer samma år enades om sägs bland annat följande:

Psykologen respekterar individens grundläggande rättigheter, värdighet och värde och uppmärksammar att hans/hennes kunnande inte används för att kränka, utnyttja eller förtrycka individen …

Psykologen medverkar inte i aktivitet som syftar till att med fysiska eller psykiska tvångsmedel (”indoktrinering”, ”hjärntvätt”, tortyr) – eller hot om sådana tvångsmedel: avtvinga någon information eller bekännelse

förmå någon att röja, förneka eller ändra egen eller andras livsåskådning, politiska, religiösa eller etiska övertygelse

samt försöker aktivt förhindra att psykologisk kunskap används i sådana aktiviteter.

Den eller de psykologer som deltog vid dessa förhör hade uppenbarligen ingen kunskap om professionens egna yrkesetiska principer - eller valde att bortse från dem. Jag utgår ifrån att Etikrådet vid Sveriges psykologförbund granskar de deltagande psykologernas roll. Frågan om psykologers liksom läkares och socionomers medverkan i aktiviteter av det här slaget har nämligen stor principiell betydelse.

Det är just i ovanliga och känsloladdade skeenden som mänskliga rättigheter och yrkesetik måste ges högsta prioritet. Jag kan inte undgå att på nytt citera Timothy Snyder, vars nya bok On Tyranni jag skrev om i min tidigare bloggnotis:

Professional ethics must guide us precisely when we are told that the situation is exceptional. Then there is no such thing as ”just following orders.” If members of the professions confuse their specific ethics with the emotions of the moment, however, they can find themselves saying and doing things that they might previously have thought unimaginable.

 

Jag är just hemkommen efter en vecka i Boston och på Cape Cod. I USA talar alla om Donald Trump. I de kretsar jag rörde mig är oron stor. Vad är egentligen på väg att ske i USA? Och i Europa?

På vägen hem läste jag en liten men oumbärlig bok på just det temat, Timothy Snyders nyutkomna On Tyranni:Twenty Lessons from theTwentieth Century. Timothy Snyder är professor i historia vid Yale University, specialiserad på Europas historia under 1900-talet. Han har tidigare skrivit flera uppmärksammade böcker på det temat, bland annat den bok som kom på svenska i fjol, Den svarta jorden: förintelsen som historia och varning.

Den nya boken är skriven i ett slags förtvivlan över den utveckling Snyder tycker sig se i USA idag. I tjugo korta betraktelser försöker han formulera ett slags motståndsstrategi - enkla och tydliga råd till oss alla om hur vi ska kunna stå emot de hot mot en levande demokrati som han anser blir alltmer uppenbara, både i Europa och i USA. Snyder menar att historien aldrig upprepar sig, men att det finns en hel del att lära av den. Han pekar på en rad likheter mellan Europas utveckling under 1930 - 1940-talen och det vi ser hända idag. Snabbare än vi riktigt fattar det kan demokratiska grundvärden urholkas och väg banas för nya former av envälde och tyranni.

Det här är en bok som alla borde läsa! Jag hoppas den snart kommer i svensk översättning. Men den engelska texten är lättläst, rakt på sak och tillgänglig för de flesta. Här kommer ett litet smakprov från ett av de kapitel som berör mig själv mest, det om yrkesetik. Snyder beskriver hur förödande följder det fick när både läkare och andra under hitlerismens och stalinismens eror övergav sina etiska koder och ställde sig till maktens förfogande. Och han avslutar det avsnittet med följande uppfordrande maning - och varning:

Professional ethics must guide us precisely when we are told that the situation is exceptional. Then there is no such thing as ”just following orders.” If members of the professions confuse their specific ethics with the emotions of the moment, however, they can find themselves saying and doing things that they might previously have thought unimaginable.

 

De två senaste böcker jag läst har en del gemensamt, trots att de är så olika. Judas av Amos Oz är en stor läsupplevelse. Amos Oz hör till mina absoluta favoritförfattare, och jag hoppas han snart får Nobelpriset. Och den här boken måste vara en av hans starkaste. Här avhandlas livsfrågor av allra största vikt, framför allt frågor om vad svek och förräderi är - och inte är. Författaren låter olika perspektiv ställas mot varandra och överlämnar en hel del arbete till läsaren, vilket jag uppskattar. Boken sista mening lyder, helt följdriktigt:

Och han stod där och undrade.

Amos Oz skriver på hebreiska. En som förälskat sig i hebreiskan, eller rättare sagt den gamla bibliska hebreiskan, är Lina Sjöberg från Uppsala, som 2014 kom ut med boken Ofromma bibeltolkningar, där hon på ett ovanligt uppfriskande sätt närläser några berättelser ur Gamla testamentet. En bok att bli glad, utmanad och berikad av. Nu tycker jag inte författarens bibeltolkningar är så ”ofromma”, snarare kärleksfullt egensinniga. Och hur slutar då hennes bok. Jo med meningarna:

… den text som drivs av undran önskar inte svar av sin läsare. Den vill att jag fortsätter undra.

Och det gör jag. Och lever.