Jag samlar på änglar. En av de mest praktfulla hade Nora med sig efter en resa i Centralamerika. Jag behöver änglarna som motvikt mot all djävulskap som ständigt gör sig påmind. Också inom mig själv ibland.

Jag tänker ibland på det gamla ordstävet: När fan blir gammal blir han religiös. Några frågor bara: Varför ”han”? Vem har sagt att Djävulen är en man? Och: Är det verkligen sant?

För mig stämmer det nog. Frågan är väl bara vad begreppet ”religiös” ska ges för innebörd. Att vi med stigande ålder börjar fundera mer på livets mest grundläggande frågor är väl inte så konstigt. Igen. Ibland känner jag mig som femton på nytt. Så upplever jag det ofta, inte minst när jag drömmer på natten. Att jag är i alla åldrar på samma gång. Som om tiden dansar snoa.

Men det händer mer: När fan blir gammal blir hen aktivist! Jag märker det på mig själv, och jag ser samma utveckling hos en del andra i min ålder. När vi får mer tid för oss själva och mer tid att sitta vid datorn blir vi alltmer upprörda över sakernas tillstånd. Så här får det ju bara inte gå till! Dags att agera! Här ska sägas ett sanningens ord!

Vi känner oss också äntligen fria att göra det. Vi har inga positioner som behöver bevakas - vår lysande framtid ligger bakom oss. Och inte behöver vi ta hänsyn till vad andra på vår arbetsplats eller i våra andra nätverk anser. Vi är inte där längre. Och för övrigt kan också de må gott av klara budskap. Kanske dags för det!

Men det är här vi behöver se upp. För när vi inte längre finns där mitt i den motsägelsefulla verkligheten, bland alla de obekväma människorna som envisades med att säga emot, så finns viss risk för att vi seglar iväg. Och så blir vi alltmer kategoriska. Vi vet hur saker och ting ligger till. Och där någonstans börjar vi bli farliga. Som vilka fundamentalister som helst.

Det är när jag märker sådana tendenser hos mig själv som jag ser på mina änglar. Först trumpetar de så att jag ska vakna till: ”Hallå, Lars! Kolla fakta lite bättre! Och tänk ett varv till - nej två!”

Och så kommer de med ett råd som jag inte trodde var gångbart bland änglar:

”Varför inte bilda en Fan Club? Där ni gamla glada aktivister kan utbyta tankar. Men framför allt hålla koll på varandra! Ni behövs, men ni har inte alltid rätt!”

Surt. Men så bra att änglar finns. Och så bra att vi behövs.

Det är midsommar, och vi samtalar om vår stund på jorden. Om klimathotet, de ökade flyktingströmmarna och vårt eget åldrande. Ett tjugotal personer på en lägergård.

Så gör vi en utflykt till Råda säteri och går en tur längs med Rådasjön. En bit upp i skogen ligger ruinen på Labbera. En skylt intill berättar om Martina von Schwerin som fick ärva godset av sin far Martin och då ”lät bygga ruinen på 1830-talet”. Den skapades ”för att förhöja naturens romantik.”

En ruin byggd som en ruin, som i sin tur förfallit ytterligare. Undrar vad de tänkte som fick göra jobbet och bära all sten upp på den höga kullen.

På en av stenarna finns en inskription på latin: ”Sic redit in nihilum quod fuit ante nihil.” Det betyder: ”Så återgår till livet, vad förut intet varit.” Stenen är kluven itu, och tydligen kan den ha varit det från början.

Inskriptionen kan läsas som en nyckel för att vi ska förstå det märkliga bygget. Eller kanske som en ironisk kommentar av någon som hade svårt att hänga med på noterna? Men vi som ägnat helgen åt att fundera över vad som ska hända med vår planet får andra associationer. Kanske i linje med det lakoniska konstaterande Maria Gunther avslutar en kommentar med i söndagens DN:

För att överleva som mänsklighet måste vi ta bättre hand om vår planet. Den kommer att överleva utan oss. Men vi kan ännu inte överleva utan den. Vi har ingen annan att flytta till.

Men vi har alltid funnits. Och blir ju kvar. I någon form. Visst ska vi göra allt vi kan för att vårda vår planet. Ingenting annat anstår oss som människor. Men ibland känner jag en märklig tröst i den tanke jag formulerar och utvecklar i min bok Det blå arkivet:

Jag tänker att allt som är jag just nu kommer att användas. Varje atom, i nytt liv. Vi kommer från stjärnstoft och ska bli det igen. Alla är vi del i ett ofantligt, fantastiskt kretslopp där ingenting går förlorat. Och på samma sätt tror jag att varje tanke jag tänkt, varje känsla jag känt, också kommer till användning. Varför skulle det inte vara så?

Så är det riktig sommar igen. Dags att lägga klimathot, flyktingkris, Trumpadministration och terrorhot åt sidan en stund. Jaja, jag vet … ingenting blir bättre av att vi inte tänker på det. Men själen behöver återhämtning ibland för att vi ska orka stå ut och för att vi ska orka engagera oss utan att drabbas av förenklingar och missmod.

Så tillsammans med Gunnel, min dotter Anna och min dotterdotter Stella vandrar jag en solig söndagseftermiddag ut från stan. Mot nordost, genom Brunnshög, vår nya stadsdel, mest känd för den nya forskningsanläggningen ESS. Men här ute pågår också mer jordnära verksamhet. Vi besöker Brunnshögs kojskog, öppen för alla barn som vill bygga kojor genom att fläta pilslanor - ett helt underbart initiativ tycker en gammal kojbyggare som jag. Så går vi förbi Lunds stadsodling och kommer till slut ut på själva Lundaslätten, långt mer omväxlande än den från början ter sig för en som tidigare mest levt norr om Mälardalen och i Västerbottens inland och fjälltrakter.

Och plötsligt, mitt i detta stora lugn, har jag börjat skissa på ett nytt bokprojekt. Det får gro sakta i sommar. Sedan blir det skriva av. Vad härligt det ska bli! Mycket annat lägger jag åt sidan nu - eller lämnar över till yngre och mer kompetenta vänner. Men skrivandet klarar jag mig inte utan.

”Krona på krona” frågades det efter i korsordet jag löste igår. Rätt svar visade sig vara ”myntbild”. Konstigt ord. Men okej - här är den.

Jag har inte så många enkronor kvar. Igår samlade jag nämligen ihop mig, tog plastburken med nästan alla kronor jag sparat på mig genom åren och begav mig till banken. Jag hade räknat dem noga. 400 kronor. Att det fanns kvar så många! Trots att jag de senaste åren ofta tagit grabbnävar ur burken för att ha något att lägga i alla framsträckta muggar på stan.

Lite oro kände jag: Skulle banken ta emot alla dessa slantar? Men så bemannande jag mig: Vad är det för tid vi lever i om vi ska behöva känna dåligt samvete för att vi vill sätta in pengar på banken!

Damen på andra sidan bankdisken såg ändå vänlig ut, samtidigt som hon spände ögonen i mig: ”Är du kund hos oss?” Javisst, stammade jag fram. ”Du har alltså konto här?” Ja, flera till och med. ”Har du räknat pengarna?” Javisst, det är 400 kronor. Prick! ”Okej, jag är snart tillbaka.”

Hon försvann bakom en stängd dörr med alla mina pengar, och några minuter gick. Så var hon tillbaka:

”Jag är ledsen över att behöva säga det, men du hade räknat fel.” Jaha, sa jag och såg säkert både osäker och bekymrad ut. ”Du sa att det var 400 kronor, prick. I själva verket var det 401!”

Där, äntligen, kom skrattet. Först hennes, så mitt. ”Ha nu en riktigt skön helg!” sa hon och log. Eftersom jag kände mig både omskakad och nyrik gick jag direkt till konditoriet på andra sidan gatan och beställde en räksallad. Och tänkte att så mycket ränta på pengarna var det länge sedan jag fick. Åtminstone på banken.

Så sorgligt att Ulf Stark är död, bara 72 år gammal. En så vital, levnadsglad och verksam person. Mitt i steget. Jag hade glädjen att få lära känna honom lite, och vi hade några både roliga och underfundiga samtal. Ett av dem på älgfarmen i Balsjö!

Den av Ulf Starks böcker som jag läst flest gånger är nog Min syster är en ängel, som handlar om sorgen efter en syster som aldrig fick födas. Boken gavs ut av Alfabeta förlag år 1996 och är illustrerad av Anna Höglund. Den fick Augustpriset samma år.

Anna Höglund har också illustrerat två av mina andra Stark-favoriter. Först klassikern Kan du vissla Johanna (Bonniers Juniorförlag 1992). Boken har fått en rad priser och har också filmatiserats. Sedan några år finns den i nyutgåva från Lilla Piratförlaget. Och så den helt underbara Pojken, flickan och muren (Berghs 2011), en poetiskt skimrande berättelse om barns längtan - med stark politisk laddning.

Ulf Stark hade förmågan att närma sig svåra livsfrågor på ett både insiktsfullt och humoristiskt avväpnande sätt. Han har varit nominerad till Alma-priset, och jag tror inte jag begår någon indiskretion om jag berättar att han, åtminstone under min tid i juryn, nog räknades till de hetare kandidaterna. Nu blev det inte så, och känner jag Ulf rätt tar han det med jämnmod. Istället har han fått återförenas med sin syster. Nu är de på samma sida muren, och äntligen kan de leka tillsammans. Medan vi får minnas Ulf med glädje och värme.

Tillsammans med min dotter Signe och min dotterdotter Lima cyklar jag norrut längs Ölands nordvästra kust och kommer till Byrum. Här finns Ölands enda raukar. På en informationstavla från Länsstyrelsen läser vi att ursprunget till dessa formationer är att söka 490 miljoner år bakåt i tiden, då kalkstenen började lagras i de korallrev som fanns här då.

I senaste numret av tidskriften Nature berättas att man i Jebel Irhoud i Marocko funnit skelettrester som tycks höra till våra Homo Sapiens-urfäder och -mödrar och som har daterats som 315 000 år gamla. Ett fynd som bedöms som sensationellt. Tidigare säkra fynd har varit bara 195 000 år.

490 miljoner år … 315 000 år … Hur länge kommer vi att finnas kvar här på jorden om vi inte samlar oss nu? 490 år? 315? Planeten kommer förstås att överleva utan oss och utan alla de övriga arter som försvinner. Raukarna står säkert kvar här. Men visst känns det sorgligt.

Jag står och ser på Lima som doppar fötterna i det ännu försommarsvala vattnet. Jag har just läst en skrift om klimatet och världens flyktingströmmar utgiven av UNHCR, The Environment & Climate Change. Redan nu tvingas varje år närmare 30 miljoner människor att lämna sina hem på grund av klimatförändringar och naturkatastrofer. En per sekund, året om. Och UNHCR förutspår en snabb ökning om ingenting görs. Ett problem är att sådana klimatflyktingar inte får flyktingstatus. De räknas som ”ekonomiska migranter”.

I dagens DN går Mikael Odenberg till rätta med den politik Moderaterna för idag. Han kräver en nyorientering och skissar på ett program. Inte ett ord om klimatet. Däremot några om flyktingar:

Om vi ska kunna var humana mot verkligt behövande måste vi vara desto tuffare mot ekonomiska migranter. Betydligt snabbare beslut om utvisning är därför nödvändiga.

Så var det med det. Något annat var kanske inte heller att vänta. Vi har lång väg kvar.

Vi cyklar hemåt i kraftig motvind. Men alvarets försommargrönska omger oss. Jag tänker på Lima igen. Hon kommer kanske också att få barn. Och barnbarn. Hallå herrar Trump och Odenberg! Hallå alla ni andra! Vi måste börja nu. Ingenting annat är anständigt.

Det är pingst - just efter Donald Trumps beslut att USA ska lämna Parisavtalet. Det är pingst - med nytt terrordåd i London. Det är pingst - och det regnar i Lund. Var finns den livgivande anden? Var finns hoppet?

En dag i veckan som gick vandrar Gunnel och jag ner i Sankt Lars-parken och blir stående framför ett evighetsträd. Ett av de träd som märktes ut i ett projekt som Lunds kommun bedrev under åren 2002 - 2004. Träd som ska få stå kvar, även om de dör. Som hem för insekter, svampar och andra organismer. Till gagn för den biologiska mångfalden. Det här trädet har fått nummer 510.

Det ser trotsigt ut där det står med armarna lyfta mot skyn. Som ett kraftfullt Y, tycker jag först och kommer att tänka på Bengt Lindströms jätte-Y strax intill Sundsvalls flygplats. Men Lindströms Y är gjort av betong. Här i parken har naturen skapat själv, om än på gamla dar med visst bistånd av en kunnig arborist.

När vi stått här en stund förvandlas Y-et till ett lika kraftfullt V - ett trotsigt segertecken! Just den hoppets symbol vi behöver. En naturens egen motdemonstration: ”Här finns mer överlevnadskraft och tåga än ni tror! Men kom och hjälpt till då! Stå inte bara där och glo! Hade ni tänkt att vi ska fixa planetens överlevnad på egen hand?”

Kanske också vi borde förses med brickor: ”Evighetsambassadör.” Hur många brickor ska vi beställa?