Idag finns en artikel i Expressen om mina åtta råd om barnuppfostran. I artikeln berättas om Lisa Brundell som hade fött sitt andra barn och då fick med sig hem en lapp med råden. Hon gillade dem och och lade ut dem på Facebook, där de snabbt fick spridning. Så roligt!

Råden är hämtade från min bok Växa - inte lyda. Per Johansson, min redaktör på Norstedts, kom på att vi kunde utforma dem som en hustavla. Man kan lätt ta loss det lösa omslaget till boken, vända det ut och in och sätta upp det på väggen eller kylskåpsdörren. Boken finns i bokhandeln. Jag har också själv läst in den som ljudbok.

I Expressen återges råden i förkortad form. Och i den version som nu spritts på Facebook har ett lustigt fel insmugit sig i råd nummer 4. I min ursprungliga version sägs att ett barn behöver ”en koja att gömma sig i och en storsten att klättra upp på”. Ordet ”storsten” är nog lite norrländskt. Det är helt enkelt en stor sten! Typ ett så kallat flyttblock. När vi bodde på Ljusåker i Västerbottens inland fanns en sådan härlig storsten på gården, och där satt barnen ofta uppflugna med utsikt ut över hela dalen. Men i Facebookversionen har det blivit en ”skorsten” - och på en sådan ska kanske barnen ändå inte vara!

Så här kommer nu originalversionen:

Tro alltid barnet om gott!

Utgå ifrån att barnet vill dig väl och gör vad det kan för att samarbeta!

Ge barnet en stund varje dag då du är absolut närvarande och har hur mycket tid som helst!

Finn en återkommande stund, till exempel strax innan barnet somnar, och låt den bli helig!

Läs, berätta och sjung!

Läs för barnet varje dag! Berätta egna sagor, historien om dig själv och om hur det var när barnet var litet! Sjung de sånger du hörde som barn - och gärna några nya!

Lek – och låt barnet leka!

Lek gärna tillsammans med barnet, men låt det också leka och fantisera på egen hand! Ge det en koja att gömma sig i och en storsten att klättra upp på!

Respektera ditt barns integritet!

Erkänn barnets rätt att ha sina tankar och drömmar i fred! Kräv inte full insyn i barnets liv, minnen eller framtidsplaner! Läs aldrig barnets brev eller dagbok!

Ha så få fasta regler som möjligt - men gott om tålamod!

Skilj mellan det du vill bestämma, det som barnet ska få bestämma och det som ni ska besluta gemensamt! Låt barnet få göra misstag och lita på att det lär av sina erfarenheter!

Bevaka barnets rätt till en känsla av värdighet och värde!

Använd aldrig bestraffningar som kan kränka barnet, och låt ingen annan göra det heller! Be om förlåtelse om du gör bort dig!

Öppna ditt hem, bry dig om barnets kompisar och engagera dig i vad som händer i förskolan och skolan!

Lär känna och respektera andra barn än ditt eget så kommer du att bli känd och respekterad tillbaka!

För någon vecka sedan var jag med om en mindre operation. En hudförändring skulle tas bort för säkerhets skull. Allt gick bra, och jag blev ombedd att kontakta min vårdcentral för att ta bort stygnen. Och nu börjar det snart bli dags.

Jag tänker på hur det gick till på den vårdcentral i Härjedalen som jag jobbade på en gång för länge sedan. Då dök den som ville få stygn borttagna upp på morgonen och satte sig i distriktssköterskans väntrum. Visst kunde hen få vänta en stund, men det fanns alltid någon att prata med. Och stygnen togs bort!

Idag är det lite krångligare. Jag ringer upp min vårdcentral för att beställa tid och möts av ett telefonsvar som berättar vart jag i stället bör ringa om jag vill komma till en specialistmottagning eller om jag vill bli vaccinerad mot vissa sjukdomar. Så erbjuds jag ett knappval. Alternativ 5 är just tidsbeställning. Jag får fram mobilens knappsats och trycker på femman.

Efter en stund kommer en ny röst. Nu får jag välja mellan att vänta kvar (vilket kan ta sin rundliga tid) eller bli uppringd vid en tid som jag själv väljer. Det senare låter ju bra, så jag väljer det alternativet. Jag uppmanas då att avsluta samtalet och invänta ett sms med vidare instruktioner.

Några minuter senare anländer sagda sms. Här finns en länk som jag ska klicka på. När jag gjort det uppmanas jag att legitimera mig via Bank-ID, som jag lyckligtvis har installerat i telefonen. När det är gjort ombeds jag att vänta - jag ska kopplas vidare. Efter någon minut kommer jag till ett frågeformulär. Jag ska först ange anledningen till att jag söker. Några huvudalternativ anges, men inget av dem passar. Jag får då skriva orsaken med egna ord. ”Ta bort stygn”, skriver jag. Men det alternativet är inte giltigt så jag uppmanas att försöka på nytt. ”Stygn”, skriver jag - utan framgång.

Jag erbjuds då en alfabetisk lista över giltiga orsaker till att söka vård. Där finner jag ”hud” som alternativ och klickar på det. Här får jag på nytt välja, och eftersom jag inte ser något om att ta bort stygn chansar jag på ”eksem och andra förändringar”. Nu funkar det, och jag kommer vidare till ett antal frågor om vilka besvär jag har. Jag skriver att jag bara vill ta bort några stygn. Då kommer frågor om det är något särskilt som jag oroar mig för eller om jag har några speciella förväntningar inför besöket. Jag skriver ”nej”.

Jag får ett tack för att jag fyllt i alla uppgifter och kommer nu till en sida där jag får välja mellan olika tider att bli uppringd på. Klockan är 09.20 på morgonen, så jag väljer första bästa tid som är 09.50. Slut.

Efter en stund anländer ett nytt sms: Jag kommer att bli uppringd omkring kl 09.54. Kl 10.18 kommer signalen - och där finns nu en alldeles levande röst i form av en vänlig distriktssköterska:

”Hej, jag ser att du lämnat en så bra beskrivning här, så jag har egentligen inga fler frågor. När vill du komma?”

Vi kommer snabbt överens om en tid. Men jag blir sedan sittande en stund och funderar över artikeln på DN Debatt i förrgår, Var femte äldre stängs ute i det nya digitala samhället. Vi som fortfarande är ”knapphändiga” klarar oss bra, även om det kan kännas krångligt ibland. Men för dem som varken har dator eller smartphone hoppas jag vårdcentralen kan erbjuda andra smarta genvägar. Som att helt enkelt komma dit på morgonen, sätta sig i väntrummet och be om hjälp.