I spåren efter #vardeljus

Ett av alla de upprop som kommit efter #metoo är det som författats av ett antal kvinnor inom Svenska kyrkan. Det har fått namnet #vardeljus, och Kyrkans Tidning har förmedlat det till oss alla, tillsammans med alla vittnesmål som offentliggjorts efter hand. Det är tung läsning som knappast kan lämna den oberörd som orkar läsa igenom alltsammans. SÅ mycket att reflektera över!

Ett problem för min egen del var att jag sedan länge var kontrakterad för ett samtal i Domkyrkoforum här i Lund den 6 december på temat Att vara man idag. Tillsammans med prästerna Kent Wisti och Jonas Persson. Det kändes till slut helt omöjligt att genomföra detta just nu, och efter samråd med mina samtalspartners sände vi därför igår nedanstående brev till arrangörerna S:t Lukas, Lunds domkyrkoförsamling och Sydsvenskan:

Den 6 december skulle ett samtal på temat Att vara man idag och med vår medverkan äga rum på Domkyrkoforum i Lund. Arrangörer är Sydsvenskan, S:t Lukas i Lund och Lunds domkyrkoförsamling. Planerna för samtalet drogs upp i augusti. Sedan dess har mycket hänt. Kampanjerna #metoo och #vardeljus har helt ändrat förutsättningarna för det samtal som var planerat. Kampanjerna pågår fortfarande, nya vittnesmål publiceras dagligen.

Som män ser vi det som både respektlöst och ansvarslöst att just nu offentligen och oss emellan föra ett samtal om dessa frågor. Alla de kvinnor som nu tar till orda måste först på tala till punkt. Vår uppgift är då inte att ignorera, dvs hålla vårt samtal som om ingenting hänt. Inte heller att mansplaina, dvs att efter ha lyssnat till en del av budskapen ta ordet och börja reda ut och förklara. Inte heller att tupprepa, dvs att instämma i allt som sagts i uppropen, påpeka att vi själva alltid tyckt så, att vi tar avstånd från dessa män som betett sig illa och att vi är glada för det stöd vi nu fått i vårt fortsatta arbete med de här frågorna. Nej, vår uppgift är att nu lyssna, och att lyssna mycket noga, med full koncentration.

Vi har därför gemensamt beslutat att avstå från medverkan den 6 december. Vi skulle önska att den tiden i stället ställs till förfogande för de kvinnor i Lund som undertecknat uppropet #vardeljus, där de får berätta om denna aktivitet som vi ser som något av det viktigaste som hänt i samhället och i kyrkan på mycket länge. Om det kan ordnas på det sättet kommer vi att finnas på plats för att lyssna och lära. Sedan vi gjort det och mer i detalj studerat innehållet i alla de vittnesmål som nu läggs fram är vi beredda att någon gång under våren 2018 återkomma med ett samtal av det slag som nu var planerat. Vi är övertygade om att det samtalet då kommer att bli långt mer konstruktivt och meningsfullt än om vi skulle försöka föra ett nu.

Lund den 27 november 2017

Lars H Gustafsson Jonas Persson Kent Wisti

Nu är det bara att hoppas att detta uppfattas på rätt sätt. Vi vill inte dra oss undan ansvaret. Vi vill gärna ha det här samtalet. Men vi vill lyssna och reflektera först.

Tillägg den 2/12 2017

Nu är det klart: Programmet den 6/12 i Domkyrkoforum har ändrats. I stället för det planerade samtalet mellan Kent Wisti, Jonas Persson och mig blir det nu ett samtal mellan stiftskonsulent Eva Wulff samt Maria Isberg och Jessica Menzinsky, båda präster i Malmö. Samtalet leds av domkyrkokaplan Lena Sjöstrand.

Det samtalet ser jag verkligen fram emot. Mer information finns här.

Läkaren som statens hjälpreda

Idag utkommer årets femte nummer av Socialmedicinsk tidskrift. Här finns en lång rad SMT Nr 2017artiklar av stort intresse, inte minst för oss som på olika sätt engagerar oss för barn på flykt. En artikel handlar om nyanlända barns hälsobehov, en annan om den sjukvård som bedrevs på Stockholms Central hösten 2015 och en tredje om vården av finska sjuka barn i Sverige 1942 - 1949 - och om spelet kring de 70 000 finska krigsbarnen. Se mer om allt detta här.

Alla artiklar på Socialmedicinsk tidskrift är fritt tillgängliga utan särskild inloggning!

Själv bidrar jag med en artikel som fått titeln Läkaren som statens hjälpreda - om yrkesetik och mänskliga rättigheter. Jag tar där upp frågan om läkares medverkan vid åldersbedömningar och tvångsavvisningar och hur vi ska se på sådana uppgifter och åtaganden utifrån yrkesetiska utgångspunkter. Svåra ställningstaganden men viktiga att reflektera över.

Min artikel kan laddas ner här.

Kärleken, musiken och åldrandet

Den enda fördelen med att ligga sjuk några dagar är att högen med böcker på nattygsbordet blir lite tunnare. Också böcker som kräver lite extra energi kan få en chans. Om febern inte är för hög och allmäntillståndet inte alltför nedsatt.

Alltså började jag läsa Kazuo Ishiguros Nocturnes. Jag har tidigare inte hört till dem som kastat mig över av mig tidigare olästa nobelpristagare. Men så hände något när Patrick Modiano fick priset. Jag läste - och blev överväldigad. Nu har jag säkert läst närmare tio av hans romaner och har just beställt den som senast översatts till svenska, Straffeftergift.

Så då tänkte jag att jag skulle ge Ishiguro samma chans. Som så många andra hade jag sett filmen Återstoden av dagen men inte läst boken. Men när jag så läste vad olika litteraturvetare skrev om hans olika verk fäste jag mig snabbt vid Nocturnes. Nu har jag läst. Och det är bara ett bekänna: Det blev en riktigt stor läsupplevelse för mig!

Nocturnes består av fem långa berättelser, snarast att likna vid noveller, fristående från varandra. Men i samtliga berättelser finns ett likartat tematiskt material, som varieras på olika sätt. Aktiva musiker är inblandade. Det handlar om längtan, kärlek, musik och åldrande. Om drömmars förgänglighet och tidens obönhörliga gång. Det märkliga är att den vemodsfulla sinnesstämning som lätt infinner sig vid läsandet aldrig helt får ta över. Här finns samtidigt en tillbakahållen humor och en ömsinthet i människoskildringen som gör åtminstone mig varm om hjärtat.

Allra mest berörd blir jag nog av den sista berättelsen i boken, Cellists. Kanske inte så konstigt, eftersom jag i min ungdom spelat cello själv. Här funderar Ishiguro över frågan: Finns något heligt och oförstörbart inom varje människa? En egen musik? Och hur kan vi i så fall värna den?

Mer vill jag inte berätta. Boken är full av överraskningar. Jag läste den på engelska, men jag ser att boken nu kommit också i svensk utgåva, Nocturner, i översättning av Rose-Marie Nielsen.