Igår överlämnade Utredningen om en modern föräldraförsäkring sitt slutbetänkande till socialminister Annika Strandhäll. Betänkandet har fått namnet Jämställt föräldraskap och goda uppväxtvillkor för barn (SOU 2017:101). En kort presentation av utredningens förslag finns på regeringens hemsida, där betänkandet på närmare 800 sidor också kan laddas ner i sin helhet.

I samband med överlämnandet hölls också ett seminarium på Rosenbad, där jag var inbjuden att delta i panelen. Seminariet kan ses i efterhand här.

De viktigaste förslagen är att antalet reserverade dagar för varje förälder för sig har ökat. Utredningen har valt den så kallade isländska modellen, som innebär att en tredjedel av föräldradagarna reserveras för var och en av föräldrarna. Den resterande tredjedelen kan disponeras så som föräldrarna kommer överens om.

Utredningen föreslår också att möjligheten att spara föräldradagar till senare begränsas. 390 av de sammanlagt 460 dagarna måste tas ut innan barnet fyller tre år, och därefter har föräldrarna möjlighet att ta tio dagar per år under ytterligare sju år.

Möjligheten att överlåta dagar till en annan person, till exempel en sambo, ska också öka. Här har utredningen velat ta hänsyn till att familjer idag kan se ut på många olika sätt.

I stort tycker jag förslaget är klokt och väl avvägt. Min uppgift var att se till barnperspektivet, och jag menar att utredningen verkligen har bemödat sig om att i sina förslag sätta barnets bästa i främsta rummet. Men vid seminariet framkom med all önskvärd tydlighet hur kontroversiella de här frågorna är. Partiledarnas snabba kommentarer visade också var skiljelinjerna går. Så frågan är om förslaget blir verklighet, i vart fall vad gäller den del som handlar om en ökad kvotering. Men nu följer först remissbehandling. Sedan får vi se.

Jag återkommer efter jul med en mer personlig betraktelse kring de här frågorna.

Den fina bilden på betänkandets framsida är målad av Kent Wisti, som jag nyligen samarbetat med kring vårt inställda seminarium om att vara man idag - se här.

Vågen efter #metoo sveper fram med oförminskad kraft. Ledande män faller som käglor. Vi som ännu står någorlunda upprätta lyssnar, funderar och försöker ibland formulera oss.

Det möte jag skrev om i mitt föregående inlägg ägde rum i Domkyrkoforum i förrgår kväll. Det blev ett fint samtal, lett av Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan i Lund. Maria Isberg, präst i S:t Petri kyrka i Malmö, såg #metoo och #vardeljus som en enastående möjlighet för kyrkan att ändra på de strukturer som håller kvinnors erfarenheter och berättelser tillbaka. Hennes kollega Jessica Menzinsky berättade om de #metoo-gudstjänster man börjat med i S:t Petri. Och Eva Wulff, stiftskonsulent i Lund berättade utifrån den erfarenhet hon har som kontaktperson för personer som utsatts för sexuella trakasserier eller andra kränkningar. Kent Wisti och jag, som egentligen skulle ha samtalat om att vara man idag, satt tysta i publiken men deltog i de gruppsamtal som följde. Själv kände jag mig bekräftad i att vi fattat rätt beslut när vi den här gången steg ner från scenen för att lyssna i stället.

Men visst behöver vi män nu efter hand komma in i samtalet. Frågan är bara hur det ska ske. Jag tänker på mina erfarenheter från 1993, då jag var med och bildade Manliga nätverket, mot mäns övergrepp. Det som sedan utvecklades till föreningen Män för jämställdhet, eller bara MÄN. Vi fick mycket kritik då, främst från andra män. Varför skuldbelägga alla män, när det bara var några få som utförde övergreppen?

Vårt vanligaste svar var att det var skillnad på skuld och ansvar. Ingen ska skuldbeläggas för något en inte har gjort. Men eftersom män är så kraftigt överrepresenterade när det gäller våldsbrott av alla slag har vi som män ett ansvar för att tillsammans reflektera över varför det är så och vad som kan göras för att ändra på det hela.

Den ledare som Ivar Arpi idag skrivit i Svenska Dagbladet under rubriken Ondskan är en man är nästan spöklikt lik den kritik vi mötte då för snart ett kvartssekel sedan. Arpi avslutar sin artikel med orden:

Men detta kollektiva skuldbeläggande, och skuldpåtagande, minskar paradoxalt nog skuldbördan för dem som faktiskt har begått övergrepp, och ökar den för dem som inte har gjort det. Det är konsekvensen av att placera synden hos män som kollektiv.

Jag tror Ivar Arpi har fel. Efter alla de vittnesmål som nu publicerats i de olika uppropen tror jag inte det räcker med att tala om mäns ansvar. Vi måste nog också vara beredda på ett mått av kollektivt ”skuldpåtagande”. För att vi inte varit mer vaksamma utan låtit detta pågå. Och i en sådan omfattning.

Just nu ska vi nog mest lyssna. Sedan måste vi börja reflektera tillsammans på nytt. Män emellan. Men främst i goda samtal mellan kvinnor och män. Ny tillit måste byggas. Det kommer att ta tid. Men vad har vi för alternativ?