Min bok Växa, inte lyda ser ut att nå ut, och det är jag jätteglad över! Och tacksam för. För visst vill jag att många ska läsa boken. Och än mer att den ska ge upphov till goda samtal. Nu i veckan föreläste jag i Rissnekyrkan i Sundbyberg. Efter föreläsningen kom två förskollärare fram och ville tala med mig. De tackade för boken och för den artikel som är införd i senaste numret av Tidningen Förskolan. 
Den hade redan lett till en hel del samtal i den förskola där de jobbade.
Det har faktiskt kommit två stora artiklar den senaste veckan med utgångspunkt från boken. En i Tidningen Förskolan, Alltid på barnens sida - den kan du läsa här. Och så en i Specialpedagogik, Empatiska vuxna ser när barn far illa - den finner du här. Läs gärna och kommentera!
Och nu i veckan ska jag medverka vid Bokmässan i Göteborg med flera program om boken. Roligt!
Jag tycker också det är roligt. Och viktigt! Tack för det arbete du lägger ner.
Tack snälla, snälla du för ditt mod, din ork, din kamp. Sluta aldrig! Vi är mängder av av vuxna, och framförallt BARN!, som behöver dig och dina kloka ord.
Jag är förtvivlad sedan mitt barn har blivit tvingad att äta upp ett helt köttstycke, uppdelat i tio bitar, i skolan. Detta efter att redan ha smakat 2-3 bitar. ”Policyn” är att smaka, men hon fick sedan inte gå från bordet utan läraren satte sig mitt emot och kollade att hon åt upp allt. Mitt barns strategi blev att stoppa allt i munnen och sitta kvar tills hon fick gå, och då skynda sig ut och spotta ut allt en bit från matsalen. Hur kan man bara göra så här som lärare och vuxen? Vad är det man vill visa? Makt? Har suttit och surfat runt på nätet för att hitta argument som ska bita på läraren. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte att det ska få fortsätta på detta sätt - men att få rätt mot en lärare verkar så himla svårt. ”Vår policy är bla bla bla bla och det gäller ALLA”. Samma sak när det gäller kvarsittning, varför ska förstaklassare få kvarsittning för att de stör arbetsron? På rasten dessutom, då får de stanna inne, sitta helt still och tyst och på sin höjd rulla tummarna. Jag är ganska säker på att de barn som stört arbetsron är de som behöver rasten allra mest. Vansinnig metod enligt mig, bestämt utifrån demokratisk omröstning bland barnen enligt läraren. Vad hjälper det då att mitt barn inte ens förstod vad det innebar, varken före eller efter ”beslutet”. Hur står man upp mot en lärare, en skola, en/två/flera policy? Framförallt utan att min flicka sedan får lida för det….
Tack än en gång för din visdom, den uppmuntrar i dystra föräldrastunder.
Självklart ska du inte finna dig i att ditt barn behandlas på ett så förnedrande sätt! Det naturliga är att du först tar upp detta med direkt med skolans rektor. Om du drar dig för det - tala med skolsköterskan först! En av hennes viktigaste uppgifter är att bevaka elevernas arbetsmiljö, både den fysiska och psykiska. Finns det någon föräldraförening på skolan? Eller ett skolråd? Då kan du också ta upp frågorna där. Och får du ändå ingen rätsida på det hela återstår möjligheten att tala med förvaltningschefen inom kommunen. Eller med någon av skolpolitikerna. Och tycker du att ditt barn blir direkt trakasserat i skolan, och du inte får rättelse till stånd finns också BEO, Barn- och Elevombudsmannen, knuten till Skolinspektionen. Stp på dig! /Lars
Hej
har läst i tidningen förskolan nummer 7, 2010. En artikel om dig.
Har några funderingar om den artikeln. Det nämns att du blivit arg på en förskollärare som arbetat ensam med 15st barn. Det nämns att han skulle ha rivit upp himmel och jord mot sina chefer.
Då kommer min fråga till dig som f.d läkare.
Borde inte du gjort det mot dina chefer. Jag stör mig på människor som gärna kommenterar och skriver om andra yrken men inte gärna tar sig an fel och brister inom sitt eget yrke/ område.
Har läst dina böcker och tycker dom är bra. Men den senaste känns som någon som ”glömt” saker och bara kommer ihåg det roliga. Ungefär som att göra lumpen, när man tänker tillbaka så är det med en positiv känsla. Skall man dock vara ärlig så var det inte jämt positivt och härligt men man ”glömmer” gärna det.
Jag menar att alla vi som arbetar med barn har ett ansvar att säga ifrån så att det hörs om vi tvingas arbeta under förhållanden som gör att barn far illa. Det har jag gjort många gånger - jag tror inte jag blivit känd för att vara tyst i sådana situationer. Det har ett pris att vara ”visselblåsare”, jag vet det. Men om inte vi säger ifrån - vem gör det då? Jag har skrivit mer om det i min bok En läkares samvete.
Så blir jag lite förvånad över din kommentar om att jag bara skulle ha kommit ihåg ”det roliga”. Jag vet inte vilken av mina senaste böcker du läst. Växa, inte lyda har flera sett som min argaste bok så här långt. Och Gå med dig, som kom några månader tidigare, är alldeles säkert det ledsnaste.
I din kommentar ställer du också frågor om mina mest personliga förhållanden. Dem har jag redigerat bort, men du kommer att få ett personligt svar.
Hej Lars!
Jag har sträckläst din bok ”Växa - inte lyda” som är den bästa bok om barn-vuxen-relationer som jag har läst!
I en artikel om dig - http://www.ka.se/index.cfm?c=92342 - kan jag läsa ”Man måste försöka förstå varför ett barn gör på ett visst sätt. Man måste hitta fram till varje barn, understryker Lars H Gustafsson. För det krävs framförallt två saker: Tid och kunskap. Tid för att vara en närvarande förälder, både fysiskt och psykiskt. Tid för att bygga upp en trygg relation med barnet. Och kunskap om vad barn klarar och behöver i olika åldrar”.
Jag har en fråga appropå kunskap. Hur ska man veta vad barn klarar och behöver i olika åldrar? Kan man generalisera, är sådant inte individuellt? Kan du rekommendera någon bok om barns utvecklingspsykologi?
Mvh
Karin
Tack för ditt positiva omdöme! Som jag skriver i boken är jag i hög grad influerad av den amerikanske forskaren Daniel Stern och hans idéer. Hans bok Ett litet barns dagbok är en klassiker, där han gör ett spännande försök att se det lilla barnets utveckling fram till fyraårsåldern med barnets egna ögon. Boken finns just nu bara på bibliotek, men det sägs att en ny utgåva är planerad till nästa år - hoppas det blir så! I min bok Upptäcka livet (inte heller den finns längre i bokhandeln) har jag beskrivit barnets utveckling på mitt sätt - men med Sterns tänkande som bas. I Växa - inte lyda, i kapitelt om Självets trädgård, finns för övrigt en kort repetition av de viktigaste tankegångarna. En utmärkt ny och aktuell bok om utvecklingspsykologi är Utvecklingspsykologi av Leif Havnesköld och Pia Risholm Mothander (Liber 2009). En annan bra bok, som vi ofta refererar till är en bok med samma namn, alltså Utvecklingspsykologi, men skriven av Philip Hwang och Björn Nilsson (Natur och Kultur 2003)./Lars
Jag blev så glad när jag såg artikeln i Förskoletidningen. Sträckläste genast igenom den förstås. Det var en bra artikel tycker jag och det du säger är som vanligt så jättebra och tänkvärt.
Så härligt med dig som orkar strida så!