Sören Holmberg, en av valets kommentatorer i SVT, berättade i en intervju häromdagen att han på valdagen brukar klä upp sig i kostym och slips när han ska gå och rösta. Så gjorde också alltid min pappa. Själv nöjer jag mig med en nystruken skjorta och min finaste tröja, när jag idag med mitt röstkort i fickan beger mig bort till matsalen i Klostergårdsskolan. Jag småpratar en stund med de partimedarbetare som fattat posto utanför vallokalen för att sticka sina röstsedlar i handen på mig. Innanför dörrarna kompletterar jag med ytterligare några innan det blir min tur att gå bort till valbåset för att stoppa ner rätt sedel i rätt kuvert. Ska jag ändra mig i sista stund? Nja, det får bli som jag tänkt mig. Så lämnar jag mina kuvert, legitimerar mig - och går ut i den friska höstluften igen.

Jo, för mig är det högtid. Jag har röstat i alla val sedan mer än 50 år tillbaka och hoppas få möjlighet att delta några gånger till. Httills har jag aldrig förtidsröstat, eftersom jag alltid råkat vara hemma och eftersom jag tycker så mycket om själva valproceduren - att få gå finklädd till en vallokal i grannskapet och se alla andra i alla åldrar och från alla samhällsskikt göra det samma. Ett ”demokratins viktigaste sakrament”, som Björn Wiman kallar det i dagens DN.

Konditoriet i Klostergårdens Centrum har öppnat extra tidigt dagen till ära, och jag köper med mig en valbakelse att avnjutas vid mitt förmiddagskaffe i köket. ”Blandad fruktbakelse” kallas den - ingen som väljer den ska behöva känna att valhemligheten avslöjas. Jordgubbar och blåbär.

Medan jag dricker mitt kaffe läser jag i DN en lång mejlväxling mellan Göran Greider och min namne, poeten och professorn Lars Gustafsson. Två herrar som uttrycker sig väl och som är djupt oense om det mesta - men mycket säkra på sin sak. Om man står ut med artikelns längd, en del onödiga om än underhållande sarkasmer och en bitvis besvärande von oben-attityd så finns faktiskt också en hel del att reflektera vidare över. Om demokratin inte bara som sakrament på valdagen.