I söndags kväll besökte Amos Oz den internationella författarscenen på Malmö stadsbibliotek, där han intervjuades av Yukiko Duke. Det blev ett fint samtal inför storpublik. Amos Oz har en förmåga att uttrycka sig i välformulerade oneliners, men Yukiko Duke överraskade honom med några oväntade frågor, som plötsligt öppnade samtalet. Då tänkte jag på hans förra bok, Rim på liv och död, som skildrar en ganska vilsen författare på väg till en författarafton och hur han förlorar sig på vägen in i en värld någonstans mellan verklighet och fantasi.

Den bok han nu varit i Sverige för att lansera bär titeln Lantliga scener och består av åtta noveller, som flätas ihop till en skildring av en by någonstans i Israel. Det är en rätt gudsförgäten plats, som varit på dekis men som fått ett nytt men annorlunda och kanske ihåligt liv i form av minishops och gårdsförsäljning, riktad till helgbesökare från staden.

Som alltid bjuder Oz in läsaren till att vara med. Alla noveller handlar om förluster av olika slag. Personerna saknar något, utan att alltid veta vad de saknar. Och novellerna slutar öppet - fortsättningen är lika osäker som livet alltid är.

När jag läser tänker på jag på byar jag känner väl i Västerbottens inland. Och inser att den kännedomen hjälper mig att se det stora i Lantliga scener. Någon recensent kallade den en ”mellanbok”. För mig är den inte alls det, snarare ett knivskarpt utsnitt ur just livet självt. Med den där svårbestämda känslan man kan ha av att befinna sig i ett ”mellanliv”. Någonstans mellan något som hänt men som man inte har riktigt koll på - och något som ska hända, men vad?