År 2002 publicerade Rädda Barnen den första rapporten över ”barnfattigdom” i Sverige. Den har sedan följts av i stort sett årliga rapporter. Den senaste med namnet Barns ekonomiska utsatthet - Årsrapport 2012:2 utgavs i december 2012 och speglar förhållanden för barn under år 2010. Rapporten kan laddas ner här. Rapporterna bygger på ett omfattande statistiskt material. Författare och forskningsmässigt ansvarig är Tapio Salonen, professor i socialt arbete och dekan vid Fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö högskola.

Redan från början valde man att använda begreppet ”barnfattigdom”. Skälen för det redovisas i rapporterna, liksom hur de olika måtten på barnfattigdom ser ut. Fattigdom är ett värdemässigt laddat ord, och ska man använda det måste det definieras noggrannt. Salonen skiljer mellan absolut och relativ barnfattigdom. Som mått på absolut barnfattigdom används ett index som egentligen består av två olika mått: förekomst av ”låg inkomststandard” (ett mått framtaget av SCB) och förekomst av försörjningsstöd. Ett barn uppfattas som fattigt om familjen under året haft en sådan låg inkomststandard och/eller fått försörjningsstöd.

Måttet på den relativa fattigdomen är att familjens inkomst varit under 60 procent av medianinkomsten för samtliga familjer i riket, ett mått som brukar användas inom EU. I den senaste rapporten hade den absoluta fattigdomen bland barn minskat något, från 13 till 12,7 procent, samtidigt som den relativa fattigdomen ökat något. I stort har alla fått det lite bättre, men klyftorna har ökat.

Jag ska inte bli mer teknisk här - den intresserade hänvisas till rapporten, som är mycket läsvärd. Jag vill bara understryka att de mått som används inte alls är knutna till om barnen går hungriga eller saknar kläder och glasögon. Säkert har några av barnen det så, andra har det inte. Hur barnen faktiskt har det i verkligheten beror på så mycket annat än familjens inkomst.

Är det då meningsfullt att använda begreppet ”barnfattigdom” i ett land som vårt? Det finns skäl för och emot. Skälen för är att fattigdom och rikedom ändå alltid är relativa begrepp. Så länge man klart definierar vad man menar bör ett sådant tydligt och uppfordrande begrepp kunna användas också här. Skälen mot är att begreppet är så värdeladdat. För många leder det tanken till svält, brist på kläder och usla boendeförhållanden, sådant som vi mer förknippar med fattiga barn i Asiens och Afrikas kåkstäder.

I gårdagens Uppdrag granskning utgick man inte alls från de här rapporterna och deras definitioner av barnfattigdom. I stället valde man att helt inrikta sig på hur ett antal organisationer, Rädda Barnen, Bris och Solstickan, använt fattigdomsbegreppet i sina kampanjer. Värst drabbades Rädda Barnen, vars film som ingick i kampanjen Initiativ Black, utsattes för hård kritik. Projektet lades ner 2011. Bris fick motsvarande kritik för ett material där barnfattigdomen i Mozambique och Sverige jämförts på ett olyckligt sätt. Och Solstickan fick klä skott för sin kampanj där man på tveksamt statistiskt underlag påstått att många barn inte kan följa med i skolans undervisning eftersom föräldrarna inte har råd att förse dem med glasögon.

Jag tycker det är bra att organisationerna granskas. Det är klart att deras kampanjer ska vara sakligt underbyggda. Eftersom Rädda Barnen satsat så mycket på att ta fram ett rikt och fullödigt faktaunderlag om barnfattigdom är det förstås extra genant att man samtidigt släpper igenom ett kampanjmaterial med grova förenklingar och överdrifter. Och för Solstickans del måste det kännas pinsamt att inte bättre kunna redogöra för de studier som man påstår ligger till grund för vad man säger offentligt.

Samtidigt tycker jag det var synd att man inte tog upp en mer seriös diskussion om fattigdomsproblemet i sig. Barnfattigdomen, både den absoluta och den relativa, finns verkligen och den får en lång rad allvarliga konsekvenser för de barn som hamnar i utanförskap. Både hälsa, utbildning och socialt liv drabbas på ett ibland förödande sätt.

Ett märkligt inslag i programmet var intervjuerna med Susanna Alakoski. Jag uppskattar verkligen hennes böcker. Men hon är skönlitterär författare med rätt att skriva och säga vad hon vill utifrån sina egna erfarenheter och utifrån alla de läsarkontakter hon har. Jag hade svårt att förstå varför hon skulle attackeras så - hon företräder ju bara sig själv och är inte ansvarig för någon av de kampanjer som kritiserades. Jag tror programmet vunnit på om den tiden istället ägnats åt en intervju med Tapio Salonen, där han fått berätta om vad barnfattigdom faktiskt är. Susanna Alakoski ger för övrigt igen i dagens DN.

Till slut: Kattis Ahlström, generalsekreterare i Bris, berättade i programmet att Bris nu slutar tala om barnfattigdom och i stället ska använda begreppet barn i ekonomisk och social utsatthet. Jag har viss förståelse för det men tycker ändå det är synd. Begreppet barnfattigdom är både väldefinierat och väl etablerat nu. Jag menar att vi kan fortsätta använda det. Men vi som gör det måste veta vad vi talar om, kunna förklara det och undvika förenklingar och överdrifter.

Tillägg 20/1 2013: I inlägget ovan beklagade jag att Tapio Salonen, som är ansvarig för forskningen om barn i ekonomiskt utsatta familjer, inte hade fått komma till tals. Nu har han gjort det, och på ett klargörande sätt, på Brännpunkt i dagens upplaga av Svenska Dagbladet.