För några år sedan hamnade jag i ett samtal om de liv vi levt och om relationer vi haft. Var det något vi ångrat? En kvinna, säkert tio äldre än jag, sa: ”Inte något jag gjort. Men jag ångrar en del som jag inte gjort. För att jag inte vågade. Ibland för att möjligheten kom så olägligt. Ibland för att jag var för feg, helt enkelt.”

Jag har tänkt på henne när jag läst två nyligen utkomna böcker, där herrar äldre än jag själv blickar tillbaka på sina liv och funderar över möjligheter som gått förlorade. Sven-Eric Liedman (73), tidigare professor i idé- och lärdomshistoria i Göteborg, skriver i Livstid om hur oväntade och omtumlande kärleksupplevelser påverkat livet för Goethe, Søren Kierkegaard och prästen Erik Söderberg i Maglehem. Om livet som ”breder ut sig, ändligt och oändligt på samma gång, tragiskt och fullt av komik, sorgligt och lyckligt.” Drömmen om paradiset förenar oss, liksom korta ögonblick av klarsyn.

P O Enquist (78) erbjuder i Liknelseboken läsning av ett helt annat slag, litterärt kraftfullt, utmanande, självutlämnande på ett både mångtydigt och inkluderande sätt. En bok att brottas med och ta till sitt hjärta.

Som av en tillfällighet berättar båda författarna om Regine Olsen, en gestalt som uppenbarligen fascinerat dem. Regine var förlovad med Søren Kierkegaard. Hon var tio år yngre än han och blev förälskad i honom redan som fjortonåring. När det så småningom började bli dags för bröllop fick Søren ångest. Till Regines förtvivlan bröt han förlovningen och levde resten av sitt liv ensam. I flera av hans mest kända filosofiska skrifter, till exempel i Antingen - eller ägnade han sig sedan åt att försöka förstå varför han övergav Regine. Hon kom i hans inre att alltid förbli den stora kärleken.

Søren och Regine möttes sedan under några år nästan dagligen, när de passerade varandra på gatan eller sågs i kyrkan. Men de talade inte med varandra. Regine gifte sig så småningom med Frederik Schlegel. Regines och Sørens kontakt bröts helt då Frederik fick tjänst som guvernör för danska Västindien. Där dog han, och när Regine återvände till Köpenhamn var också Søren död sedan flera år. Regine lät sig då intervjuas om sitt förhållande till Søren, och det sägs att den berömmelse hon fick blev en tröst för allt hon tidigare förlorat. Men jag undrar, jag. Kanske hon hade föredragit kärleken framför myten?

Sven-Eric Liedman och P O Enquist närmar sig Regine från två olika håll. Sven-Eric tycks, som den idéhistoriker han är, mest intresserad av hur kärleken till denna unga flicka kunde sätta så djupa spår i Kierkegaards filosofiska tänkande. Medan P O låter Regines öde bli ett slags relief till ett av de viktigaste ledmotiven i hans bok - att den icke fullbordade kärleken, eller den tillfälliga och kravlösa, i en mening kanske är den största av alla, eftersom den kan ge en upplevelse av det Enquist kallar en frälsning med frihet. Enquist snuddar här, liksom Kierkegaard, vid begreppet agape, den gudomliga kärlek som inte söker sitt. Men skulle Regine hålla med honom?

Jag tänker på liknande tillfällen i mitt eget liv, tillfällen då livet hade kunnat ta en annan vändning, förlorade möjligheter. De finns. Men just nu är jag mer upptagen av att försöka förstå det liv som ändå blev mitt. All den mycket jordiska kärlek som faktiskt blev min. I all sin ofullkomlighet. All den ambivalens jag känt, de svek jag begått och blivit utsatt för, min oförmåga att ibland se och ta vara på kärleken här och nu. Stunder då drömmen om paradiset, eller en Regine, hindrat mig från att se det paradis som faktiskt omgav och omger mig. Barnen, musiken, fjällen. Du och jag.