Det är nu drygt tio år sedan debatten började om de så kallade apatiska barnen, det vill säga de asylsökande barn som visade tecken på så djup depression att de till slut tappade all livsvilja, slöt sig inom sig själva och slutade äta. Grundlösa rykten spreds om att barnen var manipulerade eller till och med förgiftade. Och vi som mötte barnen i vårt arbete var från början också ganska handfallna - vad handlade detta egentligen om?

Nu vet vi mycket mer, och i den nyutkomna boken Från apati till aktivitet - teori och behandling av flyktingbarn med svår psykisk ohälsa (utgiven av Studentlitteratur) finns den aktuella kunskapen samlad. Boken är en antologi med de båda barnläkarna Henry Ascher och Anders Hjern som redaktörer. Flera av landets främsta specialister inom området har medverkat, och den som tar sig tid att läsa boken får en god inblick i vad som händer när barn förlorar hoppet - men också om vad som kan göras för att de ska kunna få det tillbaka.

Jag ska inte recensera boken här, eftersom jag själv medverkat med kapitlet Att möta barn som gett upp - en fråga om vetenskap, rättigheter, etik och människosyn. Jag sammanfattar där mina erfarenheter från många års arbete med svårt traumatiserade barn och försöker beskriva den plattform vi måste stå på för att inte själva tappa fotfästet när vi försöker hjälpa dessa utsatta barn och deras familjer.