Jag lovade återkomma till David Eberhards Hur barnen tog makten. Idag gick jag förbi bokhandeln Arkens skyltfönster, och där stod den strax intill min Leka för livet. Så då är det väl dags nu.

Eberhards bok är uppfriskande läsning. Han skriver lättsamt kåserande och lagom provokativt. Boken består av ett stort antal korta kapitel, där han strör mängder av åsikter omkring sig. Många av dem delar jag. Också jag tycker det är välgörande om synpunkter på barn, deras livsvillkor och föräldrars fostran grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Eberhard skriver också fint om den fria lekens betydelse och om risken för överbeskydd. Här hamnar han nära tankar jag för fram i Leka för livet.

Men jag är också kritisk på flera punkter. Eberhards sätt att raljant och snarast föraktfullt avfärda auktoriteter han inte gillar känns onödigt. I bokens slutord berättar Eberhard att han som sexbarnspappa tidigare inte läst en enda bok om barnuppfostran eller barns utveckling, men att han nu ”förmodligen läst allt”. Det har han inte. Då skulle han knappast kunna avfärda Jesper Juul så lättvindigt som han gör. Juul är kontroversiell på flera sätt men förtjänar en mer nyanserad och rättvisande granskning.

Men det jag mest har emot boken är frånvaron av barnrättsperspektiv. Det blir tydligt i de få rader där Eberhard närmar sig de komplexa frågorna om barnets rättigheter. Han beklagar sig först över att så många menar att barn ska få ”ännu mer rättigheter” och fortsätter:

Organisationer som Rädda Barnen och Bris… värnar barnens rättigheter på ett synnerligen lovvärt sätt. Även andra organisationer gör detta viktiga arbete, inte minst sociala myndigheter. Det finns emellertid också behov av motsatsen. I de leden är det glest. Någon organisation borde påtala också barnens skyldigheter.

Formuleringen visar att Eberhard inte förstått mycket av vad barnrättsarbete är och av vad Barnkonventionen innehåller. En grundtanke i konventionen (liksom i alla traktater om mänskliga rättigheter) är nämligen kopplingen mellan rättigheter och ansvar - eller skyldigheter om man nu vill föredra det ordet. Det blir tydligt om man rätt förstår innebörden i konventionens artikel 2, den om alla barns lika rättigheter.

Budskapet till ett barn blir alltså: ”Ja, du har rättigheter. Och med varje rättighet följer ett ansvar, nämligen att respektera att alla andra ska ha samma rättighet som du. Du kan aldrig göra anspråk på en rättighet om du inte är beredd att ta det ansvaret. Till exempel: Du har rätten att inte bli mobbad. Det ger dig ansvaret att aldrig mobba.”

På motsvarande sätt kan man inte avkräva någon ett ansvar, eller skyldighet, om det ansvaret, eller den skyldigheten, inte tar sin utgångspunkt i en rättighet.

Om detta har jag talat med barn, ungdomar, föräldrar och andra hur många gånger som helst. Och min erfarenhet är att de som först fattar detta är - barnen. I Förskolebarnets mänskliga rättigheter har jag utvecklat resonemangen kring dessa frågor - läs den gärna om du vill veta mer!

Till slut: Jag har arbetat med barn hela mitt yrkesverksamma liv. Jag har mött många vilsna föräldrar, och när jag tänker på en del av dem kan jag le igenkännande åt några av Eberhards formuleringar. Men att påstå att barnen är vår tids makthavare - glöm det! Barn växer fortfarande upp på de vuxnas villkor. Och alltför många barn far illa utan att någon lyssnar på dem.

Ändå är Eberhards bok nyttig. Den blir ytterligare en påminnelse om att vi som arbetar för barnets rättigheter och ansvarstagande måste vara noggranna i vår argumentering och grunda den i både faktisk kunskap och tydligt redovisade värderingar.