För några dagar sedan skrev jag om den nyutkomna boken Från apati till aktivitet - se här. På bokens omslag finns ett foto på Knutte Westers bronsfigur Gzim och den frusna sjön. Gzim var en flyktingpojke från Kosovo, och bronsskulpturen gestaltar hans känslor, någonstans vid en frusen sjö i Norrland, sedan han fått ett avvisningsbeslut. Inte välkommen.

När jag idag tillsammans med min syster vandrar genom Västerås centrum kommer vi förbi Gzim. För nu sitter han här på sin träbänk, mitt på Smedjegatan. Ensam och ledsen.

I vilka register finns han, tänker jag idag. Väntar han på polisen eller på att någon ska röntga hans handleder för att se hur gammal han är? Är han ett ärende eller en människa? Vem ser honom som den övergina pojke han är? Vem hjälper honom att återfå den känsla av värdighet som varje barn ska garanteras enligt FN:s barnkonvention?

Just när jag tänker så kommer en flicka i femårsåldern fram. Hon hoppar upp och sätter sig på bänken bredvid Gzim. Så ser hon på honom och smeker försiktigt hans arm. Hon söker hans blick och ler. Den frusna sjön börjar knaka. Fler borde vara fem år.