Jag har nyligen läst ut Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, en stark roman med dokumentär bakgrund. Berättelsens fokus är den uppmärksammade händelse 1 juni 1675 då 68 kvinnor och 3 män först halshöggs och sedan brändes på bål på Bålberget nordväst om Kramfors. Mer information om den faktiska bakgrunden kan hämtas här.

Therése Söderlind kommer själv från Ångermanland men bor nu i Uppsala. Hon debuterade 2010 med den uppmärksammade romanen Norrlands svårmod. Det är också en läsvärd bok, men personligen föredrar jag den nu aktuella, som trots formatet på nästan 600 sidor känns mer sammanhållen. Författaren har gjort grundlig research och utgår från autentiska källor.

Hon lyckas på ett trovärdigt sätt förmedla hur det kom sig att så många kvinnor inför prästerskapet, som fungerade som åklagare, faktiskt erkände att de gett sig iväg till Blåkulla och där umgåtts med djävulen själv. Och man kan till slut också förstå varför så många barn vittnade om att detta verkligen skett och att de sett det med egna ögon. Barnens vittnesmål blev i flera fall direkt avgörande för att kvinnorna skulle kunna dömas.

Det är en uppfordrande skildring, som har aktualitet också idag. Den är en påminnelse om hur viktigt det är att barn hörs på ett korrekt och kompetent sätt, inte minst när det handlar om händelser inom familjen - och om vilket oerhört trauma som uppstår när barn lockas att vittna falskt mot sina närmaste.

Kyrkan och rättsväsendet har förstås också anledning att begrunda sin roll i dessa dystra skeenden. Det är trots allt inte så många generationer tillbaka i tiden som detta kunde inträffa. I Nyland och Sandslån med omnejd är historien fortfarande levande.