Efter att i höst ha läst två moderna men mycket olika tegelstenar, Gillian Flynns Gone girl och Therése Söderlinds Vägen mot Bålbeget (som jag skrev om i mitt tidigare inlägg) känns det skönt att återvända till den mer knappa prosa jag ofta känner mig mer hemma i. Så nu läser jag Alice Munro igen, förstås. Och funderar över skillnaden mellan novell och roman.

En som lyckas bygga en bro mellan dessa båda konstformer är Amos Oz, en av mina favoritförfattare under senare år. I sin senaste bok, Vänner emellan (utgiven nu i höst av W&W) låter han åtta personer träda fram i åtta korta berättelser om livet i en kibbutz. Varje berättelse har karaktären av en fristående novell. Men den som är huvudperson i en av berättelserna återkommer i utkanten av de övriga. På så sätt väver Oz med små medel ett förunderligt rikt mönster, där livet på kibbutzen gestaltas sett genom olika ögon. Amos Oz använder här samma grepp som i Lantliga scener från 2011 (som jag skrev om här) men lyckas nu om möjligt ännu bättre att skapa en helhet av delarna.

Amos Oz har en sällsynt förmåga att med bara några få ord förmedla en bild eller en stämning. Hans porträtt av de olika personerna är ömsinta och respektfulla. Jag tycker mycket om hans sätt att både gå nära och ändå låta varje person behålla sin integritet. Mycket får stanna mellan raderna. Ett förhållningssätt som för övrigt stått som ett slags ideal för mig under alla år i läkaryrket.

Genom mötet med människorna växer också bilden av kibbutzen fram. Eller snarare bilden av vad mänsklig gemenskap kan vara och inte vara. Bilden av det vi kallar samhälle, med allt vad det rymmer på gott och ont. Vår plats tillsammans.