Ersättningsnämnden är den nämnd som avgör om de barn som vanvårdats i samhällets regi ska få den ersättning på 250000 kronor som riksdagen fastställt. När nu 847 beslut fattats visar det sig att 362 sökande, dvs 43 procent, har fått avslag. För de flesta av oss som deltog i arbetet på att skapa underlag för detta försök till upprättelse, det vill säga för oss som på olika sätt varit knutna till Vanvårdsutredningen eller Upprättelseutredningen, är detta en förfärande hög siffra. Hur kunde det bli så?
Göran Johansson, ordförande i Vanvårdsutredningen, menar i ett inlägg på sin läsvärda blogg, att felet ligger i regeringens proposition. Jag delar hans uppfattning.
Upprättelseutredningens förslag innebar ”att ersättning ska kunna beviljas för övergrepp eller försummelse av allvarlig art.” Bakom uttrycket ”av allvarlig art” fanns ett långt resonemang, där det bland annat sägs:
Vanvårdsutredningen har i sitt delbetänkande påtalat att ett barns lidande och utsatthet inte låter sig definieras av vilka synsätt som för tillfället varit förhärskande. Utredningen ställer sig bakom denna inställning. Bedömningen av vad som ska kunna ge rätt till ersättning bör därför inte heller vara knuten till gränsen för vad som var straffbart eller tillåtet vid tidpunkten för händelsen. I stället bör bedömningen utgå från ett barnperspektiv, där särskild vikt läggs vid risken för skada enligt resonemanget ovan.
Och:
Frågan om övergreppet eller försummelsen har varit av allvarlig art ska utifrån ett barnperspektiv bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid tidpunkten för händelsen. Särskild vikt ska läggas vid om övergreppet eller försummelsen har medfört en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling allvarligt skadas.
Alltså: Vad barnen varit med om måste förstås ses i sitt historiska sammanhang. Men avgörande för om ersättning ska utgå ska vara vilka konsekvenser vanvården kunde tänkas få för barnens hälsa och utveckling, oberoende av hur man i omgivningen uppfattade det skedda när det inträffade. Allt ska i stället ses utifrån det vanvårdade barnets perspektiv.
Det är detta resonemang regeringen valt att misstolka i propositionstexten. Man har menat att ersättning inte ska utgå om barnet behandlats på ett sätt som vi nu uppfattar som vanvård men som då ansågs tämligen ”normalt”.
Hur katastrofalt fel ett sådant resonemang kan leda framgår med all önskvärd tydlighet i en artikel på DN Debatt den 28/10, författad av barndomshistorikerna Bengt Sandin och Johanna Sköld vid Linköpings universitet. De påpekar att det inom den sociala barnavården redan tidigt fanns tämligen strikta regler om hur barn fick och inte fick behandlas och avslutar sin artikel med orden:
Samhället svek de här personerna när de var barn och nu sviker man dem igen genom att inte erkänna att det fanns regler för hur de skulle tas om hand.
Och Göran Johansson tillägger:
Om inte riksdagen tar initiativ till en ändring i de frågor som regeringen negligerat eller okunnigt och utan vetenskaplig grund behandlat i propositionen kommer de att förfölja och besudla upprättelseprocessen under hela den tid som Ersättningsnämnden arbetar.
Som en av de sakkunniga i Upprättelseutredningen kan jag inte annat än hålla med. Här handlar det om ett sexdubbelt svek: Först vanvårdas de här barnen i sina familjer. Så i den samhällsvård som följer. Så i ett utredningsarbete som tar orimligt lång tid. Så i en upprättelseceremoni, där statsministern väljer att inte närvara. Så av regeringen som först deklarerar att någon ersättning inte ska utgå alls. Och så av Ersättningsnämnden som hårt kringskuren av en snäv lagstiftning nu låter nästan hälften av de sökande bli utan ersättning.
Tack Lars, för att du RYTER TILL !
tack för fler reaktioner även om jag inte instämmer i att inte juristerna kunde gjort annan tolkning. jag tror tyvärr inte vi får någon ändring hur mycket vi än påpekar. men jag är glad för var och en som skriver.
Du har författat en underbar text som värmer. Har även läst igenom hela vanvårdsutredningen som även den utstrålar empati och medkänsla. Tack för att ni finns. Ljuspunkter i mörkret!
Ska tacka dej för det du skriver.Det ger mej energi att jobba vidare trots min ålder 72+,samt kunna hjälpa vänner som känner sej svikna,,igen.
Tack för att du bryr dig om oss.
Vi är många som beklagar att ersättningsnämnden inte är insatta i lagen, viket innebär att många beslut fattas på felaktiga grunder.
Samtidigt är det upprörande att regeringen och ersättningsnämnden skyller på varandra vad gäller ansvaret, det gör att vi vanvårdade hamnar mellan stolarna och får sitta emellan.
Och vem ska ska de som får och har fått avslag vända sig till för att känna att de ska få den upprättelse som de blev utlovade av regeringen genom talmannens tal vid ceremonin. De blir utsatta för ett oerhört svek och fångas inte upp av någon instans. Det ser mer än illa ut…..
Det är strongt att Du och Göran Johansson står upp för vad som sagts i Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen och avslöjar regeringens svaga hantering av frågan. Och oppositionen hörs inte heller för övrigt.
Skulle man kunna tänka sig att framkomlig väg är att begära ut alla handlingar från nämnden, anlita en advokat och dra saken ett varv till.
Kostar en del pengar och framförallt ork. Men om man känner att man är vanvårdad och försummad, varför skall man ge sig, om man vet att man har rätt? Varför skall man låta oinsatta, oförstående ledamöter och jurister fälla ett så plumt avgörande, nu när det märkligt nog inte går att få saken avgjord i högre instans.
Det blir ju som i en diktatur, men envåldshärskare.
Allt i avvaktan att en ny rättspraxis utvecklas, att lagen ändras, att ledamöterna kommer till insikt, att oppositionen vaknar, att talmannen och Maria Larsson håller ord.
Nu har vi fått stöd, flera från vanvårdsutredningen har tagit vårt parti igen.
Kanske någon advokat kan specialisera sig i ämnet?
Jag har själv ingen riktig inblick i hur nämnden fungerar. Men jag känner några av ledamöterna personligen som högst hedervärda personer med både en humanistisk grundsyn och en stark känsla för barnets rättigheter. Därför har jag så svårt att tro att nämndens praxis är huvudproblemet. Snarare lutar jag mot den uppfattning som Göran Johansson fört fram, nämligen att problemet ligger i lagen och propositionstexten, alltså att nämnden fått ett alltför snävt legalt utrymme för att kunna göra mer generösa bedömningar. Det är sorgligt i så fall, och här bär både regering och opposition ett ansvar - man var ju överens. Helt klart är i alla fall att man inte tagit hänsyn till en rad av de synpunkter som fördes fram av både Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen. /Lars H G