Idag på Alla Helgons dag har jag tänkt mycket på min syster Anna-Karin, som dog redan 1979, bara 35 år gammal. På bilden, som måste vara tagen 1945, sitter hon mitt emellan mig och Bengt och bara strålar.
Anna-Karin hade en vacker altstämma. Som tonåringar var både hon och jag med i Trefaldighetskyrkans kör i Uppsala. På Alla helgons dag medverkade kören alltid vid en minnesstund ute på Hammarby kyrkogård. Vi brukade säga att vi sjöng för de döda. Kören stod uppställd så att vi kunde se över gärdena ända bort till vårt hem, som låg i åskanten borta vid Ultuna. Nu ligger Anna-Karin begravd bara några meter från där vi stod och sjöng.
Vår dirigent var Per Erik Styf, nu 90 år gammal. Bengt mejlade just och berättade att Per Erik idag vid en gudstjänst i Trefaldighetskyrkan avtackades ”för lång och trogen tjänst i ’Kyrkbänksämbetet’ och för sina mer än 30 år som kantor - en tjänst som avslutades på Allhelgonadagen för 25 år sen”.
Grattis Per Erik! Livet pågår, skriver Bengt. Idag brinner ljus på Anna-Karins grav. Och sången kan aldrig dö.
5 november, 2013 at 01:16
Beklagar att du mist din syster när hon var så ung. Min storebror blev bara 32…Han gick bort -92
men han finns med mig i hjärtat alla dagar in till tidens ände. jag kommer nog aldrig komma över det… han var min trygghet och jag hans. Den enda jag litat fullt på i hela mitt liv.
Du skriver intressant.
Mvh. K