Idag blev jag bjuden på bio av min dotter Nora. Tillsammans gick vi och såg Philomena, en stark film i regi av Stephen Frears och med Judi Dench och Steve Coogan i huvudrollerna. Precis vad jag behövde just nu som motvikt mot skrivandet.

Filmen handlar om en äldre kvinna, Philomena, och hennes sökande efter en förlorad son. Hon födde honom som ung ensamstående mamma. Hennes far lämnade henne inför förlossningen på ett irländskt katolskt kloster, där man tydligen hade som affärsidé att ”hjälpa” unga kvinnor i den situationen genom att förlösa dem och sedan tvinga dem att arbeta en tid på klostret innan barnen så såldes till rika par i USA.

Philomena får hjälp av en journalist, Martin Sixsmith, som just avskedats från ett jobb på det brittiska regeringskansliet. Filmen bygger helt på dokumentärt underlag. Hur det hela avlöper ska inte avslöjas här. Men den berör mig starkt, främst av två anledningar. Dels för att den på ett spännande sätt tar upp frågan om hur vi ska förhålla oss till vår personliga historia, hur långt vi ska gå i vårt sanningssökande och om hur vi ska se på möjligheterna till försoning - ett tema som tangerar det som också togs upp i en annan av årets starkaste filmer, den kanadensiska Stories we tell av Sarah Polley. Dels också för att den påminner oss om hur barn kunde behandlas i en tid som inte är så avlägsen - och om vilken roll kyrkan hade i detta. Hur kunde man hamna så långt från den syn på barn som snickarsonen Jesus från Nasaret en gång gav uttryck för?