I söndags kväll visade SVT en dokumentär som gjorde mig sömnlös. Det var den norske filmaren Tonje Scheis Död på distans, som handlar om de obemannade drönare som nu sprider död och skräck i skyddslösa byar i Afghanistan, Pakistan och Jemen. Det hela ingår i det beryktade kriget mot terrorismen, men dessa så kallade precisionsvapen riktade mot ”terrorister” har också dödat och lemlästat ett stort antal kvinnor och barn.
Från joysticks och datorskärmar på en hemlig bas någonstans i USA styrs dessa drönare av unga pojkar som hämtats direkt från datorspelens värld. De rekryteras alltså på helt andra grunder än traditionella soldater. Det är en fördel om de är unga och empatifattiga. De tränas med hjälp av datorspel, och för dem är skillnaden mellan spelen och att köra riktiga drönare inte stor. Arbetsplatsen liknar vilket datorspelskafé som helst. Några mognar till slut och inser vad de håller på med. I programmet får vi möta ett par av dessa avhoppare. Det är tur att de finns, men de får inget lätt liv.
När jag såg programmet kom jag att tänka på några rader ur Emilia Fogelklous lilla skrift Psykiska faktorer i fråga om krig eller fred. Den finns återgiven i vår bok Barn krig.
Raderna jag tänker på är de här:
Krig har varit skydd för hem och härd, mannens offer för de sina (som en motsvarighet till mödrarnas födslovånda), modets apoteos, livets skänk för fosterlandet. Visst hade det alltid en livsförnekande avigsida vänd mot fienden. Men det hade en viss prägel av ömsesidighet också - till oändlig skillnad från detta som nu kallas krig, och där man, för att citera B. Nichols, ”genom att trycka på en knapp i Birmingham kan spränga barn i luften i Bagdad”.
Emilia Fogelklou skrev detta 1937, alltså två år före andra världskrigets utbrott. Tala om profetisk gåva. Hon avslutar sin skrift, som är en enda lång fredspredikan, med orden:
Varför dödar du inte, frågas det. ”Jag har sett livet”, kunde det svaras.
De två unga avhoppare som intervjuas i Tonje Scheis film hade nog kunnat svara just så om de fått frågan.
Jag blev mycket gripen även jag av dokumentären. Bredden av denna systematiserade ”omställning” av det militära. Det är hemskt. Och jag beundrar de som vågar kliva ut och avslöja, de som tog sig in i området för att rapportera. I programmet så tas presidentens ”dödslista” fram i ljuset. Det är tydligt hur omfattande detta är.
Det talades om krigaretos. Att döda utan att själv utsätta sig för fara borde straffas då detta kan likställas med mord. Jag håller verkligen med. Vi har sedan länge avhumaniserat kriget genom skjutvapen och långdistansrobotar. Det här är nästa steg. Där ungdomar omedvetet skolas genom militärspel till programmerade mördare.
Dokumentären skakade om mig och fick mig att se drönare för va de verkligen är. Innan har jag inte ens begrundat problemet. Nästan sett dessa drönare som gulliga fjärrstyrda flygplan. Och ständigt detta tal om hur precisa de är i sitt sikte. Det väcks en skrämmande tanke i mig om att bildkvaliten medvetet kommer att hållas låg. Så pass så att siluetter och rörelser går att urskilja men inget mer. Får vi ansikten på våra offer vållar detta problem. Och kan vi skilja en kamera eller en skolväska från ett maskingevär begränsar även detta möjligheterna för militärmakten till större frihet i sina attacker.
Hur kan man motivera för egna medmänniskor, medborgare att avskaffa drönare? När argumentet är att för att föra krig måste vi utsätta våra egna fäder, söner och bröder för fara. Detta är krigaretos.
Hur tydliga regler fins det för krigsföring? Är detta vad vi kallar genevkonventionen?
Jag har också sett filmen ”Död på distans”. Det är helt absurt att USA ska få likvidera människor till höger och vänster utan rättsliga åtgärder. Dessa drönare måste stoppas och de ansvariga ställas inför rätta. Jag tycker verkligen synd om människorna i Waziristan, Pakistan.