Så mycket har redan skrivits om barnmisshandeln på Malmö C att inte mycket finns att tillägga. Trodde jag. Tills jag idag läste Niklas Orrenius krönika i dagens DN. Han återger där en del av de kommentarer som cirkulerat i sociala medier:

På riksdagens andre vice talmans Facebooksida ser jag hur vuxna människor kallar flyktingpojken i Malmö för ”avskum”, ”framtida IS-krigare” och ”odjur”. ”Vakten var för mild” skriver någon. ”Grabben ska ha en örfil eller två”, tycker en annan. ”Han är inget mänskligt barn”, anser en tredje.

Plötsligt minns jag en episod från Beirut 1983. Av en händelse kom jag i samspråk med en ung soldat från den milis som var knuten till de kristna maroniterna. Utan omsvep erkände han att han i september 1982 varit med om att utföra massakern i de palestinska lägren Sabra och Shatila, då omkring 3000 personer dödades på ett sällsynt brutalt sätt, många av dem kvinnor och barn. Jag frågade hur han kunde döda barn, och han svarade: ”Jag ser dem inte som barn. De är blivande terrorister. Och en terrorist mindre är bra för oss.”

Den repliken har för mig alltid varit något av en sinnebild för den avhumanisering som kan drabba människor i krigszoner. Att den skulle dyka upp hos oss år 2015 är nog så illavarslande. Jag kan bara instämma i Orrenius slutsats: Jag känner inte igen Sverige.

När en nioåring och en tolvåring beskrivs så är det något som gått alldeles fel. Tyvärr finns drag av ett liknande synsätt i några av de kommentarer som kommit också från myndighetspersoner. Sällan har det känts mer angeläget att påminna om grundprinciperna i FN:s barnkonvention. Det sker bäst genom att nu äntligen göra den till svensk lag.

På torsdag har Barnombudsmannen kallat företrädare för Polisen, Migrationsverket, Socialstyrelsen och Skolverket till en överläggning om hur ensamkommande flyktingbarn ska få ett bättre skydd. Det är på tiden. Sedan gäller det bara att gå från ord till handling.