Det finns tider som inte lämpar sig för så mycket
tyckande eller kommenterande utan mer inbjuder till tystnad och eftertanke. Och kanske bön för den som är lagd åt det hållet. För alla som drabbats av olyckor och meningslöst våld. För alla barn som på olika sätt mist sina anhöriga.
Vad kan man göra mer? Förutom att gråta, hålla om varandra och räcka ut våra händer.
Kanske gå ut i den tidiga våren, lyssna på fåglalåten och stanna upp i förundran inför allt som ändå spirar och gror. Den första tussilagon. En ensam påsklilja som letat sig ner mot Höje å för att ta plats i fjolårsgräset.
Och scillan i S:t Larsparken, som om hon äger den i sin mångfald och rikedom.