Alla romanförfattare utgår ifrån sina egna livserfarenheter. Ofta kan vi som läsare ana att mycket konkreta händelser i författarens liv finns gestaltade. Ibland är hela boken snarast en självbiografi i romanform. Kanske tänker vi först på Karl Ove Knausgård och hans romansvit Min kamp. Man Knausgård är inte ensam. Under hösten har jag läst två starka romaner med tydliga självbiografiska inslag.
Den första är Merethe Lindstrøms Fra vinterarkivene (Forlaget Oktober), som kommer i 
svensk översättning på Weyler förlag i januari. För mig är Merethe Lindstrøm en av de mest intressanta nordiska författarna idag, på grund av både sin psykologiska skärpa och sin stil - knapp, precis och känslig. I Fra vinterarkivene beskriver hon i förtätade bilder livet i sin egen familj med man och barn. Korta tillbakablickar varvas med exakt återgivna händelser i närtid.
Ibland är läsningen rent plågsam. Vi får närgånget och utlämnande lära känna en familj präglad av svåra upplevelser. Existentiella frågor om mening och meningslöshet, sammanhang och splittring, ansträngning och hjälplöshet, liv och död (både bokstavligt och bildligt) är ständigt närvarande. Mer än en gång funderar jag över etiken i projektet. Hur vågar hon skriva så öppet om så känsliga frågor? Författaren går balansgång på slak lina men räddas dels av språket, som är mästerligt - det här är litteratur med hög karathalt. Och dels, kanske framför allt, av kärleken. För det här är en kärleksroman, en roman om en lågprofilerad, oglamorös och uthållig kärlek i samhällets utmarker, sällan gestaltad med sådan känsla.
Ibland saknar jag barnperspektivet. Men jag kan också förstå författaren. I intervjuer har Merethe Lindstrøm berättat att hon velat skydda barnen. De har läst och godkänt vad hon skrivit om dem, men hon har bett dem vänta några år med att läsa hela boken. Det kan jag också förstå.
Då rör sig Agneta Pleijel på säkrare mark i sin Augustnominerade roman Spådomen: en flickas memoarer. Författaren är på spaning efter sig själv som flicka. Vad var det hon egentligen upplevde under barn- och ungdomsåren, och hur har det påverkat hennes senare liv?
Agneta Pleijel växte upp i en på många sätt privilegierad men samtidigt dysfunktionell familj. Pappans otrohet, mammans besvikelse, livssorg och lynnesutbrott och den tystnad och oförmåga att finna språk för allt detta som fanns hos båda föräldrarna gjorde att flickan Agneta hamnade i ett ingenmansland, fyllt av ambivalens och ständiga lojalitetskonflikter.
Här finns verkligen barnperspektivet! Agneta Pleijel är äldre än jag, men hon lyckas utan ett spår av självömkan eller sentimentalitet skriva fram flickan Agneta på ett både trovärdigt och insiktsfullt sätt. Och också här lyser kärleken igenom. En försoningsroman som gör mig varm om hjärtat.
Kvinnans och den unga flickans perspektiv är starkt framträdande i både Merethe Lindstrøms och Agneta Pleijels romaner. Men som man bli jag också starkt berörd av beskrivningen av mannen i Fra vinterarkivene och pappan i Spådomen. Två män som liksom inte får fotfäste i de patriarkala mönster de ärvt, som söker någonting annat utan att riktigt veta vart de ska ta vägen och som därför blir kvar i en mansroll de egentligen hatar.
