Idag är det den samiska nationaldagen. Och sällan har den känts så viktig och aktuell som just idag. För äntligen börjar det hända något i de samiska frågorna. Så glädjande - om än alldeles för sent.

Häromdagen kom utslaget i Gällivare tingsrätt, där Girjas sameby vann över staten om vem som ska få bestämma om jakten och fisket i fjällområdena. Domen lära vara innehållsrik och historiskt intressant. Jag har beställt den och återkommer när jag läst.

Och idag lanseras så den första boken i det försoningsprojekt Svenska kyrkan nu har inlett. Den första boken har fått den långa men talande titeln ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”. Den handlar om nomadskolorna. Läs mer om den här. Den andra delen, en vitbok, utkommer i mars. Jag är glad att kyrkan tagit det här initiativet. Staten borde förstås följa efter.

Det har varit en lång process. I samiska kretsar har kraven på en uppgörelse med alla de övergrepp som skedde i nomadskolans namn rests sedan länge. Under den av FN proklamerade Urfolksdekaden 1995-2004 gjorde man från samiskt håll stora ansträngningar för att få majoritetssamhället att börja reagera. Själv minns jag den starka och omskakande teaterföreställning som Giron sámi teáhter producerade och som också visades på Dramatiska teatern i Stockholm i samband med att dekaden avslutades. Jag var med då och deltog i en paneldiskussion.

Den som läst Maja Hagermans bok Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta kan inte heller annat än ta sig för pannan och undra över hur allt detta varit möjligt och varför det tagit så lång tid att syna det som hände i sömmarna.

Men låt oss nu på nationaldagen i första hand vara glada över att något nu faktiskt börjar hända. Kanske början på en islossning av det befriande slaget. Låt oss hoppas det!