Idag jordfästes Per Erik Styf i Uppsala. Han dog den 13 november, 93 år gammal.

Jag tror det var pappa som en gång kallade Per Erik ”Guds egen speleman”. Det var ett högt betyg för att komma från pappa, och för mig kändes omdömet klockrent.

Jag lärde känna Per Erik Styf på hösten 1957. Jag var 15 år då, Per Erik 34. Jag hade konfirmerats i Undersåker, och den sommaren började jag spela orgel. När jag kom tillbaka till Uppsala ville jag fortsätta med det. Pianolektionerna för Otto Lehner på Uppsala musikskola fick vara, och jag började i stället gå varje vecka till Trefaldighetskyrkan, där Per Erik då var ny som organist. Jag var en av hans första orgelelever.

Per Erik lärde mig spela orgel på riktigt. Han gav mig nycklar till kyrkan och orgeln. Allt oftare tillbringade jag kvällar vid kyrkans stora orgel. Eller vid den lilla 1700-tals-orgeln i koret, då ofta tillsammans med min syster Anna-Karin som spelade flöjt. Båda sjöng vi också med i Trefaldighetskyrkans kör. Per Erik introducerade oss i de stora körverken. Att som tonåring få sjunga med både i Bach-kantaterna Wachet auf ruft uns die Stimme och Christ lag in Todesbanden liksom i Mozarts Requiem - det kom att påverka mig för livet. Det var också Per Erik som ordnade så att jag under mina första år som läkarstuderande samtidigt fick vara tillförordnad kantor i Sant Olofs kapell.

Pappas benämning ”Guds egen speleman” var inte gripen ur luften. Per Erik var en spelman i kyrkan. Han förmedlade ett slags religiös spelmansglädje som inspirerade oss som fick vara med till insatser som vi väl egentligen inte var riktigt mogna för. Men under Per Eriks ledning sjöng och spelade vi av hjärtats lust, och Trefaldighetskyrkans låga valv vidgades en aning.

Jag har haft kontakt med Per Erik också under senare år och smittats av hans värme och vitalitet. Han hjälpte mig med underlag till boken om Dick Burvall, Vemodet mitt i musiken. Och när jag, tillsammans med min bror Bengt, nu forskat en del om Uppsala musikskola och Böckkvartetten, som under mer än 30 år spelade Haydns Jesu sju ord på korset i Trefaldighetskyrkan, var det förstås självklart att lyssna på vad Per Erik hade att berätta.

Våra samtal kom då ofta in på Vega, Per Eriks hustru, en gång sopran i vår kör, ofta med solistuppdrag. På gamla dar blev Vega dement. ”Jag har fått en ny livsuppgift”, sa Per Erik till mig. ”Livet har alltid nya uppgifter i beredskap.”

Vega dog tidigare i år. Och nu är också Per Erik död. Gud har hämtat hem sin speleman. Jag saknar honom mycket men är glad och tacksam att jag fick lära känna honom.